Ett av det mest otroliga som hänt i det – jag nu kommer att beskriva – är att Sture Bergwall under psykologisk/psykoanalytisk tvångsterapi – inlåst på rättspsykiatrisk avdelning – görs om till en tung läkemedelsmissbrukare.
Jag skrev i ämnet den 22 februari 2009 under rubriken ”Är seriemördaren Thomas Quick själv ett offer för freudianskt justitiemord?” Efter allt som hänt sedan dess är jag villig att göra om frågetecknet till ett utropstecken.
Allt talar nu för att de påstådda seriemorden är århundradets största justitiemord.
För mig, som under ett helt yrkesliv dagligen haft kontakt med cirka fem psykiatriska patienter känns avslöjandet av psykoanalysens extrema effekter som en stor befrielse.
Flera av samhällets flitiga skribenter som Jan Guillou, Leif GW Persson och advokaten Pelle Svensson har tidigt uttalat sig mycket kritiskt mot rättsprocessen som gjorde om Sture Bergwall till mångmördaren Thomas Quick.
Leif GW Persson formulerade sig som vanligt mycket drastiskt i Aftonbladet den 16 december 2008. ”Thomas Quick drogades med tunga narkotiska preparat. Sedan började han berätta. Det är sådant som förekom i Sovjetunionen… Det är ju fullkomligt jävla häpnadsväckande… Det här vill jag påstå är den största rättsskandalen i Sverige under de senaste hundra åren”.
Sedan jag för ett halvt år sedan skrev mitt bidrag till klargörandet av det extrema psykodynamiska tänkandets förfärliga effekter har nu ytterligt viktigt och nytt material kommit till.
Bland annat har den kände psykiatern, expert på gärningsmannaprofiler, Ulf Åsgaard, konstaterat att Quick nu sannolikt talar sanning.
Advokaten Pelle Svensson har skrivit en ny bok ”Quick – den stora rättsskandalen” (Blue media 2009) och Sture Bergwall, som återtagit sitt riktiga namn, har tillsammans med sin bror också skrivit en bok med titeln ”Thomas Quick är död” (Blue media 2009).
En mycket intressant analys av båda böckerna görs i Svenska Dagbladet den 3 juni 2009. Artikeln har rubriken ”Seriemord eller justitiemord?” Den är skriven av Ester Pollack, forskare vid Stockholms universitet, hon doktorerade 2001 med en avhandling betitlad ”En studie i media och brott”, varför hon är ovanligt lämpad att ”sätta tänderna” i Quick-fallet. Media har en mycket stor skuld i justitiemordet på Sture Bergwall.
I inledningen till hennes utförliga artikel står det ordagrant ”Morderkännanden mot droger – det var den byteshandel som under 1990-talet skapade den fruktade seriemördaren Thomas Quick”.
Ester Pollack skriver ordagrant ”Quick beskriver hur han bytte ’erkännanden’ av förfärliga övergrepp i barndomen mot terapeuters och minnesexperters uppmärksamhet och utförskrivning av tunga droger. Efter sju års drog- och terapifrihet säger han sig ha vunnit insikt i konsekvenserna av byteshandeln”.
Freudianismen är alltså den största skurken.
Ester Pollack skriver ordagrant ”Många är de som sägs ha haft intresse av att skapa denna seriemördare. Tyngst tycks anklagelsen mot psykoterapin väga: en viss terapeutisk modell (objektrelationsteorin) med emfas på bortträngda minnen skulle bekräftas och minnesexpertens behov av stoff till boken med stort B skulle tillfredsställas. En ständig påfyllning av speciellt bensodiazepiner, men också andra typer av droger, omvandlar Sture Bergwall till ett monster – och till ett lydigt redskap för andra syften”.
Ester Pollack recenserar alltså också advokat Pelle Svenssons bok och om den skriver hon ordagrant ”Boken består av stora delar av utdrag ur olika dokument som bekräftar tesen om ett sällsynt väl genomfört justitiemord. Bakom domarna mot seriemördaren står enligt Svensson det som beskrivs som ett politiskt brödraskap: en tidigare justitieminister, justitiekanslern, försvararen och flera andra som samtliga har investerat så mycket av sina karriärer i Quicks skuld att de inte tål att belastas med Sveriges största rättsskandal genom tiderna”.
Ester Pollack fortsätter längre fram ”Pelle Svenssons analys betonar tidsandan, 1990-talets besatthet av incestfall och av idéerna om bortträngda minnen, av traumatiska upplevelser som genom terapeuters hjälp kan återskapas. Under det decenniet blev världen plötsligt full av nyupptäckta sexövergrepp, begångna av framför allt fäder, och ’häxprocesserna’ tog vid. Flera av de under 90-talet i Sverige dömda sexualbrottslingarna får småningom genom JK:s försorg resning och frias”.
