Björn Liedéns författarinlägg

För nu cirka 50 år sedan läste jag en bok av den engelske konstexperten Herbert Read och boken hade just titeln ”Konsten att se”. Han menade alltså på fullt allvar att vår förmåga att verkligen se är en kapacitet som kan övas upp och det är det säkert också men definitivt inte hela sanningen.

I senaste numret av Forskning & Framsteg finns en artikel med rubriken ”Lättlurade människor har liten synbark” och artikeln berättar att synbarken varierar i storlek människor emellan ända upp till tre gånger!!

Jag, som hela livet sysslat med bilder, framför allt som fotografi eller också teckningar, har många gånger funderat över förutsättningarna för ”konsten att se” – förmågan att exakt uppfatta verkligheten som den faktiskt är.

Sysslar man mycket med det visuella upplevandet lär man sig också att människor är mycket olika när det gäller att använda ögonen och jag har ofta – framför allt under min ungdom och tidiga vuxenliv – förvånats över att skillnaderna kan vara så stora.

Jag är nu 76 år och har räknat med att ”gå i graven” innan seendets mysterium – förklaringen till konsten att se – kommer – men just i dagarna har alltså en mycket viktig pusselbit till förståelsen till detta gåtfulla kommit.

Jag har under hela mitt vuxna yrkesliv ständigt – i stort sett dagligen – läst forskningsrapporter och har därför verkligen blivit bekant med de forskningstrender som utvecklats sedan länge men då och då kommer verkligt spännande nyheter.

En sådan nyhet är att det finns en påtaglig anatomisk förklaring till skillnaden i förmågan att verkligen se. Forskning har nämligen alltså visat att hjärnans synbark kan vara tre gånger så stor hos en individ jämfört med samma hjärnbark hos en annan person.

När man med den moderna datorstödda otroliga faktasökarkapaciteten går in på området ser man att denna kunskap om att synbarken varierar så mycket sedan en tid har varit känd men bara bland en liten grupp forskare. Och av någon anledning har denna kunskap stannat kvar inne i hjärnforskarnas slutna krets.

Det finns nu en mängd psykologiska experiment som visar att medelpersonen kan ha stora luckor i sitt visuella varseblivande. Det mest kända exemplet är kanske det där två lag ungdomar bollar med varandra samtidigt som en till gorilla utklädd person går genom spelfältet – och det fantastiska är att åtskilliga betraktare av spelet inte ser den mycket synliga till gorilla utklädda personen – som går rakt över filmduken.

När Sveriges statsminister skjuts ner på öppen gata står hans hustru bara någon meter från mördaren men hon som ensam sett mördaren på mycket nära håll blir i rättsprocessen i sitt vittnesmål inte tillräckligt trodd – hennes vittnesmål tillerkänns inte absolut bevisvärde.

I mitten på 90-talet är ögonvittnet som företeelse mycket trovärdig och endast sällan ifrågasatt. Men i takt med att vittnespsykologin utvecklas som akademisk disciplin – framför allt av psykologiprofessor Elisabeth Loftus – förändras bilden i grunden. Den seriöst och vetenskapligt arbetande psykologin har nämligen experiment efter experiment kunnat visa att människors verklighetsuppfattning kan vara mycket osäker, ja direkt felaktig.

Denna nya upptäckt att synbarkens storlek kan variera så väldigt mycket mellan olika personer tror jag så småningom kommer att få en mycket stor betydelse långt utanför konsten och vittnespsykologin.

Den förklarar också vår tids stora intresse för mindfulness – i den får man lära sig att verkligen se det man ser.