Kabblekan avslutar aprilvåren och inleder vårmånaden maj med stora prunkande blomtuvor i
Kronobäcken.
Kabblekan är en mycket härdig och därför också tidig vårblomma. Den finns på grund av sin
härdighet över hela landet och trivs också i det kärva klimatet i fjällvärlden.
Så är den också en extra ”listig” överlevare. Den växer gärna i bäckar och i vårens vattenfyllda
diken och har därför utvecklat ett speciellt trick för att kunna matcha regnigt väder och översvämning.
Blomman är i våra ögon enastående vackert enfärgat gul – en så praktfullt gul bukett som bilden
visar pryder verkligen dikeskanten. Men intressant nog är blomman ännu färg- och mönsterstarkare i de
pollinerande insekternas ögon än i våra skönhetstörstande. Insekterna som kan se UV-ljus ser att
blomman har ett mörkt, nästan svart centrum och ”skyltningen” blir därmed ännu tydligare för de
befruktande insekterna.
De befruktande nektar- och pollensamlande insekterna har mycket att hämta i varje blomkalk. Varje
enskild blomma har hela hundra pollenrika ståndare, vilket är ”kalas” för pollensamlande insekter som
humlor och bin.
Men det finns en reservutgång i arrangemanget.
Blomman växer alltså i anslutning till vatten och kan då översvämmas och det borde vara befruktningsmässigt
katastrof för växten men är det inte. Den rikliga förekomsten av pollen kan i den vattenfyllda blomman flyta
över till pistillen och därmed ordna nödåtgärden självbefruktning.
Det ”tricket” tillämpar blomman också när det regnar. Regnigt väder får nästan alla blommor att sluta sig men
kabblekan gör ofta precis tvärt om. Långdraget vårregn som förhindrar besök av bin och humlor kan då
kompenseras genom att regnvattnet i den öppna blomkalken då kan få pollenet att flyta över till
pistillerna och självbefruktningen är ett faktum.
Växten håller sig med ytterligare ett ”överlevnadstrick”. Som så många andra växter försvarar kabblekan sig
mot betning genom att ha en bitter och skarp smak. Endast fåret eller geten kan tänka sig att acceptera en
så skarpsmakande ”frukost”.
