Dagens text är ett lästips och en kommentar.
Senaste numret av Läkartidningen innehåller en utförlig artikel om Internetbaserad KBT-terapi. Artikeln har följande rubrik ordagrant: “Vetenskapligt stöd för vägledd KBT-baserad självhjälp vid depression”. Underrubriken lyder “Via Internet kan fler få behandling”. Dagens Nyheter har intervjuat forskarna, författarna och gjort en kommentar till rapporten, som går att läsa online i DN idag.
DN:s rubrik lyder “Datorn är framtidens terapisoffa”. Ingresstexten lyder “Internetbaserad psykologisk terapi fungerar lika bra som traditionell terapi. Den är enklare, billigare och kan nå många fler“.
Undersökningar har visat att inom medicinen är terapivägran i särklass störst inom psykiatrin/psykologin. En mycket stor del av dem som remitteras till psykiatrin infinner sig överhuvudtaget inte och av de som kommer hoppar cirka en tredjedel av efter en eller två behandlingar. Det är därför mycket angeläget att hitta behandlingsinnehåll och behandlingsformer som accepteras av de hjälpsökande patienterna.
Bakom den svenska terapin står Nils Lindefors, professor i psykiatri och verksamhetschef för Psykiatri Sydväst i Stockholms läns landsting. Professorn i Klinisk psykologi vid Institutionen för beteendevetenskap vid Linköpings universitet, Gerhard Andersson, har också varit med och utvecklat modellen och man använder sig av Kognitiv Beteende Terapi.
DN skriver “De senaste åren har det publicerats vetenskapliga bevis för att Internetterapi fungerar bra mot depression, panikångest, posttraumatisk stress, vanlig stress, ätstörningar, sömnlöshet och till och med för att hjälpa små barn som bajsar på sig. Många av beläggen har granskats och bekräftats av tunga vetenskapliga instanser som internationella Cochrane, brittiska NICE och Svenska Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) och när Internetterapi jämförs med traditionell terapi klarar den sig väldigt bra“.
Denna terapiform är förstås en nagel i ögat på i stort sett hela psykologi/psykiatrikåren. Trots att vårdvägran är så stor som den är hävdar man från deras håll med bestämdhet att terapi utan personlig kontakt öga mot öga inte kan fungera. Deras protester är begripliga för Internetterapin är ju ett direkt hot mot psykologikårens egen omhuldade yrkesidentitet.
Det är också viktigt att påpeka att på varje terapeut som kan KBT går det 20-25 psykoterapeuter som inte kan denna metod. Det betyder att de gamla, dåligt fungerande, freudianskt präglade psykoterapierna är de som fortfarande erbjuds den absoluta majoriteten av hjälpsökande. Insikten om det har alldeles nyligen fått Karolinska institutet att skrota hela sin utbildning i psykodynamisk terapi och man ersatt den med utbildning i bara Kognitiv Beteende Terapi.
Och det är utomordentligt viktigt för behovet är mycket stort. DN skriver “Undersökningar pekar på att det finns tio tusentals obehandlade patienter bara i Stockholms län”.
Denna revolution av psykologin/psykiatrin pågår överallt och DN ger ett exempel och skriver ordagrant “Forskare och psykologer vid Australiens nationella universitet har utvecklat WEB-platserna MoodGym och E-coach. Båda är gratis och har inget psykologstöd. I den svenska modellen kan de som behöver det E-mailkontakt med terapeuten. MoodGym har utvärderats vetenskapligt och det har visats att terapin fungerar men många hoppar av innan de är färdiga“. Huruvida de hoppar av för att de känner sig färdigbehandlade eller tröttnar berättar inte DN-artikeln.
DN-artikeln rekommenderas för övrigt till egen läsning.
Nej Björn, jag tycker precis tvärtom att det här är ett uttryck för att läkevetenskapen ska ha patent på ALLT inom hälsa. Jag tycker det snarare handlar om snöd vinning och ingenting annat. Man har inte råd att kosta på människor ett mänskligt möte när de är i kris. Nej snabbt ska det gå i det nya högteknologiska samhället. Människor som t ex lider av svår obesitas och har problem med tankar och känslor kring maten ska istället för att först få psykologisk hjälp läggas upp på operationsbordet och få en gastric by pass för det är ju som man från många läkarhåll påstår ”det enda som fungerar”?!! Det är så synd att det hela tiden ska vara antingen eller när det faktiskt kan vara både och. Tänk vilka synergieffekter vi skulle få uppleva om vi slutade att vara så trångsynta.
Kommentar by Åsa-Helena Borkesand — 25/1/2009 @ 12:38
Hej Åsa-Helena Borkesand!
Tack för din kommentar!
Du ser uppenbarligen problemet på ett annat sätt än jag. Bromsklossarna inom den ”gamla psykologin” försvårar mycket framryckningen av Kognitiv Beteende Terapi. Det är då inte underligt att läkarna inom psykiatrin – som ser detta – vill snabbast möjligt bryta ned detta skadliga motstånd. Vad det ytterst handlar om är att idag på varje psykoterapeut som kan Kognitiv Beteende Terapi (fungerar också utmärkt på övervikt) går 20-25 som INTE kan det och eftersom Kognitiv Beteende Terapi, till exempel, räddar dubbelt så många självmordskandidater till fortsatt liv, är detta utomordentligt allvarligt.
Att Karolinska institutets styrelse nu väljer att slakta den psykodynamiskt präglade psykologiutbildningen i sin kurs Klinisk psykologi och ersätter den helt med KBT är ett uttryck för samma insikt. Det stora hindret för ett nödvändigt och viktigt nytänkande inom psykologin finns bland de som tror på att den gamla psykodynamiska psykoterapin inte i grunden behöver revolutioneras.
