Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

29/5/2008

Internet-KBT redan en succé

Filed under: Den friska hjärnan,KBT,Psykisk hälsa — Björn @ 8:05

Kognitiv Beteende Terapi fortsätter sin framgångssaga.

Många psykodynamiska psykoterapeuter blir efter att ha varit i terapiledarställning sedan länge, för sin självbild beroende av att de psykiskt sjuka, som de behandlar, ofta utvecklar en devot beundran av terapeuten. Det kan leda till att efter åtskilliga år får terapeuten en sjukligt förstorad, ja uppblåst uppfattning av sin egen persons betydelse. Om detta problem har en kritiskt granskande artikel i Harvard Mental Health Letter skrivits.

Från dessa terapeuter, med grovt uppumpade egon, har det hörts ett ramaskri när alltfler ”terapeutlösa” KBT-behandlingar Internetvägen av olika psykiska sjukdomar prövats. Nu har man kommit så långt att ett flertal projekt visat att terapi över nätet – utan att den psykiskt sjuke träffar terapeuten – fungerar utmärkt, ja ibland bättre.

Om detta skrivs i Dagens Medicin den 28 maj 2008 under rubriken ”Patienter med depression får behandling via internettjänst”. Detta sker i Stockholm och huvudansvarig för behandlingen är Nils Lindefors, professor i psykiatri vid Karolinska Institutet och verksamhetschef för psykiatri sydväst inom Stockholms läns landsting.

Det fantastiska i sammanhanget är att denna psykiatribehandling består uteslutande av Kognitiv Beteende Terapi.

Artikeln berättar att sedan ett halvt år har Stockholms vårdcentraler skickat 200 patienter till ”internetpsykiatri.se” som är en landstingdriven tjänst för Kognitiv Beteende Terapi av depression och paniksyndrom.

Det speciella är att i denna terapiform – där ingen direkt personlig kontakt mellan terapeut och patient finns – så är resultatet, så här långt, bättre än vid en ”normalmottagning”.

Idén är enkel därför att själva behandlingen består av ett antal moduler som motsvarar kapitel i en bok och det är detta som är så viktigt och faktiskt det viktigaste i sammanhanget, nämligen att många fler kan behandlas utan att kvaliteten försämras.

Framgången med denna ”terapeutlösa” behandling gör att man förstås skall gå vidare och utvidga till en rad andra psykiska sjukdomar.

Det allra viktigaste i sammanhanget är förstås att de psykiskt sjuka inte bestås med ett freudianskt ältande av barndomens otillräckligheter utan behandlas med KBT, den goda klokhetens psykologi, för att i nuet lägga om kursen och hitta tillbaka till ett psykiskt friskare sätt att fungera på.

Professor Lindefors tror att programmet kommer att kunna utvecklas under framtiden och så småningom hjälpa 20-30000, kanske fler personer per år men det finns en starkt begränsande faktor och det är bristen på utbildade KBT-terapeuter. Till dem får den psykiskt sjuke Internetmeddela sina framgångar, varefter KBT-terapeuten styr behandlingen vidare. Men man har ändå det målet att nästa år behandla 500 patienter.

I texten står det ordagrant: ”Den begränsande faktorn är antalet behandlare. Idag är varje behandlare en legitimerad psykolog med grundläggande KBT-utbildning som ägnar sig åt arbetet på deltid”.

Som jag tidigare skrivit går det i Sverige på varje terapeut som kan KBT cirka 25 terapeuter, som INTE kan ”den goda klokhetens psykologi”. Det neurotiska, freudianska, psykodynamiska terapitänkandet har legat som en våt filt över utvecklingen och under årtionden bromsat många goda krafter. Det är fullt begripligt och följdriktigt att Högskoleverket nyligen gav den akademiska psykoterapiutbildningen universitetsvärldens största underbetyg, då 80 % av den underkändes av verket. Nästan all psykoanalytisk utbildning till exempel har underkänts.

När en psykiatriprofessor – alltså en ”icke-KBT:are” – säger att en tidigare obefintlig psykiatribehandling kommer att bli en succé är det ett kvitto på att

KBT-revolutionen har startat!

28/5/2008

Amning psykologiskt bättre än flaskmatning

Undersökningar har visat att vart tredje spädbarn i Sverige får i vår tid av olika anledningar inte en normal anknytning till sina föräldrar, framför allt mamman.

