Den tanken togs upp i en intressant artikel i Läkartidningen den 18 januari 2009 med rubriken ”Återuppväckande av minnen saknar vetenskapligt stöd som behandling”. Artikeln är skriven av Rickard Sjöberg, leg läkare och docent i medicinsk psykologi, Centrum för klinisk forskning, Uppsala universitet och neurokirugiska kliniken, Norrlands universitetssjukhus. Författare är också Torun Lindholm, docent i psykologi, psykologiska institutionen, Stockholms universitet.
Docenterna skriver ”Debatten om hur svensk sjukvård och svensk psykiatri hanterar icke evidensbaserade behandlingar har fått förnyad aktualitet av ett par program från Sveriges Television om patienten Thomas Quick…. Denna patient, som under många år varit föremål för psykiatrisk tvångsvård, ska under psykoterapi ha återuppväckt minnen, dels av att ha utsatts för en mängd övergrepp i barndomen, dels av att själv ha utfört ett 30-tal tidigare ouppklarade mord….. Han har dock nu, några år efter avslutad behandling, tagit tillbaka sina morderkännanden och antyder genom TV-programmet att hans psykoterapi gjort mer skada än nytta, inte bara för honom själv utan även för anhöriga till mordoffren”.
Långt framskridna planer finns på att Thomas Quick skall kunna få resning för att han fällts för nästan 30 mord. Det är viktigt, därför att många har säkert efter hans helomvändning uppfattat Thomas Quick som en ”riktig knäppgök” när det istället kan vara den freudianska psykoterapin – som är en koloss på lerfötter – som är boven i dramat.
De två docenterna skriver ordagrant: ”Det ur klinisk synvinkel allra viktigaste konstaterandet när det gäller bortträngning är dock att det fortfarande, trots decennier av diskussion och forskning, i stort sett saknas vetenskapligt stöd för antagandet att återuppväckande av traumatiska minnen utgör en effektiv behandling av psykisk ohälsa”.
Författarna ifrågasättter alltså i högsta grad psykoanalysens grundläggande doktrin.
Man skriver vidare ordagrant: ”Således finns sedan mitten av 1990-talet få seriösa minnesforskare som ifrågasätter att till exempel hypnos, guidade fantasier, grupptryck och olika former av missledande information kan skapa falska uppgifter och falska minnen av olika former av starkt obehagliga händelser hos både barn och vuxna”.
Detta är mycket viktigt att hålla i minnet eftersom Thomas Quick under sin mycket långa fängelsetid utsatts för mycket freudianskt färgad psykoterapi.
Om det är så att en felaktig terapi fått patienten Thomas Quick att erkänna nästan ett 30-tal brott – som han faktiskt inte har begått – är det ju en psykiatrisk/psykologisk rättsskandal av formidabla mått.
Kan det vara så förfärligt att en terapi – som nu snart sedan hundra år lanserats som den allra bästa hjälpen för svårt psykiskt sjuka – istället har i juridisk mening gjort om en mycket svag och sårbar person till en bestialisk mångmördare? Skulle det visa sig vara så bör det bidra till att sista spiken sätts i kistan för det teoretiska freudianska luftslottet.
Docenterna skriver avslutningsvis ”Det måste föras en levande etisk diskussion kring hur icke evidensbaserade och ytterst kontroversiella terapiformer hanteras och används inom svensk offentligfinansierad sjukvård i allmänhet och psykiatrisk tvångsvård i synnerhet”.
Man fortsätter ”Återuppväckande och bearbetning av ’bortträngda’, ’förträngda’ eller ’dissocierade’ minnen av övergrepp i barndomen hör dock enligt vår uppfattning alltså inte till den kategori av behandlingar för vilken vetenskapligt stöd föreligger”
Artikeln avslutas med en mycket viktig mening som lyder ”Det finns behov av någon form av sanktion eller begränsning av hur legitimerade yrkesutövare bedriver denna typ av verksamhet”.
Här gör författarna enligt min mening en mycket viktig markering där man understryker att terapeuter som använder potentiellt skadliga icke evidensbaserade metoder faktiskt skall straffas för detta.
Om så småningom nästan allt talar för att psykoterapeuterna fått Thomas Quick att fabricera en mängd falska minnen måste som jag ser det alla rättegångar göras om och det betyder att den hitintills dominerande freudianskt färgade rättspsykiatriska behandlingen kommer då förstås att, förutom att den avslöjas, kosta samhället enorma pengar.
Thomas Quick är själv inne på att den kanske största skadan av terapin är att jakten på de verkliga mördarna, efter hand som terapin framlockat bekännelser, har upphört. Det är förstås ett enormt misslyckande för rättsväsendet och en tragedi för brottsoffrens anhöriga.
