Björn Liedéns författarinlägg

En av de största läsupplevelser jag haft på mycket länge har jag just fått av boken ”Min stroke” skriven av en akademiskt mycket framgångsrik hjärnexpert, Jill Bolte Taylor.

Boken bör absolut läsas i sin helhet. Själv gör jag bara några korta kommentarer och lyfter fram några viktiga citat.

Många har reagerat mycket starkt på hennes bok och hon är nu världsberömd. Hon utsågs år 2008 av tidskriften Time till en av de 100 då viktigaste personerna i världen. När hennes bok kom ut i Amerika låg den i flera veckor på topp på New York Times bestsellerlista för fackböcker. Hennes fantastiska berättelse har bland annat lett till att hon intervjuats av Oprah Winfrey tre gånger och hon dök också – i samband med att boken lanserades i Sverige – upp i Skavlans intervjuprogram den 2 oktober 2009, där hon förstås fick en alldeles för kort presentation som inte gör henne och hennes berättelse rättvisa.

I sammanhanget är det värt att påpeka att boken i Sverige fått en sorgligt klumpig titel, ”Min stroke”. På det amerikanska originalet är titeln elegant och dubbeltydig – ”My stroke of insight”.

Det är också intressant att se att boken av förlaget Bra Böcker lanseras under kategorin: ”En sann historia”. Ett viktigt påpekande när vi nu flera gånger fått veta att oseriösa förlag blandar fakta och fiktion men ändå påstår att historien är sann.

Boken är alltså skriven av en expert med en alldeles unik bakgrund. På sidan 9 står det ordagrant i hennes förord: ”Såvitt jag vet är det här den första redogörelsen skriven av en hjärnforskare som helt har återhämtat sig efter en svår hjärnblödning”. Hennes personliga ”anekdotiska” erfarenhet är dock av utomordentlig stor betydelse, då hennes egna erfarenheter påminner i så hög grad om det som Nobelpristagaren Roger Sperry forskade fram på kluvna hjärnor för nu mer än 30 år sedan.

Hon är mycket kritisk till de moderna hjärnforskarna och skriver på sidan 142 ordagrant: ”Moderna neuroforskare verkar nöjda med att beskriva de funktionella asymmetrierna mellan våra två hjärnhalvor ur ett neurologiskt perspektiv, men det har varit ytterst lite diskussion om de psykologiska och karaktärsskiljande aspekterna. Den högra hjärnhalvans karaktär förlöjligas ofta och framställs i en föga smickrande dager, helt enkelt därför att den inte förstår muntligt språk eller begriper linjärt tänkande”.

Ett av bokens allra viktigaste bidrag är att hon ger förklaringar till hur det kommer sig att vi kan ha ”övernaturliga” eller ”metafysiska” upplevelser – de skapas alltså av vår hjärna och tillhör alltså det normala. Hon skriver ordagrant på sidan 11: ”Nu efter stroken förstår jag bättre hur det kan komma sig att vi är i stånd att ha ”övernaturliga” eller ”metafysiska” upplevelser och även hur det hänger ihop med hjärnans anatomi”.

Hennes beskrivning av den högra hjärnhalvans medvetande är lysande. På sidan 36-37 står det ordagrant: ”För det högra medvetandet existerar ingen annan tid än nuet och varje enskilt ögonblick vibrerar av förnimmelser. Liv och död inträffar i nuet. Upplevelsen av glädje finns i nuet. Vår uppfattning och upplevelse av att höra samman med något som är större än vi själva inträffar i nuet. För vårt högra medvetande är stunden nu något tidlöst och oändligt… Vår förmåga att känna empati, föreställa oss hur det är att vara i andras kläder och känna det som andra känner är en produkt av den högra främre hjärnbarken”.

När hjärnblödningen i stor utsträckning tystade hennes vänstra hjärnhalva fick hon uppleva en aldrig förut frigjord höger hjärnhalva, varför jag väljer att återge ännu ett citat. ”Den högra hjärnhalvan är öppen för det eviga flödet som jag existerar i som ett med universum. Den är sätet för det gudomliga medvetandet, den som vet, den visa kvinnan och observatören. Den är min intuition och mitt högre medvetande”.

När den akademiskt hårt skolade hjärnforskaren Jill Bolte Taylor för lång tid får sin vänstra hjärnhalva ”censurerad” får hon något som hon aldrig haft förut, nämligen ”fri” tillgång till det mycket annorlunda medvetandet i sin högra hjärnhalva.

Hon fick sin hjärnblödning vid 37 års ålder och hon behövde åtta år på sig för att tillfriskna.  Det nästan otroliga är – att det som hon nu långt efteråt anser är det viktigaste som hänt henne – är faktiskt hjärnblödningen – hon är alltså i dag tacksam för den.

Boken är skriven med en intensiv frenesi och klarsynthet och kan på intet sätt i denna korta redovisning göras rättvisa, så lyd mitt råd – läs den själv!