Från fågelobservatoriet går vägen ner till Bolonia i en underbart vacker grönskimrande dalgång. Den blå Atlanten
fyller horisonten och Afrikas berg skymtar i söder.
I skogen bjuder Smultronträdet på sina golfbollsstora röda frukter. Att den gör det på vintern är förstås i sin ordning,
det märkvärdiga är att trädet blommar samtidigt.
Blomklasarna lyser fint och skirt vitt i trädets gröna bladverk.
”Ökad risk efter självmordsförsök” har Dagens Medicin den 26 november 2008 som rubrik på ett refererat till en svensk undersökning, just publicerad i British Medical Journal, där man gjort en långtidsuppföljning på nästan 40000 personer, som vårdats på sjukhus efter självmordsförsök under åren 1973-1982 – alltså långt innan Kognitiv Beteende Terapi fanns som psykoterapi i Sverige. Personerna följdes sedan i 21-31 år.
Som jag nyligen påpekat har Karolinska institutet nu helt uteslutit utbildning i psykodynamisk terapi i ämnet Klinisk psykologi och satsar uteslutande på Kognitiv Beteende Terapi från och med hösten 2009.
När Lasker-prisbelönte Aaron Beck, grundaren av kognitiv terapi, var i Sverige som inbjuden vetenskaplig gäst 2006, kunde han berätta att det just kommit en första undersökning som visar att Kognitiv Beteende Terapi fick dubbelt så många att inte begå självmord jämfört med vanlig psykodynamisk terapi.
Eftersom den Kognitiva Beteende Terapin syftar till att få människor att ändra sitt tankemönster, är det förstås viktigt att se att det verkligen sker efter Kognitiv Beteende Terapi. En forskargrupp vid universitetet i Newcastle, England, har tittat specifikt på den Kognitiva Beteende Terapins effekter på schizofrenins tankemönster. Forskargruppen skrev i en vetenskaplig tidskrift i juni 2007 ordagrant: ”Patients with schizophrenia are at high risk of suicide. Cognitive behavior therapy (CBT) has been shown to reduce symptoms in schizophrenia. Post-hoc analysis revealed that CBT provided significant reductions in suicidal ideation at the end of therapy and sustained at the follow-up”. Forskarna kunde alltså visa att självmordstänkandet hos de schizofrena minskade avsevärt av den Kognitiva Beteende Terapin.
En forskargrupp vid universitetet i Manchester gjorde i januari 2008 en översikt av 28 studier, där man specifikt tittade på om Kognitiv Beteende Terapi minskade risken för självmord. Forskarna skriver ”Overall, there was a highly significant effect for CBT in reducing suicide behavior”. Denna forskargrupp visar alltså att Kognitiv Beteende Terapi kan i stor utsträckning få bort självmordstankarna vilket i sin tur leder till att många självmordskandidater inte tar livet av sig.
I den svenska studien ledd av Bo Runesson, professor vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet, kunde man se att risken för fullbordat självmord är extra hög för personer med schizofreni eller bipolär sjukdom.
Dagens Medicins artikel avslutas ordagrant: ”Forskarna konstaterar att det behövs eftervård, särskilt de närmaste åren efter självmordsförsök hos personer med schizofreni eller bipolär sjukdom”.
Och forskningen visar att denna eftervård MÅSTE vara baserad på Kognitiv Beteende Terapi.
I senaste numret av Dagens Medicin den 26 november 2008 meddelas att tidningens Stora Debattpris för 2008 gått till professorn i Internationell Hälsa vid Karolinska institutet, Hans Rosling.
I artikeln om honom står det ordagrant: ”I undervisning om världen är fakta grunden och opinionsarbete vill Hans Rosling överlåta åt andra”.
Han ger uttryck för några säkert i många vänsterpolitikers ögon mycket kontroversiella åsikter. Det står ordagrant ”I sina föreläsningar understryker Hans Rosling att ekonomisk tillväxt är det viktigaste långsiktiga medlet för utveckling i fattiga länder, men det är inte målet. De viktiga målen är bättre miljö, hälsa, mänskliga rättigheter och viktigast är kultur, som ger värde och glädje i livet”.
I det sammanhanget kan jag inte låta bli att undra över hur den svenska kulturen med dess nu mycket sjuka inriktning ska kunna klara av den uppgiften. PO Enquist påpekade nyligen att den svenska författarkårens yrkessjukdomar är lättjan, alkoholismen och paranojan. Många av skribenterna är dessutom nikotinnarkomaner. PO Enquist är själv en av dem.
