Nyligen har en mycket kvalificerad forskningsrapport, författad av bl.a. fyra professorer, publicerats i det alldeles färska septembernumret av den vetenskapliga tidskriften ”Epidemiology and Infection” och i den hävdar man att solljusbrist orsakar influensa. En av författarna till artikeln, J.J. Cannell, har skrivit en utförlig kommentar som publicerats den 15 september 2006 av den medicinska vetenskapssajten ”Medical News Today”. Jag återger här den utförliga redovisningen i min översättning.
Tidigt i april år 2005, efter en speciellt regnig vår, spreds en influensaepidemi explosivt genom det högsäkerhetssjukhus för mentalt sjuka kriminella, där jag har arbetat under de senaste 10 åren. Det var inte pandemin (pan: all, demic: folk) som vi alla fruktar utan bara en epidemi. Världen väntar och regeringar preparerar sig för nästa pandemi. En svår influensapandemi kommer att döda långt fler amerikaner än som dog i World Trade Center, Irakkriget, Vietnamkriget och av orkanen Katrina tillsammans, kanske en miljon människor bara i USA. En sådan katastrof kommer att riva sönder nätet i det amerikanska samhället. Hela vårt land kommer att likna ”The Superdome” eller ”Bourbon Street” efter orkanen Katrina.
Det är bara en fråga om när en pandemi kommer, inte om den kommer. Influensa A pandemier kommer omkring vart 30:e år, allvarligare vart hundrade år eller så. Den senaste pandemin HongKonginfluensean inträffade 1968 och dödade 34.000 amerikaner. 1918 dödade den stora influensaepidemin mer än 500.000 amerikaner. Många miljoner dog i andra länder, så många att de inte kunde begrava kropparna. Unga friska vuxna i livets bästa ålder på morgonen, drunknade i sin egen inflammation mitt på dagen, var grovt missfärgade i solnedgången och döda vid midnatt. Deras kroppars egna naturliga bredspektrumantibiotika, kallade antimikrobiska peptider, verkade inte finnas någonstans. En överstor immunologisk reaktion på influensaviruset – vita blodkroppar som sände in stora mängder av inflammatoriska ämnen kallade cytokiner och chemokiner in i lungorna på de dömda – resulterade i miljontals döda 1918.
Jag är nu en psykiater, och inte längre en allmänpraktiker och jag var därför inte direkt involverad i kampen mot influensaepidemin på vårt sjukhus. Men våra specialister i internmedicin arbetade övertid, under det att de diagnostiserade och behandlade ett snabbt ökande antal av sjukdomsdrabbade patienter. Vår chefsöverläkare satte avdelning efter avdelning i karantän alltefter det att fler och fler patienter drabbades av frysningar, feber, hosta och svår kroppsvärk, allt detta typiskt för influensa A.
Epidemisk influensa dödar en miljon människor i världen varje år genom att orsaka lunginflammation ”the captain of the men of death”. Dessa epidemier är ofta explosiva, ordet influensa kommer från det medeltida latinska ordet ”influentia” eller ”influence”, eftersom man då trodde, att plötsliga och abrupta epidemier berodde på inflytande av en utomjordisk kraft. En det 17:e århundradets iakttagare beskriver det väl när han skrev ”Plötsligt växte en störning till som om den vore sänd som en vindstöt från stjärnorna”, någonting som drabbade tillsammans väldigt många så att i en del städer inom loppet av en vecka mer än tusen människor samtidigt blev sjuka.
Jag gissar att vårt sjukhus befann sig under lyckligare stjärnor eftersom bara 12% av våra patienter infekterades och ingen dog. Men alltefter det att epidemin fortskred noterade jag någonting ovanligt. Först blev avdelningen under min infekterad och sedan avdelningen till höger om mig, sedan den till vänster och den mitt emot – men inga patienter på min avdelning insjuknade. Mina patienter hade blandat sig med patienter från infekterade avdelningar innan karantänen infördes. Sjuksköterskorna på min enhet arbetade tvärs över de olika infekterade avdelningarna. Mina patienter var helt säkert också exponerade för influensa A viruset. Hur kunde mina patienter undgå infektionen som en del menar är den mest infektiösa av alla luftvägsvirusar?
