Björn Liedéns författarinlägg

Under hela förra veckan frågade SVT sina läsare/tittare ”Mörkar media om invandringen?” och onlinefrågan besvarades dag efter dag med ett rungande Ja, 90 % av de röstande ansåg att media mörklägger problemen med invandringen.

När Fadime Sahindal mördades av sin egen far var det mordet bara ett av många i en rad, det var alltså ett tecken på ett ”systemfel” i invandrargrupper. Förklarligt nog ville därför SVT inte sända ett program med hennes begravning utan det gjorde istället TV4. Vid den begravningen var Mona Sahlin, kronprinsessan Viktoria, talman Birgitta Dahl och andra makthavare närvarande.

Det är givetvis fullt begripligt att Englas familj vill att deras personliga tragedi skall kunna göras om till en nationell, medieförmedlad sorgeceremoni. Man kan givetvis inte för ett ögonblick i nuvarande situation begära att de skall förstå vad ett nej till Fadime Sahindal och ett ja till Engla betyder.

Expressen frågade sina läsare om det var rätt att sända Englas begravning, 85 % sade Nej. Samma fråga besvarades av Aftonbladets läsare med Nej i 83 %. Svenska Dagbladets läsare sade Nej i 87 %.

Den uppfattningen delas av SVT:s anställda, där hela 89 % tycker att sändningen är fel.

Blixsnabbt framtagna onlinesiffror indikerar alltså att en överväldigande majoritet av svenskarna tycker att SVT inte skall sända begravningen.

Två journalist- och mediaprofessorer, Håkan Hwitfelt och Lars Nord, anklagar i en helsidesartikel i DN den 10 maj 2008 SVT:s styrelse för att sitta i ett elfenbenstorn och inte förstå folkviljan. Man skriver vidare ordagrant: ”Direktsändningen av Engla Höglunds begravning idag, lördag, är ett uttryck för omdömeslöshet”. Och man fortsätter och avslutar artikeln med ett mycket viktigt ståndpunktstagande ordagrant: ”Viktigast av allt: låt public service vara public service”. (Läs gärna hela artikeln online på DN debatt).

Mot en enig medarbetarkår och en enig befolkning beslutar sig den politiskt ideologiskt övertygade ledningen på SVT, som alltså är i grov otakt med folkviljan att ändå sända begravningen.

Statstelevisionen betalas av allmänheten via licensavgifterna och då föreligger ett moraliskt krav att Public Service verkligen skall vara i allmänhetens tjänst och inte emot en mycket stor majoritetsuppfattning.

För några år sedan ”hedersmördades” en ung invandrarpojke i byn Högsby, tre mil härifrån. Innan han mördades torterades han med att man bland annat hällde kokande matolja i hans mun. Hedersmorden har en alltid upprepad struktur. De äldre utför den avskyvärda handlingen, någon yngre tar på sig skulden. Det blir ett manbarhetstecken. Så skedde i Högsby, flickans bror tog på sig skulden, föräldrarna gick fria och fick till och med skadestånd för att de ”felaktigt” suttit häktade. Visst skrevs en hel del om det förfärliga övergreppet och mordet men det var inte tal om att pojkens begravning skulle officiellt hedras på något sätt. Det var ju ett ”hedersmord”!!

Det utomordentligt tragiska mordet på Engla har så här långt avkastat ”spaltkilometrar”. Om media maximerar textmassan kring svenska mördare men minimerar skrivandet och TV-visandet när icke-svenskar mördar, hamnar man i en omvänd ”rasism”.

Om alltså media, framförallt SVT, ”broderar ut” svenska mördare (som i fallet med ”Hagamannen”) mer än icke-svenska så bidrar man till att bestialisera den svenska mördaren och ”mjukgör” bilden av den icke-svenska mördaren. Åtskilliga röster fanns i början att hedersmord skulle bedömas lindrigare eftersom de hade rötter i en annan kultur. Och de rösterna har absolut inte tystnat helt.

I Arboga mördades nyligen inte ”bara” ett barn, som i Stjärnsund, utan en icke-svensk kvinna mördade bestialiskt TVÅ små barn. Detta ”dubbelt så stora” brott har inte alls avkastat någon massmedial reaktion i SVT:s ledning. Tydligare kan omdömeslösheten och fördomsfullheten i ledningen inte synliggöras.

