Detta hävdas i en artikel av två professorer i senaste numret av Läkartidningen.
Förra året frågade Stockholms Läns Landsting cirka 25000 patienter vad de tyckte om vården. Inom kroppsvården var majoriteten nöjd eller mycket nöjd, men bilden ser helt annorlunda ut för psykiatrin.
Där fann man liksom förut de som var i särklass mest missnöjda. Missnöjet inom psykiatrin avspeglar sig också i antalet anmälningsärenden som ökar och är mångdubbelt fler än inom primärvården och åldringsvården. Missnöjdheten kan också exemplifieras, genom att redovisa bristen på vårdplaner för varje patient, en sådan vårdplan ska numera alltid finnas. Lägst andel vårdplaner fann man inom psykiatrin, bara 48% av de vuxna patienterna hade en sådan plan, inom BUP bara 26%.
Med det stora folkliga missnöjet redovisat känns det värdefullt att läsa två artiklar om psykiatrins svagheter i senaste numret av Läkartidningen, den ena betitlad: ”Hur få svensk psykiatri på benen igen?”
Den ena artikeln är en ledare skriven av Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Läkarförbundet. Eftersom Anders Milton har genomlyst svensk psykiatri på ett sätt som tidigare aldrig gjorts och redovisat de nästan 10 inbyggda systemfelen är det värdefullt att Läkarförbundets ordförande ”recenserar” hans rapport. Ordföranden är i allt positiv till rapportens klarläggande bild av svagheterna i psykiatrin, hon skriver t.ex. ordagrant: ”Det finns en alarmerande överdödlighet bland de psykiskt sjuka, och därför behövs insatser inom både somatisk och psykiatrisk vård”.
Ett förslag i Miltonrapporten, som hon särskilt lyfter fram, formulerar hon ordagrant så här: ”Psykiatrisk forskning och utveckling föreslås få ökade resurser. Det är bra, både för att förbättra psykiatrins innehåll av EVIDENSBASERADE vårdmetoder och för att kunna rekrytera fler läkare till specialiteten”.
Läkarförbundets ordförande är också hon mycket medveten om att inom psykiarin tillämpas en rad psykologiska behandlingsmetoder vars kvalitet inte är vetenskapligt utforskade och visade. Det finns alltså en ”armada” av terapeuter som hanterar patienter utifrån psykologiskt teoretiska modeller som aldrig prövats vetenskapligt.
Den andra artikeln är skriven av professor Sven Jonas Dencker vid institutionen för klinisk neurovetenskap och professor emeritus Jan Wålinder, psykiatriska kliniken, båda vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
De två författarna skriver ordagrant: ”Svensk psykiatri har drabbats av en långvarig och allvarlig kris”. I ingresstexten står det ”Den nya regeringen måste – om den vill få psykiatrin på fötter igen – lära av tidigare misslyckanden och få till stånd en utveckling som vilar på professionell och icke ideologisk grund. Alla krafter måste gemensamt verka för att psykiatrin åter blir en specialitet baserad på forskning forskning , kunskap och tillgänglighet”. Också dessa två mycket tunga skribenter pekar på att den evidensbaserade kunskapen måste bli central i behandlingen av de psykiskt sjuka.
Man skriver vidare ordagrant ”Psykiatrireformen på 1990-talet dikterades av politisk ideologi och salufördes inom ett område där det politiska etablissemanget inte förväntade sig nämnvärd kritik vare sig från den vårdsökande allmänheten eller från den psykiatriska professionen. Att få svensk psykiatri på benen igen är en fråga om en attitydförändring till psykisk sjukdom. Vår tidigare regering misslyckades härvidlag, då man inte erkände att psykisk ohälsa tillsammans med hjärt-kärlsjukdom svarar för den högsta dödligheten, sjukligheten i vårt samhälle och därför behöver resurser dimensionerade efter dessa behov”.
Man skriver vidare ordagrant: ”Vi behöver tillsätta verksamhets-/enhetschefer med hög kompetens och beslutskraft och som inte går i politikers och tjänstemäns ledband”.
Man avslutar med följande formulering: ”Den kvalificerade sjukvårdens goda tillgänglighet har tidigare varit ett av adelsmärkena för svensk sjukvård. Så är det inte idag. Inte minst har det politiska etablissemanget låtit psykiatrin förslummas”.
Sjukvårdens största kris finns inom psykiatrin!