Akademiledamoten Peter Englund påpekade nyligen i en tre sidors intervju med honom i Svenska Dagbladet den 23 november 2008 att kultureliten är fylld av överkänsliga revanschister. Där står ordagrant Peter Englund: ”Håller vi oss till kulturvärlden så är den full av revanschister, som är kinkiga, svåra att ha att göra med. Eftersom de har så mycket att bevisa är de fruktansvärt känsliga för alla typer av inbillade kränkningar”.
När svenska filmrecensenter nästan hundraprocentigt unisont hyllar ”feelbad”-filmer och tycker att ”feelgood”-filmer är naiva, är det mycket långt till glädjen.
Dagens Medicin-artikeln illustreras med en bild av Hans Rosling och bilden har följande undertext. ”Hans Rosling anser att forskare måste söka sanningen, även om sanningar inte alltid ger de svar som den engagerade skulle önska”.
Nere i texten står det ordagrant: ”För alla forskare är det viktiga att söka sanningen, även om den kan vara obekväm, anser Hans Rosling. Ett behjärtansvärt engagemang kan leda till ett okritiskt förhållningssätt”.
Texten fortsätter ”Rädda Barnens senaste rapport försvarar utsatta flyktingbarn med uppgivenhetssymtom, men forskarna undviker hypotesen att välmenande svenska barnläkare var en viktig delorsak till sondmatningsepidemin, säger Hans Rosling.
Sannolikt skulle barnen mått litet bättre om de istället för sond och säng fått intensiv behandling i öppenvård. Men som vanligt är det svårt att åstadkomma oberoende forskning om tragiska humanitära utmaningar”.
Hans kommentar är intressant med tanke på den ytterligt internationella utblick han som specialist på internationell hälsa har. Han har sett att epidemin var ”hemmagjord”, helsvensk och dragit de viktiga men politiskt mycket inkorrekta slutsatserna av det.
Han menar alltså också, att när barnläkarna applicerat den passiviserande sjukhusvårdmodellen på barnen istället för att de fått möjlighet till tillfrisknandebehandling i öppen vård har epidemin förstärkts.
I denna veckas Läkartidningen finns en intressant debatt med anledning av att styrelsen för Karolinska institutets utbildning i juni 2008 bestämde att det psykodynamiska inslaget i institutets kurs skall från och med hösten 2009 strykas och helt ersättas av utbildning i Kognitiv Beteende Terapi.
Detta är en mycket viktig markering från Karolinska institutet som är landets i särklass främsta universitet. Sedan många år tillbaka intar KI topplatsen när utländska, objektiva utvärderingar av de svenska universiteten görs.
Ändringen är mycket intressant därför att för ungefär ett år sedan bestämde styrelsen att den utbildning i klinisk psykologi som institutet håller med skulle också kompletteras med utbildning i Kognitiv Beteende Terapi. Men redan nu efter bara cirka ett år ändrar sig styrelsen och river upp det gamla beslutet och lyfter ut hela utbildningen i psykodynamisk terapi.
I Läkartidningen står det ordagrant: ” I juni bestämde Styrelsen för utbildning vid Karolinska institutet (KI) att riva upp ett tidigare beslut att psykoterapiutbildningen ska omfatta två inriktningar – psykodynamisk terapi (PDT) och kognitiv beteendeterapi (KBT). Nu skall enbart utbildning i KBT erbjudas”.
Styrelsens beslut bygger på att (ordagrant) ”den internationella akademiska utvecklingen avlägsnar sig från ’skolbildningar’ och ansluter sig till evidensbaserad utbildning”.
KI påpekar också (ordagrant) ”Ansökande studenter baserar också sitt utbildningsval på den metod som ger bästa förutsättningar på arbetsmarknaden och det är KBT-utbildning som studenterna främst vill ha”.
Jan-Olov Höög, dekan för utbildning vid Karolinska institutet skriver därför ordagrant: ”Styrelsen för utbildning vid KI har därför efter övervägande beslutat att till höstterminen 2009 anta studenter till enbart KBT-inriktningen. Anledningen är att det råder brist på terapeuter med KBT-inriktning och att utbildning med psykodynamisk inriktning redan finns idag, bland annat på Stockholms universitet”.
Detta beslut har förstås i högsta grad retat upp det gamla psykologetablissemangets företrädare. David Clinton, docent i medicinsk psykologi och psykoanalytiker, är förstås mycket kritisk till att hans inriktning innebär, att han inte längre fungerar som lärare för studenterna på KI. Han har i ett ganska långt och ordrikt inlägg argumenterat i egen sak och hans debattinlägg innehåller flera felaktigheter.
