När forskningen för nu snart ett halvt århundrade sedan kunde visa att långdistanslöpare ofta uppvisade ett allmänt välbefinnande var det många som sjukförklarade detta positiva tillstånd.
En av dem var psykiatern Clarence Blomquist, som i sin lärobok Psykiatri myntade begreppet ”Vasaloppssyndromet”. Han menade att t.ex. Vasaloppsdeltagare åkte den långa sträckan av osunda neurotiska skäl och inte av positiva.
”Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess”.
Många antropologer tror att löpningen var med och formade människans evolution.
Den 15 april 2012 publicerar fem forskare från School of Anthropology, University of Arizona i den vetenskapliga tidskriften ”Journal of Experimental Biology” en översikt vars slutsats är att människan egentligen är konstruerad för långdistanslöpning. Rapporten har titeln ”Wired to run: exercise-induced endocannabinoid signaling in humans and cursorial mammals with implications for the ’runner’s high’. Rapporten kommenteras också utförligt i New York Times den 25 april 2012.
Forskarna har den här gången gått utanför arten människa och tittat på om de inre morfinerna efter långdistanslöpning stiger inte bara hos människa utan också hos hundar och vesslor. Det är sedan tidigare känt att hundar får förhöjda nivåer av de inre morfinerna i samband med att de springer längre sträckor.
Viktigt var att man i sammanhanget också valde vesslor. Vesslorna är dåliga långdistansare och när de därför tvingades att springa i ekorrhjul utvecklade de följaktligen inte heller några förhöjda nivåer av inre morfin.
Försöksdjuren och människorna fick under 30 minuter springa i en hastighet som gav dem 70 procent av maxpulsen och man kunde då se att den förväntade morfinökningen hos hundarna kom. Den som hos människan är känd sedan ett halvt århundrade.
Ledaren för forskargruppen, antropologiprofessorn David A. Raichlen, drar slutsatsen att ”A reward response to aerobic activity appears to be part of our evolutionary history”.
Att få hundar att springa är utomordentligt lätt – men det är inte många av de moderna stadsmänniskorna som ägnar sig åt långdistanslöpning – människan har i stor utsträckning lärt sig att ignorera sitt rörelsebehov och därför har det i stor utsträckning försvunnit.
Men studier av människor som ägnar sig åt långdistansträning: löpning, cykling, simning, rodd, skidåkning visar att vi alla är gjorda för att få en rejäl belöning i form av mycket skönt välbefinnande efter varje längre kraftansträngning. Dr Raichlen säger ”Our evolutionary history appears to have included this kind of endurance activity and rewarded it. And as a result, we continue to have a biological imperative to move”.
Slutsatsen blir förstås bland annat den att i skolans gymnastikundervisning bör det OCKSÅ finnas ett moment av långdistansträning.