Vinterns ovanligt djupa snötäcke gör det svårt för rådjuren att hitta mat. Ute på öppna fält, där vinden fläckvis tunnat ut snötäcket, samlas djuren i flockar. Den här flocken vid Åbro bestod vid 15-tiden i dag av 12 individer.
Fotografiskt var motivet svårt på grund av de extrema ljuskontrasterna.
I senaste Läkartidningen nr 8 finns en artikel med rubriken ”Samband mellan D-vitamin och kolorektal (tjocktarms- ändtarms-) cancer”.
I texten hittar man ordagrant ”Tittar man på den femtedel av deltagarna med högst D-vitaminnivåer noteras att risken för kolorektal cancer var 40 procent lägre än i den femtedel av gruppen som hade lägst nivåer”.
Den åberopade undersökningen är initierad av WHO:s stora cancerinstitut International Agency for Research on Cancer (IARC-WHO) i Lyon. Det finns skäl att påpeka att undersökningen inte tillkommit på svenskt initiativ utan den svenska medverkan har alltså uppstått efter påverkan utifrån.
Studien bestod av att man följde cirka en halv miljon människor i tio länder under knappt fyra år. Medelåldern var vid starten 60 år. Under försökstiden utvecklade 1248 individer tjocktarms-ändtarmscancer och dessa jämfördes med lika många kontroller.
Det viktiga var att man i början mätte försökspersonernas halter av D-vitamin i blodet och forskarna skriver ”The use of this biomarker compensates for our lack of data on total sun exposure, sun tanning habits and vitamin D supplement intake”.
I forskningsrapportens stycke betecknat ”Introduction” lyder första meningen ”Vitamin D can be derived from the diet but in most populations it is mainly produced endogenously from sun exposure”.
I det svenska forskningsreferatet i Läkartidningen står det ”Vid sidan av att jämföra grupperna med högst och lägst nivåer tittade man också på redan fastställda gränser vad gäller D-vitamin i blodet. Det visade sig då att koncentrationer på 50-75 nmol/l var korrelerade med lägre risk för kolorektal cancer än lägre D-vitaminnivåer. Dock var nivåer över 75 nmol/l inte korrelerade med lägre risk än nivåer mellan 50-75 nmol/l”. I originalrapporten står det däremot “Concentrations above 75 nmol/l are associated with a non-significant reduced risk”.
I originalrapporten publicerad i British Medical Journal den 21 januari 2010 kan man i sammanfattningen läsa att de som hade en D-vitaminnivå under 25 nmol/l löpte en risk att få cancern av storleken 1,32, i mätintervallet 25-50 1,28, i mätintervallet 75-100 0,88 och i intervallet över 100 nmol/l var risken 0,77.
Med stigande nivåer av D-vitamin i blodet gick alltså risken ner från 1,32 till 0,77.
I slutet av rapporten citerar man en annan färsk översiktsartikel och skriver ”A recent review and meta-analysis .…suggest that a blood 25-(OH)D level of about 80,0 nmol/l results in a colorectal cancer risk reduction of roughly 50 %”.
I slutet av sammanfattningen i British Medical Journal står det ordagrant “The results of this large observational study indicate a strong inverse association between levels of pre-diagnostic 25-(OH)D concentration and risk of colorectal cancer in Western European populations”.
Det svenska “antisolningsetablissemanget” får det allt svårare, speciellt när för solningen mycket positiva forskningsresultat publiceras till och med i svenska Läkartidningen!
Den långa, snörika vintern har nästan tömt naturen på fåglar. Vill man ändå träffa på de bevingade vännerna kan ett besök i sta´n löna sig. Den här Råkan spatserade orädd mitt på Larmtorget i Kalmar i dag vid 11-tiden.
Den borde ”egentligen” vara nere i Mellaneuropa, men enstaka exemplar av arten kan som synes försöka sig på att övervintra i Sydsverige. Men kanske är det en rysk fågel – under senhösten får Västeuropa ett påtagligt tillskott av Råkor öster ifrån.
Sedan snart ett halvt århundrade har experter och hälsomyndigheter världen över varit eniga om att fettet i maten är en faktor som i hög grad bidrar till övervikt och många av våra folksjukdomar. Det har lett till att i alla seriösa rekommendationer om hur man skall äta har man unisont varnat för konsumtion av fett, framför allt mättat fett. Hur detta fel kunnat uppstå är för mig en gåta.
Vi har nu sedan 2-3 år haft en stundvis mycket intensiv debatt om fettets betydelse i kosten och det har varit mycket svårt att för den enskilde dra säkra slutsatser. En som nu vågar göra det är hjärnforskaren och professorn Martin Ingvar.