Sedan snart 30 år finns i USA en rörelse som kallar sig ”Attatchment Parenting” och den har i Sverige fått sin parallell i föreningen ”Nära Föräldraskap”.

Det nygamla sättet att se på det lilla barnet har i stor utsträckning tagit modell efter hur mammor i ursprungliga förhistoriska kulturer hanterar sina små barn. Tänkandet finns sammanfattat i boken ”The Attatchment Parenting Book”, skriven av barnläkaren William Sears, kom första gången ut 2001.

Det som är karaktäristiskt för hur mammor i den ursprungliga naturliga situationen har barnläkaren William Sears alltså presenterat i boken. Huvuddragen är att det är viktigt att se till att det blir tillräckligt stort avstånd mellan barnen – 2, 3 år eller mer. Förlossningen skall vara så psykologiskt riktig som möjligt, den revolution av förlossningsvården som skett i Sverige de senaste 30 åren är ett uttryck för detta nytänkande. Vidare är det viktigt med långtidsamning, kvinnor i ”Nära Föräldraskap” har berättat att de själva har ammat sina barn upp till tre års ålder eller längre. Babyn skall alltid bäras, aldrig forslas i barnvagn. Föräldrarna skall sova tillsammans med barnen och separationen till dagis skall komma först när barnet är helt moget för detta vid 5-6 års ålder.

Hjärnforskningen har nu kommit mycket långt och det finns allt bättre möjligheter att ”fotografera” hjärnan i aktion och denna forskningsinriktning avkastar nu alltfler resultat, några för politiskt ”troende” mycket överraskande resultat. Det blir allt möjligare att på ett exaktare sätt skilja påstådda, ja falskt upplevda situationer, från de äkta.

Vid Yale University’s Child Study Center har en forskargrupp ledd av Pilyoung Kim gjort något mycket i sammanhanget banbrytande. Tre veckor efter förlossningen visade man för mammor som ammade sina barn bilder på barnet eller lät dem lyssna på barnets inspelade gråt samtidigt som man noggrant kartlade kvinnornas hjärnaktiviteter. Man kunde då se att de ammande kvinnorna reagerade starkt på sina barns gråt och bilder av dem i det limbiska, hypotalamiska och mitthjärneområdet.

När samma experiment utfördes på kvinnor som inte ammade sina barn men väl flaskmatade dem, kunde man se att deras responser i de viktiga hjärnområdena var betydligt mindre.

Forskarna anser att förklaringen är att den oxytocinökning som amningen leder till skapar detta starkare anknytningsmönster i kvinnans hjärna, starkare än det som ses hos flaskmatande mödrar.

När man gjorde om undersökningen 3-4 månader senare kunde man se att de flaskmatande kvinnorna hade fått en ökad hjärnaktivitet men inte inom samma område som de ammande utan i framlobsbarken och andra regioner som kopplas till sociala och förståndsmässiga styrda beteenden. Forskningen visar alltså att amningen leder till en snabbare och ”instinktivare” bindning till barnet, medan flaskmatningen gör bindningen mera ”intellektuell”.

Supermodern hjärnforskning visar alltså att politiska sanningar kan vara biopsykologiska osanningar.

För den svenska kvinnans ”frigörelse” har ju den politiska doktrinen om att flaskmatningen självklart kan ersätta den hindrande amningen varit avgörande. Flaskmatningen har förklarats som ett fullgott substitut och är absolut inte ett dåligt surrogat. Det svenska starkt socialistiskt färgade synsättet på kvinnans ”frigörelse” har ju lett till sådana besynnerligheter som att kvinnan bara belönas ekonomiskt när hon under längre tid tar hand om andras barn men inte om sina egna.

Supermodern hjärnforskning visar att sedan länge etablerade politiska sanningar, som många misstänkt, är för barnet – och därmed mamman – psykologiskt osunda.

Detta finns beskrivet i april-majnumret av Scientific American Mind och sista stycket lyder: ”Breast-feeding could be one way for mothers to tap into the positive cycle involving oxytocin and the early mother-infant relationship, which has long-lasting effects on a child’s development”.

27/5/2008

Manliga seniorers ensamaktiviteter halverar dödsrisken

Den 10 juni 2008 försvarar Neda Agahi en disputation vid Karolinska Institutet och Stockholms Universitet med titeln ”Leisure in life: Patterns of participation and relationship with health”.

Dagens Nyheter har tagit del av doktorsavhandlingens innehåll och skrev en bra presentation den 25 maj 2008 under rubriken ”Aktiva äldre lever längre och friskare”.