Mina patienter var inte yngre, inte friskare och inte på något sätt annorlunda än från patienterna på andra avdelningar. Liksom på andra avdelningar var mina patienter huvudsakligen ”African americans” och de kom från samma fängelser och häkten, som patienterna på de infekterade avdelningarna. De stod på samma sorts av kraftfulla psykiskt dämpande medicinering som vi använder i hela sjukhuset, för att dämpa symtomen på psykoser, depressioner och häftiga sinnessvängningar och för att försöka hindra patienterna från att begå självmord eller attackera andra patienter eller vårdpersonal. Om mina patienter var de samma, liknande patienterna på alla de näraliggande avdelningarna, varför fick inte en enda av mina patienter influensan?
En kort tid senare publicerade en grupp vetenskapsmän från University of California en märkvärdig rapport i den prestigiösa tidskriften Nature. UCLA gruppen bekräftade två andra färska studier, som visade att ett naturligt förekommande steroidhormon – ett hormon som de flesta av oss tar för självklar – var till sin effekt ett potent antibiotikum. Istället för att direkt döda bakterier och virusar ökar steroidhormonet ifråga kroppens produktion av en remarkabel grupp av proteiner som kallas antimikrobiska peptider. De två hundra kända antimikrobiska peptiderna förstör direkt och snabbt cellväggarna i bakterier, svampar och virus inkluderande influensaviruset och spelar en nyckelroll i att hålla lungorna fria från infektion. Det steroidhormon som visade dessa märkvärdiga antibiotiska egenskaper, var helt enkelt det gamla välkända D-vitaminet.
Alla patienterna på min avdelning hade tagit 2000 enheter D-vitamin dagligen under flera månader eller längre. Kunde det vara skälet till att ingen av mina patienter fick influensan? Jag kontaktade då professorerna Reinhold Vieth och Ed Giovannucci och berättade om mina observationer. De rådde mig genast att samla data från alla patienter på sjukhuset som fick 2000 enheter D-vitamin, och då inte bara de på min avdelning, detta för att se om resultaten var statisktiskt signifikanta. Min avdelning var så liten att observationerna från min avdelning ensam, var på gränsen till statistiskt signifikant och skulle kunna ha varit en effekt av slumpen enbart. Administratörerna på vårt sjukhus samtyckte och är fortfarande i färd med att samla data från alla patienterna på sjukhuset som stod på 2000 eller mer enheter av D-vitamin vid tiden för epidemin.
För fyra år sedan blev jag övertygad om att D-vitamin är unikt i ”vitaminvärlden” i kraft av tre fakta. För det första är det den enda kända försubstansen till det potenta steroidhormonet Calcitriol eller aktiverat D-vitamin. De flesta andra vitaminer är antioxidanter eller medfaktorer i enzymreaktioner. Aktivt D-vitamin – liksom alla steroidhormoner aktiverar genomet, kopplar av och på proteinproduktionen, alltefter det att kroppen behöver. Det betyder att D-vitamin reglerar den genetiska styrningen i hundratals vävnader överallt i kroppen. Det betyder att det har lika många potentiella aktionsmekanismer som gener som det aktiverar.
För det andra finns inte D-vitamin i mätbara kvantiteter i normala mänskliga ”dieter”. Det är sant, du kan få flera tusen enheter per dag om du festar på sardiner till frukost, sill till lunch och lax till middag. De enda människor som någonsin regelbundet konsumerat så mycket fisk är människor som Inuiterna, som lever på extrema breddgrader. Mjölken som amerikanare är beroende av för sitt D-vitamin innehåller inget naturligt förekommande D-vitamin. Därför kräver istället USA:s regering att mjölken skall förstärkas med D-vitamin, men bara med vad vi nu vet blir endast 100 enheter per glas.
D-vitaminets hormonsystem har alltid haft sitt ursprung i huden, aldrig i munnen. Alldeles nyligen när hudläkare och regeringar började varna oss för faran av solljus gjorde människor enorma kvantiteter av D-vitamin där människor alltid gjort det – där naken hud möter den ultravioletta strålningen i solljuset. Vi kan helt enkelt inte få adekvata mängder av D-vitamin från vår kost. Om vi inte exponerar oss för ultraviolett ljus måste vi få D-vitamin som kostsupplement.
Det tredje sättet på vilket D-vitamin skiljer sig från andra vitaminer är den dramatiska skillnaden mellan naturlig D-vitaminnutrition och den moderna. Idag gör de flesta människor bara omkring 1000 D-vitaminenheter per dag vid solbestrålning, många människor som t.ex. de äldre och ”African americans” gör mycket mindre än så. Hur mycket gjorde människor normalt? En enstaka 20 minuter lång helkroppsexposition för sommarsolskenet utlöser en insöndring av 20.000 D-vitaminenheter in i blodomloppet hos de flesta människor inom två dygn.
