Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

6/8/2006

Solning motverkar 30-talet sjukdomar

Filed under: Ljus — Björn @ 16:33

Nordiska Ministerrådet arbetar för att skapa en nordisk samsyn, ett samförstånd som i stor utsträckning redan finns för de fem Fenno-Skandinaviska länderna, Danmark, Norge, Island, Sverige och Finland. Men det finns också olikheter, som man inom Ministerrådet upplever som besvärande onödiga, och därför har man olika projekt där man försöker att få de Nordiska synsätten att sammanfalla.

Ett sådant område är kosten och dess vetenskapliga utvärdering. Man har för bara några veckor sedan äntligen från trycket fått en Nordisk samsyn, om hur kostens komponenter ska ”se ut”. Publikationen heter Nordic Nutrition Recommendations 2004 och finns ännu så länge bara på engelska, och/men kan därför också läsas och förstås i alla länder, även Finland.

Boken är nästan 450 sidor tjock och är en mycket spännande läsning för den ljusintresserade och D-vitaminkunnige läsaren. Redan titeln berättar dock att publikationen är ett år gammal, de många författarna som ska skriva ihop sig, har som vanligt försenat publicerandet med bortåt ett år. Kapitlet om solning och D-vitamin är verkligen mycket sammansatt, på gott och ont. Mycket nytt finns med men mycket annan modern forskning återstår att baka in i materialet. Kapitlet innehåller alltså i sig väldigt många intressanta uppgifter, men åtskilliga frågetecken kvarstår och alltjämt saknas väldigt mycket av den viktigaste forskningsredovisningen, men jämfört med vad Nordiska Ministerrådet i sin näringsbok publicerade för 10 år sedan, så är D-vitaminkapitlet ett stort steg framåt.

NMR:s kostrekommendationer publicerades alltså i bokform senast 1996 och då i en mycket tunnare bok på 228 sidor, nu har samma ämne svällt ut och beskrivs på nästan dubbelt så många sidor, nämligen 436. Texten som behandlar D-vitamin och solning är den här gången utspridd över 10 sidor, och därmed dubblerad, i förra boken fick samma ämne bara 5 sidor. Men glädjen över ämnets utvidgning grumlas något av att referenslistan upptar hela 4 sidor.

Men innehållet är mycket om än alldeles otillräckligt moderniserat I den alldeles färska boken ”The UV Advantage” skriver t.ex. medicin -, biofysik – och dermatologprofessorn vid Boston Universitetet, Michael Holick, att också hjärt-kärlsjukdomar och hjärnblödningssjukdomarna också hör till ”solningsbristsjukdomarna”, och det är viktigt för det handlar om den absolut största och tredje största folkmördaren i Norden. Men kapitlets förnyelse gör det ändå mycket spännande, och den styrker oss i vår övertygelse att ljusterapi för Margareta är livräddande och skall även fortsättningsvis tillämpas.

Konsensus

Fördelen med en sådan här Nordisk bok är att den innehåller ett koncensusförfarande, dvs extrema uppfattningar på än den ena än den andra ”åsiktskanten” försvinner. När svenska cancerforskare i Läkartidningen i februari i år publicerade en undersökning, som visade att lymfcancer motverkas av solning, så deklarerade de att de var mycket överraskade. Ingen sådan överraskning inför solningens möjliga cancerdämpande och botande effekt återfinns i denna samnordiska publikation.

Solning bäst

Inledningsvis konstaterar man i boken att man vanligen får hela sitt D-vitaminbehov tillfredsställt genom att sola. Att författarna gör den markeringen, är säkert inte av en tillfällighet, utan därför att när framtidens dom kommer att falla hård över hur denna jättelika folkhälsofråga har hanterats, vill kostansvariga redan nu markera att huvudansvaret ligger på dem, som bestämmer över vårt solande: Socialstyrelsen, Strålskyddsinstitutet, hud- och cancerläkare, alltså därmed över den viktigaste vägen till D-vitaminbalans, den via solandet och inte via kosten. Det är intressant att se att kapitlet innehåller en hel del om att kosttillskott ibland inte hjälper, när det gäller att få upp för låga serum-D-vitaminnivåer, utan tillskott av ickeordinarie kosttillskott som torskleverolja, eller att kosttillskotten bara fungerar när de kombineras med solning.