Det kan i detta sammanhang vara rimligt att påminna om att Högskoleverket har underkänt nästan hela den svenska utbildningen i psykoanalys.
Det är för mig mycket glädjande att Karolinska institutet som ledande medicinpsykologiskt institut gör denna mycket tydliga markering mot det gamla psykodynamiska tänkandet.
Alltsedan jag skrev min bok ”Psykisk Hälsa” (Friskvårdscentrum 1985) har det varit självklart för mig, att den gamla psykologin med sitt stora inslag av destruktiv pessimism måste ersättas med något annat och mycket bättre. Den Kognitiva Beteende Terapin är i sina bästa versioner den goda klokhetens och kärlekens psykologi och kan därför i sin terapeutiska inriktning nå mycket längre än vad de gamla ”felfinnarpsykologierna” kunde och kan. Studier har till exempel visat att Kognitiv Beteende Terapi räddar dubbelt så många självmordspatienter som den psykodynamiska terapin gör. Hade brottaren Michael Ljungberg fått den terapin hade han med all sannolikhet levt idag.
Som jag berättat tidigare kan beteendeterapin inom KBT-modellen förlängas kraftigt in på ”friskvårdsområdet” och som ett första exempel på det är KBT-terapeuten Helena Kubiceks bok ”Fri från depression med kost, motion och sömn” (Fitnessförlaget 2008).
Den Kognitiva Beteende Terapins akademiska revolution tar nu ytterligare fart.
Dom stora spanska dalgångarnas vackra, gröna slänter vid Bolonia tjusar den svenska vinterturistens ögon.
Grupper av buskar pryder de arkadiska sluttningarna i klargult med mängder av många olika sorters praktfullt blommande Ärttörne.
Problemet med de apatiska flyktingbarnen har aktualiserats då Rädda Barnen och pensionerade psykoanalytikern Göran Bodegård intervjuat barnen och deras föräldrar och har enligt min mening och många andras mycket okritiskt återgett deras berättelser.
Men problemet måste ses i ett större sammanhang. För drygt ett år sedan kom DN-journalisten Lasse Granestrand ut med en bok om invandrarproblematiken betitlad ”I Sveriges väntrum”. Den recenserades av DN-journalisten Kerstin Vinterhed den 16 september 2007 under rubriken ”Flyktingfrågan förenklas i svart-vit journalistik”.
Kerstin Vinterhed skriver ordagrant: ”Boken måste ses som en journalistisk bragd inom ett av mediebevakningens allra svåraste områden. Granestrand är modig nog att rikta sökarljuset mot den egna kåren, journalisterna, och deras sätt att berätta om detta”.
Kerstin Vinterhed fortsätter ”Journalisternas beskrivning har varit svartvit. Goda flyktingar har stått mot onda byråkrater och medborgarna har lämnats i sticket när det gällt att begripa vad som händer. Vår tids tragedi – flyktingfrågan – är journalistikens största utmaning sedan andra världskriget, som gjord för mediernas dramaturgi och journalisternas stolta uppdrag att stå på de utsattas sida. Dags att nyktra till och ta det uppdraget på allvar”.
TV-reportern Elisabet Höglund berättade i en krönika i Expressen den 10 november 2008 att hon slutade på Aktuellt på grund av det kolossalt ensidiga och partiska synsätt som rådde på redaktionen. Hon skriver om sitt arbete på Aktuellt ordagrant: ”Själv arbetade jag på den tiden på SVT:s Aktuellt, en redaktion som drev en närmast kampanjliknande och okritisk journalistik kring de apatiska barnen. Jag mådde fruktansvärt dålig, när jag insåg, att det inte gick att föra en sansad diskussion på redaktionen om hur det här fenomenet skulle bevakas. Det blev därför ett av skälen till att jag senare sökte mig därifrån”.
Hon skriver vidare ordagrant: ”Katastrofen glömdes snart bort av journalisterna, när deras tårdrypande, okritiska och ensidiga sensationsreportage inte sålde längre”.
I maj när diskussionen om invandringen var på topp begick SVT ”misstaget” att fråga sina läsare/tittare online med följande fråga ”Mörkar media om invandringen?” Den 5 maj 2008 hade 4253 svarat och 90 procent svarade Ja.