Det senaste och på sitt sätt kanske viktigaste bidraget i den nödvändiga kritiska granskningen av Quick-processen kommer från läkaren och psykoterapeuten Rigmor Robèrt som sammanfattar sina synpunkter i en helsida i DN den 19 juli 2009. Det är viktigt att påpeka att Rigmor Robèrt personligen intervjuat Thomas Quick och hans familj och förstås läst hans bok.
Om tiden när han är inlåst på Rättspsykiatriska kliniken står det ”Sture Bergwall, alias Thomas Quick, överkonsumerar narkotikaklassade preparat, kastar sig med huvudet mot väggarna och mot golvet, försöker ta sitt liv, skriker i ångest, har kramper. Bergwalls psykoterapeut verkar dock leva i en annan verklighet. Hon nämner inte patientens kaotiska lidande i sjukjournalerna utan skriver om framsteg i terapin, att han har ’fördjupad känslomässig insikt’, ’bättre struktur’ och att ’den terapeutiska processen förlöper som den skall”.
Rigmor Robèrts slutsats är att Sture Bergwall blev ”Thomas Quick” under påverkan av terapi med stora inslag av suggestion. Under vården blev han också en tung läkemedelsmissbrukare.
Liksom Pelle Svensson sätter dr. Robèrt in Thomas Quicks brottsprocess i den extremt psykoanalytiskt färgade tidsanda som då rådde.
Dr Robèrt skriver ordagrant ”Under slutet av 1900-talet spreds som en tankeepidemi idéer om incest, rituella övergrepp och ’bortträngda’ och ’återuppväckta’ minnen. ’Thomas Quick’ kan ses som en av rörelsens portalfigurer. Han återspeglade sina terapeuters centrala idé om hur ett barn som utsatts för incest och mordförsök utvecklas till en seriemördare. Hans berättelser om morden skulle visa hur trauman – bortträngda ur minnet – återgestaltades i brott. Vid rättegångsförhören varvade ’Thomas Quick’ sina erkännanden om styckmord och kannibalism med jargong från terapin. Brotten var ’paralleller’, förklarade han för rätten, till hur han behandlats av sina föräldrar”.
Att denna katastrofala rättsprocess kunnat rulla på så länge blir klart när man förstår att alla i det ”kringresande teatersällskapet” (Pelle Svensson beskrivning) blev vinnare i processen. Rigmor Robèrt skriver ordagrant ”I Quickfallet verkade alla vara vinnare till en början. Psykologer, läkare, jurister, poliser, journalister ville så gärna tro på ’sin’ seriemördare att de blev okritiska till hur de själva matade honom med information som sedan tillmättes bevisvärde i rättsmaskineriet. Psykologen och minnesforskaren fick anseende som experter på seriemördare och psykopater. Polisen blev expert och föreläste på Polishögskolan om sin föredömliga förhörsteknik med Thomas Quick. Åklagaren blev berömd i både Sverige och Norge. Stjärnadvokaten blev ännu mer känd genom fallet Quick. Journalisten som specialiserat sig på fallet blev prisbelönt”.
Men för Sture Bergwall var det förstås en katastrof.
Rigmor Robèrt skriver ”Sture Bergwall blev Thomas Quick, raderade sin livshistoria, och brände broar till syskon och kamrater. Han ersatte sin verklighet med en barndomsberättelse efter terapeutens mall. I gengäld fick patienten allt högre doser av beroendeframkallande mediciner, ett omväxlande leverne, massor av uppmärksamhet och umgänge med fint folk. Men till priset av ångest, självskador och självmordsförsök. Den beroendesjuke blev som vanligt förloraren”.
Dr. Robèrt avslutar ordagrant ”Fallet Quick, har oavsett domslut och medicinska diagnoser, uppdagat allvarliga missförhållanden. Patienten har överlevt en svindlande resa genom psykiatrin och rättsväsendet. Han stiger nu fram som psykiatrins och rättsväsendets ofrivillige wallraffare. Lyssna, den frihetsberövade patienten har något att berätta om vårt samhälle och om oss”.
I sammanhanget är en helomvändning av justitiekanslern mycket värdefull. År 2006 begärde Pelle Svensson att JK skulle granska Quick-rättegångarna men JK Göran Lamberts sade då nej. Nu har han ändrat sig och den kolossalt långa processen med att granska den påstådda seriemördarens alla domar har tagit sin början.
Den största syndabocken är i mina ögon det perverterade psykoanalytiska tänkandet, något som också Ester Pollack och Rigmor Robèrt pekat ut. Det är på den punkten hela samhället som dr. Robèrt skriver måste tänka om.