Läser man i den gamla boken från 1996 så ser man att där finns bara behandlad två D-vitaminbristsjukdomar, nämligen rakitis och osteoporos. I den nya boken är det viktigaste att man nu öppnar dörren för att D-vitaminbrist också kan (”may”) öka cancerrisken, man skriver inte för hur många cancerformer, men enligt många moderna amerikanska forskare handlar det om 13 olika och också vanliga cancerformer (bröst- prostata- tjocktarmscancer t.ex.). Vidare nämns immunologiska sjukdomar, infektioner, muskel- och skelettsjukdomar och diabetes typ 1. Det betyder att förra bokens bara två bristsjukdomar nu har dramatiskt vuxit till cirka 30 stycken!

D-vitaminbristen som förut ansågs bara manifestera sig i en bristsjukdom kan nu vara orsak till immunologiska sjukdomar som reumatoid artrit, MS, fibromyalgi, Morbus Bechterew, polymyalgia reumatica, och ökar infektionssjukdomsrisken. I den tidiga tuberkulosbehandlingen var solning, även utomhus vintertid, en standardkomponent, det vittnar fortfarande alla ligghallar vid Sveriges före detta sanatorier om. Vidare menar man att D-vitaminbrist kan medverka till olika muskelsvaghetssyndrom, sjukdomar som dominerat det svenska sjukskrivningsmönstret de sista 15-20 åren: nackmyalgier, skulder-armsyndrom, whiplash och fibromyalgi t.ex. De är alla sjukdomar som alltså lett till mycket höga sjukskrivningstal, och många av dem har övergått i slutgiltig sjukpensionering och dagsfärsk forskning visar att sjukpensionerades dödsrisk är dubblerad.

Vad diabetes beträffar så ger man en mycket märklig och spännande uppgift, nämligen att det finns forskning som visar att risken för att utveckla typ 1-diabetes hos små barn försvinner om de får torskleverolja, men inte om de får det vanliga kosttillskottet AD-droppar. Stämmer det visar det alltså att det finns okända fördelar med torskleverolja jämfört med tablett-D-vitamin. Om ytterligare forskning bekräftar detta, kommer det att i stor utsträckning ge underbetyg åt vår D-vitaminprofylax inte bara när det gäller barndiabetes utan också när det gäller alla de andra nu tillkomna sjukdomsformerna som den här nya boken för första gången lyfter fram.

D-vitaminnormalvärdet i blodet skrivs upp

Mycket intressant är också att författarna anser att normalvärdet av ”förråds-D-vitaminet” som ”snurrar runt i blodet” nu anses bör ligga mycket högre än förut, i stort sett på dubblerad nivå, helst 50 nmol/l eller mera. Men osäkerheten är fortfarande stor, läser man kapitlet noga ser man att det finns de som hävdar att ända upp till 100 nmol/l ska vara den gräns som gäller för äldre.

Föråldrat referensmaterial

För den speciellt intresserade och kunnige ger det mycket att gå igenom referensmaterialet i boken. Då upptäcker man att av de 62 referenserna är 34 tio år och äldre. Man brukar anse att ”halveringstiden” för medicinsk kunskap är 8 år och sett ur det perspektivet så har 2/3 av referenserna utan vidare passerat sitt ”bäst före datum”. Materialet bygger alltså i stor utsträckning på forskning som internationellt ändå anses för gammal, ja ibland direkt förlegad. Om man som lekman går in och tittar på D-vitamin på Medline hittar man nästan 40.000 artiklar och under den senaste 10-årsperioden, från vilken författarna till denna bok hämtat 28 referenser, hittar man över 6.000 listade D-vitaminartiklar. Det finns alltså en jättelik källa till forskning som författarna till D-vitaminkapitlet hade kunnat använda om de velat. Man får en känsla av att åldrade professorer som bläddrat i sina alltför gamla arkiv, har i för hög grad fått bestämma i bakgrundsmaterialets gallring.

Att idag t.ex. förlita sig på två 13 resp. 15 år gamla forskningsresultat från Kina, ett land som inte alls internationellt är känt för hög kvalitet på sin forskning, framstår som en politisk ”anakronism”. Alldeles nyligen har upprepade granskningar av Kinas vetenskapliga hantering av fågelinfluensan visat på grova mörkläggningar och direkta förfalskningar. Vi kunde i tidningarna häromdagen läsa att endast statsveterinären i Kina får uttala sig om ev. smitta i fåglar påträffade i Kina. Resultatet av en ickekinesisk forskningsrapport som publicerades i Nature i år vill man inte kännas vid. Ren forskningscencur alltså!

