För ornitologerna är det alltid extra trevligt när någon ny fågelart expanderar och successivt etablerar sig också i Sverige.
En fågel som de senaste tio åren kraftigt utökat sitt ordinarie hemområde – Östra Medelhavet – är den stora vita Ägretthägern. På Margaretas bild ser man att den har idag visat upp sig i Norra Dragviken innanför Revsudden.
På den här bilden – tagen vid Rio Grande i Spanien, tre mil nordost Malaga – kan man förstå att den också expanderat mot väster. Den har sitt huvudsakliga häckningsområde norr om Svarta och Kaspiska havet men är alltså på snabb spridning mot väster och nordväst. Margaretas bild kan få en att tro att det är en liten fågel men det är den inte. Den är som synes nästintill lika stor som den vanliga, grå hägern.
Den är nu alltså sedan några år även årlig besökare i Sverige men lokalt mycket sällsynt då det endast är ett fåtal ex som hälsar på hos oss. Fågeln hade ”utannonserats” på det nationella fågelrapportsystemet Svalan och/men efter mycket letande och med hjälp av medskådare hittade vi den sensationella främlingen som stod och putsade sig på en vassrugge.
Vad vi kan förstå finns det denna vecka fem rapporterade Ägretthägrar – denna och ytterligare ett ex på Gotland, Värmland, Västergötland och Skåne. Trevligt nog flög fågeln mot oss och det gjorde att vi kunde få ytterligare bättre bilder på den.
Det är en mycket vacker fågel vilket denna i Spanien tagna bild visar. Bilden togs den 16 januari 2010 och fågeln fiskar som bäst i en bäckfåra. Den är som synes lysande vit och på vintern utrustad med gul näbb.
Den som tittar noga på bilden ser att i nedre högra hörnet simmar en utter och eftersom den framgångsrikt tog sig några fiskar under simturen följde Ägretthägern avundsjukt med uppför strömfåran i hopp om att någon liten fiskstjärt kunde bli till övers.
Någon har liknat fågeln vid en ”flygande ängel” och det är en träffande beskrivning på denna mycket vackra och i sina rörelser sirliga fågel. Den flyger gärna och lätt – så väger den bara ett knappt kilo.
När Dragviksfågeln hade kommit närmare gick det att få detta ”porträtt” och man kan då se den tydliga knicken på halsen där ryggraden lämnar halsens baksida och går över på framsidan – det anatomiska arrangemanget förstärker kraftigt fågelns förmåga att ljustra fisk. Som ljusterfiskare överträffar den människan flera gånger om – den justerar nämligen automatiskt för vattenytans brytningsindex när den hugger.
Genom att fågeln är stor och lysande vit och därmed mycket synlig – lättskådad – är den för många ornitologer något av en absolut favorit.
Källa: Olika fackböcker.