20.000 enheter, det är det mest viktiga faktat vad D-vitamin beträffar. Jämför det med de 100 enheter som du får av ett glas mjölk eller de flera hundra enheter per dag som regeringen rekommenderar som ”adekvat intag” det är vad vi kallar ”an order of magnitude difference”.
Människan utvecklades naken i Ekvatorialafrika där solen lyser rakt ovanför huvudet större delen av året och där vår art måste ha fått tiotusentals enheter av D-vitamin varje dag, trots att vårt skinn utvecklade kraftig melaninkoncentration (raspigmentering) för att skydda de djupare lagren i huden. Även efter att människorna flyttat till tempererade breddgrader, där vår hud snabbt ljusnade för att tillåta snabbare D-vitaminproduktion, arbetade människorna utomhus. Men under de tre sista hundra åren har vi börjat arbeta inomhus, under de senaste hundra åren har vi börjat resa ”inomhus” i fordon, under de senaste årtiondena började vi lägga på solskensblockerande krämer och medvetet undvika solljuset. Allt detta sänker D-vitaminnivåerna i blodet. Den ofrånkomliga slutsatsen är att D-vitaminnivåerna i moderna människor inte är bara låga – de är abnormt avvikande.
För omkring tre år sedan efter att ha läst allt jag kunde om D-vitamin började jag undersöka mina patienters blodnivåer av D-vitamin och gav dem litteratur om D-vitaminbrist. Hos alla var deras blodnivåer låga, något som inte är förvånande eftersom D-vitaminbrist är praktiskt allenarådande bland mörkhyade människoir som lever på tempererade breddgrader. Dessutom kom mina patienter direkt från häktet eller fängelset där de fått små möjligheter till solexposition. Efter det att jag upptäckt att alla mina patienter hade låga nivåer, många mycket låga, började jag utbilda dem och erbjöd behandling med 2000 enheter om dagen, den övre gränsen enligt Amerikas regering.
Kunde D-vitamin vara orsaken till att ingen av mina patienter fick influensan? Under de senaste åren har dussintals medicinska forskningsstudier pekat på bristen på D-vitamin världen över, speciellt bland ”African americans” och de äldre, de två grupper som är i störst risk för att dö i influensa. Cancer, hjärt/kärlsjukdom, stroke, autoimmuna sjukdomar, depression, kronisk smärta, tandköttsinflammation, diabetes, högt blodtryck och en rad andra sjukdomar har nyligen kopplats till D-vitaminbrist. Var det möjligt att influensan också hörde dit?
Sedan tänkte jag på tre mysterier som jag först lärde mig i medicinarutbildningen vid universitetet i North Carolina. 1. Fastän influensaviruset existerar i befolkningen året runt, är influensan en vinterns sjukdom. 2. Barn med D-vitaminbristutlöst rakit drabbas mycket mer av luftvägsinfektioner. 3. I de flesta länder dör de äldre mycket mer under vintern än under sommaren (excess winter time mortality) och det mesta av denna överdödlighet är fastän den etiketteras som hjärtsjukdom istället beroende på influensa.
Skulle D-vitamin kunna förklara dessa tre mysterier, mysterier som står för hundratusentals döda varje år? Studier har visat att influensaviruset finns i befolkningen året runt; varför är influensan en vintertidens sjukdom? Även ”the common cold” (förkylning) fick sitt namn eftersom den är vanlig i kallt väder och ovanlig på sommaren. D-vitaminblodnivåerna är som högst under sommaren men når sina lägsta värden under den kalla influensasäsongen. Skulle en så enkel förklaring kunna förklara dessa mysterier?
Den brittiska forskaren Dr. R. Edgar Hope-Simpson var den förste att dokumentera det mest mysteriösa draget hos influensaepidemin, dess vanlighet under vintern och sällsynthet under sommaren. Han teoretiserade att en okänd ”säsongsfaktor” var i aktivitet, en faktor som skulle kunna påverka människans mefödda immunitet. Hope-Simpson var en allmänpraktiker, som blev berömd i slutet av 1960-talet efter det han upptäckt orsaken till bältrosen. Engelska medicinska auktoriteter gav varje pris som de hade till honom, inte bara pga betydelsefullheten i hans upptäckt utan därför att han gjorde upptäckten helt på egen hand, utan stödet av en universitetsuppbackning, och utan någon som helst formell träning i epidemiologi (medicinens ”detektivbransch” som metodiskt söker efter förklaringar av sjukdomars orsaker).