Av de sju referenserna som är från 2003, alltså av allra färskaste datum, men nu ändå två år gamla, är tre publicerade i amerikanska tidskrifter, tre i engelska och en i norsk och den opublicerade (mörklagda?) i svenska. Det faktum att svenska forskare för övrigt nästan helt lyser med sin frånvaro i referenslistan till denna nordiska bok är också signifikant för mörkläggningen av detta område där hud-cancerläkare, strålningsbiologer och nutritionister inte kan samsas om gränsdragningen och samarbeta, därför uteblir den svenska forskningen. Att skriva en doktorsavhandling där omgående andra experter kan ha tungt vägande ”utomämneskunskap” är förståss inte särskilt lockande.

Tittar man vidare i referensmaterialet hittar man gamla undersökningar av en av USA:s mest kända D-vitaminforskare, läkaren, diabetologen och internmedicinprofessorn Michael Holick. Eftersom han just kommit ut med en bok om nödvändigheten av att vi solar, är det extra intressant att han trots allt finns åberopad i äldre artiklar, men inte hans senare, moderna. Hans bok kom ut för ett år sedan.

Det finns en enda mycket märklig referens i listan. Av de 62 referenserna är samtliga publicerade i vetenskapliga tidskrifter —— utom en! Och det är en svensk, (nr 24), som då refereras till som en (ickepublicerad) ”personal communication”. Det är alltså det enda forskningsresultatet som inte har publicerats och går man in och tittar i texten upptäcker man att referensen handlar om den på sitt sätt mest anmärkningsvärda uppgiften, som finns i hela materialet, nämligen att man år 2003 upptäckte att med de nya och kraftigt höjda normalgränserna för D-vitamin i serum så har 75% (!!) av svenska 15-åriga flickor under vintern D-vitaminbrist.

I en färsk forskningsrapport publicerad i julinumret 2006 av Archives of Disease of Childhood redogörs för en New York-studie av 51 14-16-åriga flickor bland vilka man fann att 73% hade för låga blodvärden av D-vitamin. I en kommentar av Dr Bishop vid Universitetet i Sheffield i UK, säger han: ”Failure to supply an essential nutrient during a period of rapid growth and development is likely to result in problems across the population as a whole. Perhaps more exercise outdoors would help deal with this problem”. Den analys och rekommendation som han gör saknas för närvarande helt bland sakkunniga och ansvariga i Sverige.

År 2003 och åren dessförrinnan har alltså Cancerfondens och andra aktörers intensiva kampanj mot barns och ungdomars solande fått den effekten, att många svenska flickor lydigt anpassat sig till antisolningspåbuden och därmed hamnat i en långdragen vinter- D-vitaminbrist med de skador det potentiellt så småningom kan medföra. Många cancerformer behöver 10-20, ibland ända upp till 30 år på sig innan de bryter fram.

Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd, för att bli mycket undrande inför att referenslistans enda opublicerade källa handlar just om det värsta resultatet i bristhänseende som artikeln uppvisar. SBU skrev nyligen att ett bekymmer inom forskarvärlden och publiceringen av rapporter att det finns ett mörkertal av s.k. ”publication bias”, alltså att forskning som inte visar resultat, som forskaren önskat, då inte heller publicerats. Den svenske forskaren L.R. Hultén har med all sannolikhet hamnat i den situationen att hans resultat blivit både för honom själv och andra alldeles för obekväma, och därför har han valt att inte publicera dem. Den vetenskapliga mörkläggning som enligt SBU inte är ovanlig, kan detta vara ett flagrant exempel på.

Under andra världskriget uppmanades svenska barn och ungdomar att under föräldrarnas överinseende sitta bestämt reglerade tider framför kvartslampor för att motverka den hotande D-vitaminbrist som då, liksom nu, fanns. Nu har Strålskyddsmyndigheten bestämt att de unga, precis just de som i Hulténs undesökning, visar sig lida brist på solljusvitaminet, INTE ska få sola i solarium.

Motion är en ”kostfaktor”

Det är intressant att se att Nordiska näringsrekommendationer, som alltså kommit ut flera gånger tidigare med cirka 10 års mellanrum, nu när de återigen presenteras, för första gången någonsin påpekar att till näringsrekommendationerna måste också läggas rekommendationer om motion. För den som jag nu motionerat i 45 år och minns alla de gliringar om neurotiska behov, som påstådd grund för mitt motionerande, känns det förståss skönt att se att även näringsfysiologer numera inser att de måste integrera motionsråd i sina kostråd. Och intressant nog är en entimmes motionspromenad utomhus under det ljusa halvåret ett riktigt bra solningstillfälle.

Inga kommentarer

No comments yet.

RSS feed for comments on this post.

Sorry, the comment form is closed at this time.

Powered by WordPress