Björn
Kommentar by Björn Liedén — 25/1/2009 @ 17:07
Jag håller med dig om att det är hög tid att vi ägnar oss åt det vi kallar evidensbaserade metoder. För mig är det självklart. Men frågan är vad som är bromsklossen. Överallt sprids budskapet om att kognitiva terapeuter är för få men det är verkligen en sanning med modifikation. Vi finns och vi är många men eftersom vi privata aktörer inte omfattas av landstinget subventionssystem så har många människor inte råd att gå till oss, särskilt inte om man är i svår kris och inte klarar sin försörjning. Sen är det ju en gammal välbekant kunskap att ca 30 procent av nästan allt arbete med klienter i samtal oavsett metod handlar om att ha en god allians. Hur det blir med den framför en dataskärm vet jag inte. Däremot vet jag att när jag själv hamnade i en djup kris då mitt barn blev svårt sjukt för många år sedan så var det just det mänskliga mötet som blev avgörande. På relativt få gånger var jag tillbaka på banan och jag tror att terapeuten var psykodynamiker med inriktning på familjeterapi om jag minns rätt. Men den gamla damen fanns där och lyssnade. Jag är själv övertygad KBT/KPTare och ägnar mig bara åt denna inriktning. För den skull vill jag inte förkasta allt det gamla. Jag är dessutom ganska säker på att de psykodynamisk inriktade utbildningarna kommer sätta in alla klutar för att få till ordentlig forskning och då först kan man på ett rättvist sätt jämföra de två. Men självklart behöver den som allting annat utvecklas! Min stora rädsla just nu är att KBT och KPT kommer att urvattnas eftersom vårdcentralerna nu satsar på att ha kuratorer med steg-1 utbildning som ska ta hand om patienter på löpande band och helst på ett fåtal besök. Det är i vart fall inte så vi utbildas till att arbeta. Frågan är om man kan tala om att man arbetar evidensbaserat då?
Vänliga hälsningar
Åsa-Helena Borkesand
Kommentar by Åsa-Helena Borkesand — 25/1/2009 @ 18:39
Hur kommer man i kontakt med en sådan möjlighet?
Kommentar by Annie Malm — 25/1/2009 @ 22:04
Hej Åsa-Helena!
Tack också för denna kommentar!
Siffran om att psykoterapikåren till bara 3-4 procent utgörs av KBT-terapeuter har jag från psykiatern Christer Allgulanders bok i psykiatri. I slutet av den boken finns en redovisning av hur bakgrundsutbildningen hos alla svenska terapeuter ser ut. Jag som nu är i Spanien har inte tillgång till boken så jag kolla om du och dina kolleger som är privatpraktiserande är medräknade. Jag utgår ifrån att Socialstyrelsen kan nu ge ännu färskare siffror på kårens sammansättning, färskare än de som Allgulander åberopar.
Det gläder mig att höra att du arbetar med Kognitiv Beteende Terapi. Vad KPT betyder vet jag inte, det får du gärna tala om för mig.
Visst är det värdefullt om en god allians kan uppnås men enligt de mycket få undersökningar som finns, uppstår inte den alliansen därför att många patienter vägrar att remitteras till psykolog/psykiater, många av dem som remitteras kommer inte till en första kontakt och många av dem som kommer lämnar behandlingen efter en till två sessioner. Det måste alltså finnas ett stort dolt problem i form av att många människor inte över huvudtaget kommer fram till den goda allians du menar är en grundkomponent i psykoterapin.
Personligen är jag också övertygad om att 10-20 procent av befolkningen är tillräckligt självgående, självständig så att de kan klara av terapi utan personlig kontakt. Det australiensiska exemplet visar ju att en andel, hur stor uppges inte, klarar av att fullfölja terapin utan den ”goda” alliansen och jag gissar att bland de väldigt många vårdvägrande psykologiskt hjälpbehövande människorna finns det många som faktiskt kan tillämpa självhjälpsmetoden.
Självklart kan det ha sitt absoluta värde att på rätt sätt förstå det problem man har men om det i sin tur leder till att man bara ser problemen i lösningarna och inte lösningarna i problemen kan terapin bli kontraproduktiv.
Ja vi får verkligen hoppas att den psykodynamiskt färgade terapin till slut utvärderas på rätt vetenskapligt sätt så att vi får veta vad dess egentliga värde är. Också den måste tillämpas evidensbaserat.
Ja, jag håller med dig om att det finns en stor risk i att man i primärvården ”halvsular” kuratorer med Steg I-utbildning, för att de sedan skall kunna ta hand om många patienter på kort tid. Om sådan verksamhet sjösätts i stor utsträckning måste den självklart kritiskt granskas, så att denna ”KBT-light-metod” också blir evidensbaserad.
Det finns just i dagarna ett möjligen alldeles förskräckligt exempel på hur psykoanalytiskt/psykodynamiskt behandlingssätt kan leda till en fruktansvärd katastrof för en sårbar och skör människa. Om det är så att terapin av den påstådde mångmördaren Tomas Quick har fått honom att erkänna, säg 25 mord – som han absolut inte gjort – är det ju ett förfärligt exempel på hur en terapi – som påstås hjälpa de allra svagaste – istället får helt motsatt effekt, och leder till en för honom en total personlig katastrof.
Björn
Kommentar by Björn Liedén — 27/1/2009 @ 15:33