Efter arbetet med bältrosen tillbringade Hope-Simpson resten av sitt aktiva yrkesliv med att studera influensan. Han kom till den slutsatsen att en ”säsongsfaktor” var verksam, någonting som regelbundet och förutsägbart skadade människors immunitet under vintern och återställde den under sommaren. Han upptäckte att samhällen vitt separerade av longituder men som delade samma breddgrad brukade samtidigt utveckla influensa. Han upptäckte att influensaepidemier i England under 17- och 1800-talet uppträdde samtidigt i långt ifrån varandra liggande samhällen, alltså före moderna transportmedel kunde förklara sjukdomens snabba spridning. Hope Simpsons slutsats var den att en ”säsongsfaktor” utlöste dessa epidemier. Vad än det var var han säker att den dödliga influensaskörd som tillväxer vid vintersolståndet var intimt sammanbunden med solstrålningen. Hope Simpson förutspådde att när den väl var upptäckt skulle ”säsongsfaktorn” ge oss nyckeln till förståelsen av de flesta av influensans problem, som den ställer oss inför.
Hope-Simpson kände inte alls till att D-vitamin har djupgående effekt på människans immunitet, visste inte att vitaminet ökar produktionen av bredspektrumantimikrobiska peptider, peptider som snabbt förstör influensaviruset. Vi har bara alldeles nyligen lärt oss hur D-vitamin ökar produktionen av antimikrobiska peptider samtidigt som vitaminet hindrar immunsystemet från att frigöra alltför många inflammationsceller och så kallade chemokiner och cytokiner in i infekterad lungvävnad.
När medicine studerande 1918 utförde obduktioner och några av offren av de 50 miljoner människor som dog under influensapandemin det året, fann de till sin förvåning förstörda luftvägar; ibland hade de inflammationsframkallande cytokinerna utlöst en komplett destruktion av den normala epitelytan i luftvägarna. Det var som om influensaoffren hade blivit attackerade och dödade av sitt eget immunsystem. Vad man såg är den allvarliga inflammationsreaktion som D-vitamin, vilket man nyligen har funnit, kan förhindra.
Följaktligen gjorde jag det som läkare gjort i århundranden. Jag experimenterade, först på mig själv och sedan på min familj, testade olika D-vitamindoser för att se om det hade någon effekt på virusinfektionerna i luftvägarna. Efter det alltefter att ryktet spred sig började flera av mina medicinska kolleger att experimentera på sig själva genom att ta tredagarskurer av farmakologiska doser (2000 enheter per kilogram per dag) av D-vitamin vid första tecken på influensa. Jag frågade också åtskilliga kolleger och vänner som tog fysiologiska doser av D-vitamin (5000 enheter per dag under vintern och mindre eller ingen under sommaren) huruvida de någonsin fick förkylning eller influensa och om så hur allvarliga infektionerna var. Jag blev övertygad om att fysiologiska doser av D-vitamin minskar insjuknandet i virusinfektioner i luftvägarna och att farmakologiska doser signifikant utplånade symtomen av en del virala luftvägsinfektioner om dosen togs tidigt i sjukdomens förlopp. Sådana observationer är emellertid så personliga, så troliga att bli feltolkade att som vetenskap är de värdelösa.
Under det att jag väntade på att sjukhuset skulle avsluta datainsamlandet från alla patienter som tog D-vitamin vid tiden för utbrottet – för att se om det verkligen reducerade insjuknandet i influensa – beslöt jag att undersöka litteraturen noggrant för att finna alla tecken i världens medicinska litteratur som kunde peka på att D-vitamin spelade en roll i förebyggandet av influensa eller andra virala luftvägsinfektioner. Jag arbetade på rapporten mer än ett år och skrev den tillsammans med professor Edvard Giovannucci från Harvard, professor Reinhold With vid universitetet i Toronto, professor Michael Holick vid Bostons universitet, professor Cedrik Garland vid University of California, San Diego och också med Dr. John Umhau från National Institute of Health, Sasha Madronich från National Center for Atmospheric Research och Dr. Bill Grant vid Sunlight, Nutrition and Health Research Center. Efter ett flertal revisioner skickade vi vår rapport till samma mycket respekterade tidskrift i vilken Dr. Hope-Simpson publicerade det mesta av sina arbeten för flera årtionden sedan.
