Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

7/8/2006

Den skadliga psykologin

Filed under: Hälsa — Björn @ 10:02

I svallvågorna efter mordet på utrikesminister Anna Lindh har debatten om psykologin/psykiatrin varit mycket livlig. En mycket angelägen genomlysning av psykiatrin har kommit igång och är fortfarande under utveckling.

Men viktigare är kanske trots allt att världen över har allt fler kritiskt granskande institut och därmed i Sverige SBU (Statens Beredning för Utvärdering av Medicinska Metoder) visat att för den stora folksjukdomen, depression, och ångestsjukdomarna finns det INGA vetenskapliga bevis för att psykodynamisk terapi fungerar, men desto mer forskning som visar att kognitiv beteendeterapi hjälper.

På sistone har också visats att Internetbaserad terapi utan direkt terapeutkontakt också fungerar, en dödsstöt åt självgoda psykologers/psykiatrikers övertro på den personliga terapeutrollen. Det är också ett väl känt faktum att många som remitteras till psykologisk/psykiatrisk vård inte infinner sig, och det har alltid tolkats som ett tecken på den inremitterades sjukdom. Nu förstår vi att det kan tvärtom vara ett tecken på hans/hennes hälsa!! Vi får nu en allt klarare bild av psykologins/psykiatrins skadliga effekter och förstår att många remissvägrare haft fog för sig.

I höstas publicerade Harvardpsykiatrikern Richard Schwartz i Harvard Review of Psychiatry en artikel med titeln ”Psychotherapy and social support: Unsettling questions”. Det är en välgörande kritisk granskning av psykoterapins effekter på patientens ”kringpersoner”, vänner och anhöriga. Han skriver i den ”psychotherapy that is helpful in other ways can interfere with a patient´s social support system – the advice and comfort, encouragement and normal support of family, friends, and others. It is a subject mental health professionals do not think about but should”. Och detta är viktigt för att en del sociala relationer ”never recover fully”. Att börja gå i terapi är alltså ett mycket allvarligt steg. Det betyder också, att råder man någon att gå i terapi, kan obotlig skada på övriga relationer uppstå, skador som alltså aldrig kan repareras.

Den stora faran med terapin är att (i motsats till äktenskapsrådgivning där båda sidorna belyses) patientens version hela tiden får stå oemotsagd. Richard Schwartz skriver: ”Therapeuts may endorse patients critical and hostal attitudes toward others. Patients often present these relationships as a problem and therapeuts sometime find it hard to avoid reinforcing the patients descriptions (nicka gillande t.ex.). They must remember that they had not been in the position to see those relationships from the point of view of the people the patient is describing”. Terapeuten måste alltså inse att han eller hon lyssnar på en partsinlaga där partiskheten kan vara mycket uttalad och om terapeuten ställer upp på denna partiskhet kan det i det långa perspektivet bli bekymmersamt.

Schwartz skriver vidare att terapeuten kan bli skadligt beroende av sin patient, och det är förståss det som gör att psykologer och psykiatriker i så hög grad påstår att den personliga kontakten är så viktig, och därför är så upprörda över att upprepade Internetbaserade terapier, utan direkt terapeutkontakt, nu har visats fungera.

Schwartz skriver: ”The alliance also affects psychotherapeuts themselves. They may come to value the connection with a consistently respectful and occasionally worshipsful patient over their attachment to others, who may see them more realistically”. Vardagslivet innehåller många vardagliga situationer och att hustrun/mannen inte betraktar honom/henne med undergivet dyrkande blickar över frukostbordet kan för den som inte förstår att balansera hem- och arbetssituation upplevas som orealistiskt nedsättande. Schwartz skriver: ”Therapeutic encounters sometime takes on a heightened significance that makes everyday life seem dull by comparison”. Terapeuten kan alltså få en sjukligt uppblåst självkänsla som i detta viktiga sammanhang kan vara till skada både för terapeut och patient.

Denna skadliga bindning mellan patient och terapeut är förståss en del av förklaringen till att terapierna blivit så utdragna både tidsmässigt och i antal behandlingar. Det handlar då alltså inte längre bara om patientens bästa utan om terapeutens behov av att stärka sin självbild, och ibland givetvis att tjäna pengar.

Kunskapen om att alltför intensiv och i tiden alltför utdragen terapi kan vara skadlig har också nått långt utanför Harvarduniversitetet. Nyligen har APA (American Psychologial Association) därför enats om att psykoterapi endast i undantagsfall (10-15%) bara vid svåra psykiatriska sjukdomar, skall ges fler än 20 gånger och även i extrema fall inte pågå längre än fyra år.

Schwartz menar också att man måste se framåt, och tänka på det som kommer efter det att terapin är slut. Scwartz ”advises therapeuts to devote more attention to the effect of treatment on patient´s social networks and even can see the treatments specifically designed to improve social support. Therapeuts should discuss the dangers with the patients. They should show more interest in who patients spend their time with and how their social lives are changing in the course of therapy”. Det är alltså enligt artikeln en skyldighet för terapeuten att inte demonisera anhöriga och vänner på ett orimligt och framför allt osakligt sätt utan terapeuten skall istället få behandlingen att gå ut på att förbättra de sociala kontakterna.

Patienten kan i det verkliga livet t.ex. ha bland många människor en stelhet i sitt sociala samspel, något som för terapeuten kan vara mycket svårt att se i den grovt förenklade tvåsituationen som sittningen hos terapeuten är. Schwartz skriver därför ”Therapeuts … may not be able to tell when the patient has difficulty seeking and maintaining care and companionship”.

Terapeuterna bör alltså se till att ”social networks need to be nourished and preserved. The therapeutic alliance should never turned to use for offense or defense to third parties”. En skadlig bindning mellan terapeut och patient får alltså enligt Schwartz aldrig användas som ett attackvapen mot tredje person.

Terapin förgår — relationerna består …. kanske.

Vanlig psykologisk terapi kan alltså vara trefaldigt skadlig — skadlig till sitt innehåll och skadlig för det sociala kontaktnätet, som återstår när terapin är över och skadlig för terapeuten genom att hos honom/henne skapa en sjuklig självöverskattning.

Inga kommentarer

No comments yet.

RSS feed for comments on this post.

Sorry, the comment form is closed at this time.

Powered by WordPress