Neda Agahi är folkhälsovetare och verksam vid Äldreforskningscentret ARC (Aging Research Center) i Stockholm. Hon har publicerat sig vetenskapligt flera gånger tidigare och man hittar hennes rapporter i de stora datasystemen. Sålunda publicerade hon en undersökning 2006, där hon visade att aktivitetsvanor som fanns för redan för 35 år sedan kan ”överleva” in i sen ålderdom och i den viktiga livsperioden kraftigt minska sjukdom och dödsrisk.

Som bas för sin forskning har hon den nu 40 år gamla Låginkomstutredningen som nu döpts om till Levnadsnivåundersökningen (LNU), en i tiden mycket utdragen faktakälla som under åren gett mycket data till forskningen.

Neda Agahi har speciellt granskat åren 1992-2002 och det betyder att hon följt cirka 1200 65+:are till dess att de blivit 77 år eller mer.

Forskningen är extra viktig för den visar på effekter av utanför den yrkesmässiga livssituationen och man matchar dessutom för utbildning, ekonomi, socialklass och civilstånd. Det finns en formidabel stor forskningsvolym på hur arbetslivet påverkar vår hälsa men kolossalt mycket mindre om hur vi håller oss friska genom att bete oss sunt på fritiden. En vecka innehåller 168 timmar, 40 av dem är vi på jobbet, resten – det vill säga 128 timmar, alltså tre gånger så länge – tillbringar vi utanför arbetet. Det betyder förstås att fritiden kan vara kolossalt mycket viktigare för vår hälsa än det som vi upplever på jobbet.

I Dagens Nyheter står det ordagrant: ”De som deltog i flera aktiviteter överlevde betydligt längre än de som var passiva eller bara deltog i någon enstaka. För de sistnämnda var risken att dö under perioden dubbelt så hög”. Detta stämmer väl med vad annan fritidsforskning visat. DN skriver ordagrant: ”Många andra forskare har visat att äldre har stor nytta av att vara aktiva både fysiskt och psykiskt”.

Ett av undersökningens mest sensationella resultat är att männen blev friskare om de fick hålla på med olika former av ensamaktiviteter. En promenad på egen hand är alltså för mannen en fyrfaldig hälsoövning. Kvinnor däremot föredrar gruppaktiviteter. Kanske är det de som mår bäst av pensionärernas gruppbussresa, rimligen skulle åtskilliga män må bättre av en egen aktivitet än att bussas hit och dit.

I vår tid då den tvångsvisa kollektivismen teoretiskt så länge varit ledande på vänsterkanten är det viktigt att se och förstå att det faktiskt kan vara farligt att hindra män från att utöva fritidsaktiviteter helt på egen hand utanför alla gruppbildningar.

Det är för mig mycket glädjande att i detta fall vetenskapen, som sig bör, inte hukar sig för de politiska doktrinerna om kollektivismens välsignelser utan vågar istället berätta sanningen.

Det är viktigt för det gäller den äldre människans hälsa och liv.

För mig är det självklart att det måste vara bättre att mannen lever frisk på ett ”politiskt INkorrekt” sätt än att han lever ”politiskt korrekt” och insjuknar och dör för tidigt.

Mannen och kvinnan är på stora områden – både i början och slutet av livet – olika och det måste den politiska jämlikhetsfundamentalismen orka med att erkänna.

DN-artikeln åtföljs av några intervjuer med äldre människor. Där kan vi läsa att Johanna, som är inne på sitt 100:e år säger: ”Det gäller att hålla igång. På morgnarna har jag gymnastik i sängen en kvart, och jag håller styvt på att vara ute i friska luften och promenera som nu när jag är ute och stavgår”.

Jag kan bara instämma i hennes förklaring, att vara ute i det hälsobringande naturliga dagsljuset har många hälsoeffekter — visar forskningen numera.

26/5/2008

Styltlöparen — en balanskonstnär

Filed under: Fåglar — Björn @ 20:21

Igår gjorde styltlöparen ett av sina sällsynta besök i Sverige. Vi försökte idag att få se fågeln vid Skärlövs kust på Öland, men den hann försvinna innan vi kom dit, men eftersom vi är bekanta med fågeln från Spanien tröstar vi oss med ett antal bilder som vi tagit i Andalusien.