Tidskriften ”Epidemiology and Infection” känd som the ”Journal of Hygiene” på Hope-Simpsons tid publicerade nyligen vår rapport. Utgivaren professor Norman Noah kände dr Hope-Simpson och hjälpte honom mycket med rapporten. I vår rapport påpekar vi att vår teori är att D-vitamin är Hope-Simpsons sedan länge bortglömda ”säsongsstimulus”. Vi föreslog att de årliga fluktuationerna i D-vitaminnivåerna förklarar influensans säsongsbundenhet. De periodiska säsongsfluktuationerna av 25-hydroxy-vitamin D-nivåerna som orsakar återkommande och förutsägbar D-vitaminbrist vintertid, predisponerar mänskliga populationer till influensaepidemier. Vi lyfte fram möjligheten att influensa är ett symtom på D-vitaminbrist på samma sätt som en ovanlig form av lunginflammation (pneumocystis carrinii) är ett symtom på AIDS. Det betyder att vi menar att George Bernard Shaw hade rätt när han sade: ”Den karaktäristiska mikroben i en sjukdom kan vara ett symtom istället för en orsak”.
I vår rapport föreslår vi att D-vitamin förklarar följande 14 observationer:
1. Varför influensan förutsägbart inträffar i månaderna efter vintersolståndet när Vitamin-D-nivåerna är som lägst.
2. Varför den försvinner i månaderna som följer på sommarsolståndet.
3. Varför influensa är vanligare i tropikerna under regnsäsongen.
4. Varför det kalla och regniga vädret associerat med El Nino som driver människor inomhus och sänker D-vitaminnivåerna, är associerad med influensa.
5. Varför förekomsten av influensa är omvänt korrelerad med utomhustemperaturen.
6. Varför barn som exponeras för solljus får mindre förkylningar.
7. Varför torskleverolja (som innehåller Vitamin D) minskar förekomsten av virala luftvägsinfektioner.
8. Varför ryska vetenskapsmän fann att D-vitaminproducerande UVB-lampor minskade förkylningar och influensa hos skolbarn och fabriksarbetare.
9. Varför ryska vetenskapsmän fann att frivilliga, avsiktligt infekterade med ett försvagat influensavirus – först på sommaren och sedan på vintern – visar signifikant olika kliniskt förlopp under de olika säsongerna.
10. Varför äldre som lever i länder med högt D-vitaminintag som Norge har mindre risk att dö under vintern.
11. Varför barn med D-vitaminbrist och rakit lider av upprepade luftvägsinfektioner.
12. Varför en observant läkare (Rehman) som gav höga doser av D-vitamin till barn som var konstant sjuka av förkylningar och influensa fann att de behandlade barnen plötsligt blev infektionsfria.
13. Varför äldre har så mycket större sannolikhet att dö av hjärtattack under vintern än under sommaren.
14. Varför ”African Americans” med sina låga D-vitaminblodnivåer löper större risk att dö av influensa och lunginflammation än icke-färgade.
Fastän vår rapport diskuterar möjligheten att fysiologiska doser av D-vitamin (5000 enheter om dagen) kan förebygga förkylningar och influensa och att läkare kan finna att farmakologiska doser av D-vitamin (2000 enheter per kilogram kroppsvikt per dag under tre dagar) användbart i behandlingen av den miljon människor som dör i världen varje år, påminner vi läsaren om att detta bara är en teori. Liksom alla teorier måste vår teori motstå försök att bli vederlagd med noggrant utförda och välkontrollerade vetenskapliga experiment.
Emellertid, eftersom D-vitaminbrist upprepade gånger har sammanbundits med många av civilisationens sjukdomar vill vi påpeka att det inte är för tidigt för läkare att energiskt diagnostisera och adekvat behandla D-vitaminbrist. Vi rekommenderar att D-vitamin tas dagligen för att hålla 25-hydroxi-vitamin D-nivåerna på de nivåer som man normalt uppnår genom solexposition sommartid (50 nanogram/ml). För många personer såsom ”African americans” och de äldre kräver det upp till 5000 enheter dagligen under vintern och mindre eller ingen under sommaren beroende på solexpositionen under sommaren.
J.J. Cannell