I denna tidskrifts senaste nummer finns en ovanlig ”lyckoartikel” skriven av Suzann Pileggi Pawelski, som är specialist i tillämpad positiv psykologi vid universitetet i Pennsylvania.
Artikeln är ovanlig för att författaren gör en översikt över lyckoforskningar och hennes sammanställning visar att det ”psykologiska samhällsklimatet” är med och styr människors lyckouppfattning.
Via Gallup World Poll har man frågat ut ett representativt urval människor i 155 länder som sammanlagt täcker 98 procent av världens befolkning och har därvid funnit att lyckan kan se ganska olika ut.
Jag kommenterar kort några av artikelns slutsatser.
Ledande forskare inom området är psykologen Ed Diener vid universitetet i Illinois och han har också kartlagt lyckonivån hos maasaier, inuiter och Amish-folket i Amerika. Alla dessa tre kulturer har ju en situation som väldigt mycket avviker från det västerländska genomsnittet. Forskarna kunde då visa att dessa folk hade lyckonivåer som i stor utsträckning kunde matcha medellyckonivån i Västvärlden.
Det är sedan länge väl känt att Danmark i sådana här undersökningar – liksom Sverige – ligger mycket högt på rankinglistorna vad beträffar upplevd personlig lycka och förklaringen till det är att dansken – liksom skandinaver i stort – och kanadensarna för den delen – har en stor förmåga att lita på andra människor och deras avsikter. Det betyder att man också litar på företag och på regeringen. Att vara nöjd med sitt land ger alltså en högre grad av tillhörighet och därmed också lycka.
Att en alltför stor satsning på materialism leder till sämre lycka är enligt undersökningen Sydkorea exempel på. Medborgarna är där mycket materialistiskt inriktade och vetenskapen har lägre status. Det leder till att förekomsten av depression, självmord och aggression i befolkningen är med internationella ögon sett ovanligt hög.
I länder som Sverige och USA värderas framförallt personliga känslor av positiv karaktär – den egna upplevelsen blir viktig.
Som kontrast till det är tillfredsställelsen med livet i Kina och Indien mer kopplad till hur bra man kan följa de kollektiva idealen – självförverkligande är mindre betydelsefullt.
I Costa Rica finns de människor på jorden som uppger att de har mest av positiva lyckokänslor såsom glädje och skratt. Förklaringen till det är att deras kultur satsar på familjebanden, banden till vänner och respekt också för främlingar.
Det är viktigt att man lever i samklang med sin kultur. Utåtriktade personer mår bra om de lever i kulturer som på flera sätt är just utåtriktade, därför mår utåtriktade personer inte så bra i Japan.
Likaså mår religiösa personer bättre om medmänniskorna i största allmänhet är lika religiösa som dem, att vara religiös i ett sekulärt land ger inte lika mycket livslycka.
Om man vill forska på religionens ”egentliga” betydelse för ens lycka är det alltså inte likgiltigt i vilket land den forskningen sker. I ett land där före detta ärkebiskopen KG Hammar kan ge en doktorshatt till Jonas Gardell kan förstås religionens etiska och andliga värde knappast uppfattas på rätt sätt.
Framgång på respekterade områden förstärker också livslyckan, vilket den framgång som bygger på pengar och ryktbarhet inte gör.
Det är naturligtvis viktigt att alla förutsättningar för människors livslycka kartläggs och att länderna om möjligt lånar av varandra i den goda avsikten att i någon mån höja lyckonivån för de många medborgarna.