Det är därför mycket intressant att läsa hans alldeles nyligen utkomna bok ”Hjärnkoll på vikten” (Natur & Kultur 2010). Medförfattare är journalisten Gunilla Eldh. Martin Ingvar har nu en professur i integrativ medicin vid Karolinska institutet och det har uppenbarligen frigjort honom från den ”akademiska tvångströjan”.
Bokens 6:e kapitel har rubriken ”Skyll inte på fettet” och i det kapitlet lägger Martin Ingvar skulden för den globala fettepidemin på framför allt de korta, alltså ”snabba” kolhydraterna.
Han varnar dock för margarinerna som innehåller härdat fett – transfetter och menar att vi bör följa efter de länder som infört förbud mot denna fetthärdning. Martin Ingvar varnar också för idisslarkött, därför att djur som fötts upp på kraftfoder inte förmår att göra om växternas korta fettsyror till längre dito.
I slutet av kapitlet ger han ett koncentrerat råd, där han säger att vi kan äta mera fett, gärna fiskfett, avokado, nötter, rapsolja och olivolja. Fettet runt magen beror på för litet motion och för mycket blodsockerdrivande mat som godis, läsk, öl, pizza, pannkakor och chips.
Kapitlet och boken i sin helhet rekommenderas verkligen för läsning och jag tänker återkomma till den.
Nyutnämnda EU-ministern Birgitta Ohlsson har nyligen förklarat att hon inte ”har en dinosaurie hemma”, varför hennes mycket korta mammaledighet = med amningsmöjlighet enligt henne inte skall bli något problem. Hennes ståndpunktstagande har framkallat en storm av kommentarer.
En fetmaepidemi sveper över Västvärlden och allt som kan göras för att motverka den är förstås mycket viktigt.
Nu har ett danskt forskningsresultat kastat nytt ljus över det svåra och kontroversiella ämnet. Fyra forskare vid universitetet i Köpenhamn under ledning av Kim Fleischer Michaelsen visat att amning motverkar risken att bli överviktig i medelåldern. Rapporten publiceras i seriösa The American Journal of Clinical Nutrition mars 2010 och den kommenteras i Medical News Today den 18 februari 2010.
Undersökningen är mycket ovanlig genom att den spänner över en i amningssammanhang mycket lång tid, alltså hela 40 år. Resultatet är uppseendeväckande och har krävt noggrann granskning av den vetenskapliga tidskriften, en granskning som tagit nästan 1½ år.
Forskarna kunde alltså visa att för varje månad som modersmjölksersättande föda fördröjdes minskade överviktsrisken med 10 procent. Forskarna menar alltså att det är den tidiga introduktionen av annan föda än modersmjölk som ger upphov till övervikt i medelåldern. För svensk del finns det anledning att påpeka att för 40 år sedan var den genomsnittliga amningstiden nere i bara cirka sex veckor.
Det kanske viktigaste i sammanhanget är att denna amningens ”anti-överviktseffekt” inte kommer i dagen förrän efter 35-årsåldern.
Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar exklusiv bröstuppfödning de första sex månaderna och en kompletterad bröstuppfödning upp till ett års ålder. Forskarna påpekar att deras resultat stöder WHO:s rekommendationer.
I den ovanligt bistra vintern har de flesta kustnära vattnen frusit – kvar finns bara små öppna stadsnära vakar. Innanför slottet i Kalmar är trängseln svår och entusiasmen stor när någon vänlig själ slänger ut bröd.
I myllret kunde hela elva olika arter sorteras fram. Gräsanden är extremt köldtålig. Testad i köldkammare har den sett obesvärad ut i minus 120 grader Celsius!
De flesta Skrattmåsar lämnar Sverige under vintern men ett tufft litet bestånd håller sig kvar – det kan bli till stor fördel när boreviren skall besättas. Färgen på den röda näbben, de röda benen och fötterna extraheras ur födan – det blir ”billigast” så.
Sothönan är en härdig och frekvent övervintrare vid Sveriges kuster.
Till och med den vanligen mycket skygga fiskätande Storskraken blandade sig med alla de övriga ”brödspekulanterna”.
Fyra Knölsvanar trängdes i den trånga vaken – utan matning är de dödsdömda.
En ensam Vigg blandade sig med alla de andra. Som synes blundar den i bilden insimmande Gräsandhanen med sitt högra öga – det betyder att den sover (!) med vänster hjärnhalva.
Powered by WordPress