SVT visar hur djupt odemokratiskt man tänker och fungerar när den lilla ledarklicken anser sig veta bättre än i stort sett hela medarbetarkåren och nästan hela det svenska folket.

Att det går att synliggöra denna groteska maktfullkomlighet har vi IT att tacka för. Än en gång har online-enkäterna alltså visat sin stora politiska styrka. En liten politiskt ledande minoritet tvingar igenom sin uppfattning men online-utfrågningarna i tidningarna visar ögonblickligen att SVT:s styrelses uppfattning står i bjärt kontrast med folkviljan.

Man kan hoppas att SVT-ledningens denna gång blixtsnabbt synliggjorda maktfullkomlighet kan få den politiska ledarklicken, elfenbenstornet, på företaget på fall och att Public Service återigen blir Public Service.

När Frankrikes socialistiska president, Francois Mitterand, medaljerade Ingmar Bergman i Paris jublade många av hans beundrare, hyllningarna nådde ibland stormstyrka. Men åtskilliga av oss andra fick bekräftelse på att det, vi hela tiden misstänkt, var sant.

På DN:s kulturdel står det på framsidan den 4 maj 2008 ett citat av kulturjournalisten Leif Zern. Citatet lyder ”Ingmar Bergman äger inte sanningen, inte ens den om sig själv”. Inne i kulturdelen skriver alltså DN:s kulturjournalist Leif Zern en intressant söndagskrönika med rubriken ”Vad angår oss familjen Bergman? Har vi inte fått nog nu?”

Enligt Leif Zern så ljuger Ingmar Bergman om sin far och beskyller honom för ett nazistiskt tänkande, som han aldrig hade. Freudianismens behov av att demonisera normala förhållanden förvrider också Ingmar Bergmans konstnärlighet.

Det nya i sammanhanget är att Leif Zern letat fram fakta om en judisk pojke, Dieter Winter, som flydde undan nazismen, som i sex år (!) bodde i det Bergmanska prästhemmet och alltså togs väl omhand, och som förstås efter sex års uppväxttid med Ingmar Bergmans far som ställföreträdande pappa har en mycket klar bild av stämningen i det Bergmanska prästhemmet. Det viktiga är att Dieter Winter blir ett sanningsvittne och han ger en helt annan bild av Ingmar Bergmans föräldrar än demonregissören gör. Dieter Winter har ju inte något som helst behov av att för sin konstnärlighets skull demonisera sina ställföreträdande föräldrar och ger därför en sanningsenligare bild av dem.

Leif Zern skriver ordagrant: ”När Bergman berättar ’sanningen’ om sin far får man bilden av ett högerspöke med sympatier för Hitler och nazismen. När Winter minns lär man känna en präst som i sin kyrka predikar mot odjuren Hitler och Mussolini och som tar emot antinazistiska motståndsman i sitt hem, där även Ture Nerman är gäst”.

När Dieter Winters far dör i Tyskland och hans fru, judinnan, inte får komma in till sin döende man hedrar Ingmar Bergmans pappa Dieters far och lät klockorna ringa i Hedvig Eleonora. Om Ture Nerman står det ordagrant i Nationalencyklopedin ”Han var ursprungligen socialdemokrat men övergick 1917 till vänstersocialisterna och 1921 till kommunisterna, för att 1939 återvända till socialdemokratin”. Ture Nerman var alltså minst av allt en nazistsympatisör.

Leif Zern skriver vidare ”Ingmar Bergman äger inte sanningen, inte ens den om sig själv, och varje gång vi talar om honom borde vi tala om Dieter och vad han såg på Storgatan 7. Vi måste ta Ingmar Bergmans självbiografi för vad den är. Hans behov av demoner var ett konstnärligt gift, han placerade gärna sig själv i en av rollerna, till exempel som ung man med Hitlersympatier. Den onde är alltid intressantare än den gode”.

Leif Zern tycker att vår tids intresse för Ingmar Bergmans efterbild i hög grad har kommersialiserats och industrialiserats. Han skriver ”Är inte alltsammans bara en Bergmanindustri, ett AB IB grundat av föremålet för detta intresse och var enda uppgift är att hålla minnet av honom levande?”

Ingmar Bergman regisserade in i minsta detalj även sin egen begravning. Han blandade verklighet och fantasier även i det allra sista.