Vad som nu har hänt är att frågan har aktualiserats genom att icke-forskaren, pensionerade barnpsykiatern och psykoanalytikern (han bekänner sig därtill till psykoanalysens destruktiva pessimism) Göran Bodegård intervjuat 33 av de apatiska barnen – som varit som mest sjuka, och deras anhöriga – om vad de säger sig ha upplevt i hemlandet innan de kom till Sverige. Givetvis kommer det då fram att flyktingarna varit med om gräsliga övergrepp innan de kom till Sverige.
Denna mycket oprofessionella intervjurapport har av många medier mycket okritiskt helt i TV-aktuellts anda återgetts rätt upp och ned utan någon som helst analys.
Dagens Nyheter uppvisar denna tydliga spänning mellan de två olika synsätten genom att två olika journalister skriver om ämnet. Den 18 november 2008 skriver journalisten Anna Åberg online under rubriken ”Svår bakgrund för apatiska barn” ingresstexten ”De apatiska flyktingbarnen hade svåra trauman med sig när de kom till Sverige. De hade blivit utsatta för hot, våld eller våldtäkter, eller sett släktingar våldtas eller mördas, enligt en rapport från Rädda Barnen”.
Nästa dag den 19 november skriver journalisten Anna Bodin i papperstidningen om samma ämne under rubriken ”Studie om apatiska barn får kritik”. Hon konstaterar att rapporten ger inget svar varför så många barn drabbades i början av 2000-talet. I hennes text står det ordagrant ”Orsakerna som lyfts fram i rapporten kan förklara dessa barns tillstånd men inte varför många andra barn inte drabbas, säger psykologen Andreas Tunström. Rapporten är ovetenskaplig. Den bygger enbart på familjernas egna utsagor säger Nader Ahmadi, som skrev regeringens utredning”.
Sedan dess har en helt ny, mycket tänkbar förklaring till de svårast sjuka barnens förlamningsliknande tillstånd kommit. När dessa barn sent omsider inte bara intervjuats utan också blivit ordentligt medicinskt undersökta har man upptäckt att alla lidit av, i många fall, extrem D-vitaminbrist.
TV4 berättade via sin Webb-TV den 7 november 2008 ordagrant: ”Apatiska barn lider av en extrem brist på D-vitamin, det visar en studie gjord på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm. Kraftig brist på D-vitamin kan bidra till passivitet och djupa depressioner och upptäckten kan nu leda till nya sätt att behandla apatiska barn”.
Det senaste inlägget i detta politiskt kolossalt laddade ämne är skrivet av verksamhetschefen vid BUP:s specialenheter i Stockholm, Sten Lundqvist, tillsammans med Lotta Wiberg, ansvarig för samordningen av Stockholms läns behandling av de apatiska barnen 2004-2008.
Apropå Rädda Barnens rapport skriver han alltså ett inlägg den 24 november 2008 i Svenska Dagbladet under rubriken ”Fortfarande oklart varför barn blir apatiska”. Författaren är mycket kritisk till rapportens grova ovetenskaplighet. Han skriver ”Utredarna har studerat en begränsad grupp, 33 barn. Likväl tycks man, tvärtemot vetenskapliga grundregler, dra slutsatser om hela gruppen apatiska barn”.
Lundqvist – Wiberg skriver vidare ordagrant: ”Vi menar, att om man på ett vetenskapligt hållbart sätt hävdar att trauma ligger bakom det apatiska tillståndet, så måste man också förhålla sig till frågan: Varför blir inte alla svårt traumatiserade barn apatiska? Inga ensamkommande barn har blivit apatiska – trots att de ofta är traumatiserade. Inga barn som kom från krigets Jugoslavien på 90-talet blev apatiska – trots att de ofta hade förfärliga krigsupplevelser i bagaget”.
Det mycket märkliga är alltså att ensamma flyktingbarn utan föräldrar som traumatiserats dubbelt inte bara upplevt krigets förfärligheter utan ännu värre – förlorat sina föräldrar – har inte utvecklat något apatiskt tillstånd, är det några som borde ha gjort det så är det just de.
Om man vill anlägga ett hållbart vetenskapligt perspektiv på frågan, går det alltså inte att komma ifrån tanken om att ändå en del av föräldrarna med sitt agerande är ansvariga för att barnen utvecklat apatiska tillstånd.
Den spanska vintern bjuder på skönt böljande gröna kullar längs Rio Guadiario
Den vackra men värmekänsliga tazetten – en omisskännlig narcissart – blommar under vintern ”överallt”.
Den vackra men lilla – bara cirka 15 cm höga/låga – hundirisen är en distinkt vinterskönhet
som verkligen gläder den svenska naturvandrarens ögon.
Powered by WordPress