Den 12 maj 2012 skrev tre forskare och filosofer en artikel i New Scientist under rubriken ”Engineering love”. Ingresstexten lyder: ”With break-up and divorce a major part of modern life, it looks like we may be outliving our inborn capacity to love. But there could be a way to outwit evolution and make love last, say Julian Savulescu and Anders Sandberg.”
Det forskningsresultat som artikeln bygger på är av mycket sensationell och betydelsefull innebörd och många media har kommenterat och presenterat forskningsresultatet. Svenska Dagbladet skriver idag den 28 maj 2012 under rubriken ”Läkemedel lösning för livslång kärlek”.
För den äldre generationen känns forskningsresultatet säkert mycket överraskande och annorlunda, eftersom den äldre generationen vuxit upp utan att vetenskapen på något sätt intresserat sig för kärleken. Den ende som på – och då på ett mycket ovetenskapligt sätt – intresserat sig för kärleken på tidigt 1900-tal var Freud och han intresserade sig bara för den sexuella kärleken – ansåg att den romantiska kärleken var en sjuklig kärleksform.
Den äldre generationen växte alltså upp och fick bara sin bild av kärleken från poeter, författare och kompositörer samtidigt som vetenskapen var helt ointresserad. Men under de senaste decennierna har en begynnande forskning i ämnet icke-sexuell kärlek avkastat allt mer forskningsresultat.
I New Scientist-artikeln presenterar alltså tre professorer och filosofer ett helt nytt sätt att se på människans förmåga till uthållig kärlek i en parrelation. Man anlägger alltså för första gången ett evolutionärt perspektiv på kärlekens förutsättningar – tanken är om man så vill revolutionerande.
Under förhistorisk tid var medellivslängden cirka 35 år och det betydde att för det mesta drabbades många i sin parbildning av en påtvungen skilsmässa – den som döden obarmhärtigt står för. Paret hade alltså ungefär femton år på sig att älska varandra och det skedde alltså oftast till döden skiljde dem åt.
Forskningen har nu visat att medellängden på äktenskapet världen över är elva år. Alltså mycket nära den postulerade förhistoriska femtonåriga perioden.
I sammanhanget finns ett mycket viktigt etologiskt bidrag. I Amerika finns en gnagare – en präriesork – som lever i strikt monogami och som på alla sätt visar att de två föredrar varandra framför alla andra. Den moderna hjärnforskningen kan ju nu också synliggöra aktiviteterna i djurens hjärnor och man har då sett att hos präriesorkarna aktiveras belöningsområdena och kärlekshormonerna oxytocin och vasopressin stiger.
I en närbesläktad bergssork hittar man inte alls det monogama beteendet utan istället polygami – en hane är intresserad av att para sig med så många honor som möjligt. Vid registrering av bergsorkens hjärna visar hjärnkameran inte de aktivitetsökningar som man ser hos präriesorken och stegringen av oxytocin och vasopressin uteblir. Två djur som alltså i sitt beteende i naturen är nästan kopior av varandra uppvisar i ”kärlekshänseende” helt olika beteenden.
Forskarna har i undersökningarna av de två sorkarna behandlat bergsorken med den gen som styr monogamin hos präriesorken och man har då sett att polygamin hos bergsorken har försvunnit. Hjärnkameraundersökningar av den genterapeutade bergsorken visar samma monogama bild som man ser hos den monogama präriesorken.
Forskarna påpekar att den kärleksfulla parbildningen hos människan skapar förutsättningar för ett liv som har väldigt mycket av starkt positiva komponenter. Många – och då inte bara poeter och författare – har vittnat om att – efter att ha upplevt och ha gått in i en djup förälskelse – man kan förändras i grunden. En Nobelpristagare som utförligt skrivit om denna ”profana frälsning” var Bertrand Russell – han tillmätte den äktenskapliga kärleken oerhört stor betydelse.
Kärleksforskarna har sent omsider kunnat visa att vuxna som älskar varandra mår allmänt bättre liksom deras barn, både den fysiska och psykiska hälsan är bättre. Människor som älskar lever längre.
Det sensationella forskningsresultatet ger oss naturligtvis ytterligare rationella skäl till att också inse att destruktiva äktenskap, där parterna plågar livet ur varandra bör gärna tidigt avslutas.
Artikeln i New Scientist landar i två slutsatser. Dels är det förstås i den kognitiva beteendeterapins anda viktigt att par får lära sig att bete sig kärleksfullt mot varandra och inse att mycket kan göras för att höja kvaliteten på parets psykologiska relationer.
Något förvånande är dock att de tre författarna och forskarna tänker sig att det är rimligt att man utvecklar mediciner, läkemedel, som imiterar oxytocinet och vasopressinet och dopamin. Man tycker också att det är skäl att ta reda på testosteronets betydelse eftersom det kan förstärka sexualiteten både hos man och hos kvinna.