Men den ses i Sverige ungefär vartannat till vart tredje år (1950-1999) och har fram till år 2004 setts 23 gånger. Den dyker då upp nästan uteslutande i maj och ses då också nästan uteslutande i södra Sverige. Halland och Skåne ståtar med två tredjedelar av fynden.

På bilden, som är tagen i Cota Donanas östra utkant ses också ett ex av den just nu så Sverige- och Ölandsaktuella Rödhuvade dykanden.

Vi ser Styltlöparen varje vinter i Spanien, som är artens stora resursland i Europa – där häckar cirka 15000 par – och fågeln är verkligen en härlig uppenbarelse med sina unikt långa och ofta lackröda ben.

Fågelns extraordinärt långa ben gör att den nästan överallt ”döpts” i enlighet med de mycket iögonfallande extremiteterna. Vi svenskar kallar den alltså Styltlöpare, danskarna Styltelöber och norrmännen Stylelöper, tyskarna stämmer in och kallar fågeln Stelzenlaufe. Men i Amerika och England har man fäst sig vid fågelns mycket mörka, ja nästan svarta vingundersidor, som mycket tydligt kontrasterar mot fågelns vita kropp när den flyger. Eftersom fågeln ofta flyger i flock blir flocken ett skimmer av svart och vitt, och den har därför följdriktigt fått namnet Blackwinged Stilt.

Den här bilden har Margareta digiscopat i december 2007 i Guadalhorce-reservatet omedelbart utanför Malaga.

Fågeln har med sina mycket långa ben framgångsrikt mutat in en speciell näringsnisch som den i stor utsträckning har ensamrätt på och fågeln har därför lyckats erövra hela världen, den är en verklig kosmopolit.

Fågeln håller förstås till längs grunda stränder vid havet, laguner och sjöar. Den är med sina extremt långa ben nästintill unik i fågelvärlden, bara flamingon har proportionellt längre ben. Det går för det mesta att skilja hane och hona åt. Hanen är 10-15 % större än honan. Tack vare att utseendet är kraftigt ”signalerande” är fågeln utanför häckningsperioden ganska så tystlåten.

Med sina långa ben kan fågeln på ett unikt sätt förse sig från sitt ”skafferi”, där allehanda godsaker finns att hämta som insekter, snäckor, räkor, maskar, grodyngel och små fiskar. Men den kan också komplettera dieten med vattenväxternas frön.

Här på bilden har Styltlöparna gott sällskap av varandra men också av en hona av Rödhuvad dykand.

Fågeln häckar en gång per år men eftersom den som så många andra markhäckare löper stor risk att få boet plundrat eller förstört är det vanligt med en omhäckning senare på året. Den häckar ofta i lösa kolonier och är monogam säsongsvis.

Båda fåglarna ruvar och byter av varandra ungefär en gång var eller varannan timme. Om solskenet och värmen är stark kan fågeln listigt nog när den kommer tillbaka för att lägga sig på de solexponerade äggen ha blött ner sina bröstfjädrar så att den med vattnets hjälp faktiskt kan kyla av äggen.

Fågelungen kläcks som mycket färdigutvecklad, kan stå och gå på sina ben inom några timmar och kan fullfjädrad (fulldunig) redan från starten föda sig själv.

Fågeln är mogen för familjebildningen vid två års ålder, enstaka par kan starta redan året innan och andra par väntar till tredje året. Fågeln har hyggligt låg årsdödlighet. Varje år överlever 80-90 % av de vuxna fåglarna. Längsta kända livslängd är 14 år.

Källor: olika fackböcker

24/5/2008

Elitklasser behövs i den internationella konkurrensen

Filed under: Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 8:34

Skall vi ha elitklasser i den svenska skolan?

Ja svarar två av tre Aftonbladsläsare så här långt (Ja 60,5 %, Nej 34,4 %) då frågan legat ute online i en och en halv timme. Skall bli mycket spännande att se hur fortsättningen blir och om frågan får stå kvar, eftersom svaret verkar gå helt stick i stäv med vad frågeställarna rimligen räknat med.

Eftersom det redan finns elitgymnasier för idrottsungdomar och i musik vill man i den nya regeringen gå vidare och införa en liknande elitutbildning för speciellt mattebegåvade och i naturvetenskap.

Metta Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, är positiv till regeringens besked. Hon säger ordagrant i SVD:s online-text: ”Precis som att man kan ha elitutbildningar när det gäller tennis, musik eller dans är det fullt rimligt att också ha det när det gäller matematik. Jag tycker att vi i Sverige har varit för rädda för att uppmuntra dem som har speciella begåvningar i teoretiska ämnen”. Det är tänkt att från och med 2009 skall 20 gymnasieskolor få inrätta sådana elitklasser både inom samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga ämnen.

