Storstadsmiljötänkandet har blivit till en gökunge, som slår ut miljötänkandet ute i det öppna landskapet, det gamla naturskyddet.
Mattias Legnér är forskarassistent vid Linköpings universitet och ”Visiting fellow” vid Johns Hopkins University. Han har granskat miljörörelsen utifrån två böcker som beskriver rörelsens utveckling under de tre senaste decennierna, dels Andrew Jamisons ”Miljö som politik” (Studentlitteratur) och Ulf Stahres ”Den gröna staden” (Atlas).
Han gör en intressant analys som förklarar det märkliga förhållandet att av 25 svenskar uppskattar 20 naturen och kan tänka sig att betala för den men bara cirka 2 av 25 är med i Miljöpartiet. Detta anmärkningsvärda förhållande visar att potentialen för att rösta grönt är mycket stor i den svenska befolkningen, men inslag i Miljöpartiet stöter bort de allra flesta av Sveriges natur- och miljöintresserade.
Förklaringen är enkel. Andrew Jamison var politisk radikal och deltog i miljöaktivismen redan under sena 60-talet. Mattias Legnér skriver ordagrant: ”Miljöaktivismen förenades då med, och blandades säkerligen också ofta ihop med, protesterna mot Vietnamkriget”. FN-konferensen i Stockholm 1972 skulle handla om hela mänsklighetens totala miljö men kom helt att domineras av kritiken mot USA. Miljötänkandets vänstervridning ”kidnappades” av Olof Palme när han kallade USA:s krigföring i Vietnam för ett miljömord. Miljötänkandet blev därmed enormt vänsterinfekterat och har så förblivit.
Visst var det orättfärdiga Vietnamkriget också en miljöskandal, men faktiskt ändå en mycket liten bagatell jämfört med världens totala mycket närmare liggande miljöproblem. Vietnam utgjorde då med sina cirka 60 miljoner innevånare en miljarddel (!) av jordens befolkning men fick tack vare Olof Palmes utspel konferensens hela uppmärksamhet. Det är som om en planerad miljökonferens om miljön i HELA Sverige bara till slut skulle t.ex. handla om bekymret med erosionen på det lilla Falsterbonäset. Vänstern silade verkligen mygg och svalde kameler.
Miljöpartiet innehöll i början en blandning av vänster- och högermänniskor vilket borgade för att ett realistiskt och sansat och balanserat program skulle bli partiets rättesnöre. Men snart nog tog de vänstervridna ”fundamentalisterna” över och de mer borgerliga ”realisterna” blev snabbt utfrusna. Därmed sågade vänsterkrafterna själva av den grova gren man satt på.
Samma utveckling kunde man tydligt se när Svenska Naturskyddsföreningen ”kidnappades” av vänsterkrafterna. Man infiltrerade och snyltade effektivt på Svenska Naturskyddsföreningens då mycket stora goodwill ute i befolkningen.
En undersökning av föreningens medlemmar visade att medlemskåren genomgick en dramatisk och för föreningens allmänna goodwill katastrofal vänstervridning. Stommen i kadern av SNF:s medlemmar utgjordes tidigare av en mycket naturintresserad och naturkunnig allmänhet. Typmedlemmen var en medelålders eller äldre man med god naturkunskap. Men den gamle kloke mannens omsorg om de stora vidderna i det stora landskapet har efter vänstervridningen på 70-talet ersatts av en helt annan medlemstyp, en stadstjej som framför allt bekymrar sig för ”ölburkarna i stadsparken”.
Det är naturligtvis inget principiellt fel på det kvinnliga värnandet om stadsmiljön, men när det synsättet konkurrerar bort det manliga storskaliga naturskyddstänkandet, blir det ändå fel. Svenska Naturskyddsföreningen utvecklades därför successivt till en stadsmiljöförening och tappade därmed katastrofalt många av sina gamla medlemmar.
I Legnérs artikel står det att utvecklingen under de senaste 30 åren karaktäriseras av stadsmiljörörelsens framgångar (ordagrant): ”Fram träder bilden av en handfull små, lokalt starkt förankrade grupper som värnar om staden eller rentav stadsdelen mot olika exploatörer som har miljöns bevarande – ett status quo – som sitt huvudsakliga mål, men som inte heller engagerar sig i lokalfrågor utanför lokalsamhället”.
Detta stadsmiljötänkande har bidragit till en paradoxalt mycket olycklig utveckling. Mattias Legnér skriver ”Samtidigt som de stora miljöproblemen har erkänts och integrerats i de politiska och vetenskapliga sfärerna, så tenderar de att undfly en effektiv lösning. Västvärldens lokalt arbetande stadsmiljöpartister har paradoxalt nog medverkat till att problemen i hög grad har dumpats på den fattigare delen av världen, och därmed har problemen bara flyttats bort från vårt blickfång”.
Vi ser i Sverige idag katastrofala minskningar av antalet fåglar ute i det industriellt drivna jordbrukslandskapet och när miljörörelsen koncentrerar sig på ”ölburkarna i stadsparken” sviker man den storskaliga naturen långt utanför stadsmurarna. Om detta kan sägas och skrivas väldigt mycket.
En kort kommentar om en liten detalj. Nyligen frågade man ut svenska cancerpatienter var de kan hämta kraft och styrka och då visade det sig att många upplever, i det mycket kritiska skede de befinner sig i, att den storskaliga naturen långt utanför stadens asfalt och betong, har ett stort och livsavgörande värde för dem. För många av dessa människor som i sitt liv verkligen måste välja mellan det bra och dåliga, det goda och onda, upplever att de får i naturen trygghet och meningsfullhet.
Visst är det riktigt att arbeta för bättre miljöer i de alltfler och allt trångare passagerarvåningarna på jorden, vår tids ”Titanic”, men det löser inte den stora katastrofen som väntar oss vid horisonten. ”Titanics” räddning finns att söka långt utanför stadsmiljön, långt ute i kärleken till det storslagna landskapets vida vyer.