Utbildningsminister Jan Björklund säger i SVD-texten: ”Vi måste göra oss kvitt den socialdemokratiska jantelagen i skolpolitiken. Även duktiga elever har rätt att utvecklas i sitt eget tempo. De skall inte behöva sitta och rulla tummarna för att vänta in sina kamrater”.

Nyheten är i högsta grad journalistiskt fel och det syns tydligt av att man så här långt på Nyhetsportalen.se hittar bara sju inlägg i ämnet. Inläggen består i nästan samtliga fall av att tidningarna som Aftonbladet, VK, DN, Helsingborgs Dagblad kopierat och publicerat en utskrift från TT.

Men Svenska Dagbladet har en egen online-text och också frågat sina läsare och där startade utfrågningen redan för sju timmar sedan och i den utfrågningen tycker 88 % att det skall finnas elitklasser på gymnasiet.

Men jag gissar att mycket få tidningar kommer att göra om Aftonbladets ”misstag” och fråga sina läsare vad de tycker. Online-demokrati som ger ”fel” svar tycker journalistkåren inte alls om.

Om bara några timmar vet vi om den initiala mörkläggningen på Nyhetsportalen kommer att kraftigt utvidgas eller om ett oväntat genombrott sker.

För mig kommer det bli mycket spännande, men kanske i slutänden mycket deprimerande att se huruvida demokratin i journalismens online-värld fungerar!

Skall Sverige klara av den alltmer hårdnande internationella konkurrensen från de sig snabbt utvecklande länderna, bland annat i Asien, handlar det inte om att utbilda fler hantverkare utan att utveckla kompetensen inom de teoretiska ”spjutspetsämnena”.

22/5/2008

”Svarthaken” — en ny fågelskönhet i svenska buskmarker

Filed under: Fåglar — Björn @ 20:05

Det finns inget ont som inte har något gott med sig säger det gamla talesättet och det gäller verkligen i klimatfrågan för Sveriges del. Sverige kommer ju att få ett betydligt angenämare klimat framöver med längre och rimligen varmare somrar — ett faktum som svenska klimatexperter inte gärna vill tala om.

Det allt varmare klimatet håller på med att försiktigt förse oss med några nyinvandrade sydliga fågelarter. Den Svarthakade buskskvättan ökar i hela mellan- och norra Europa som England, Irland, Holland, Belgien, Tyskland, Polen, Frankrike och Danmark. Allra längst i söder ser man den omvända bilden. I Portugal, Grekland och Turkiet minskar fågeln faktiskt. I Frankrike är fågeln som vanligast. Där finns enligt bästa uppskattningen 1,6 miljoner par under häckningstid.

Den nordeuropeiska ökningen av fågelarten avkastar allt fler tillfälliga besök i Sverige. Sedan 20 år tillbaka har besöksfrekvensen i stort sett dubblerats och numera ses 25-35 fåglar per år i vårt land. (Med reservation för att jag inte har tillgång till de absolut senaste årens siffror) I Sverige ses fågeln mest under vårmånaderna men i en topp på hösten i oktober kan man också se den.

Fåglarna i sydvästra Europa är åretruntfåglar, men drar sig mot kustområdena under vintern, medan fåglarna i centrala och sydöstra Europa flyttar mot söder och sydväst.

Eftersom fågeln finns i många länder är det intressant att se hur den uppfattas på olika ställen och därmed får ett inhemskt namn. I de flesta länder döps den efter sitt utseende precis som den har blivit namngiven i Sverige. I Norge liksom i Tyskland kallas den, i översättning, Svartstrupe (i ett ord). På Island där den sällan ses (det är 80 mil öppet hav mellan Skottland och Island) får den stå ut med att heta Hagaskvätta.

Där fågeln finns hela året tar det året igenom permanenta varningslätet över som namngivande karaktäristikum eftersom fjäderdräkten ändras med årstiderna är utseendet ett mindre pålitligt karaktäristikum och har därmed en mindre namnstyrande effekt. På spanska heter den Tarabilla, vilket litet slarvigt översatt tror jag kan bli ”Tjatterfågeln”. Engelsmännen döper den också efter varningslätet som man tycker påminner om ljudet när två stenar slås ihop varför fågeln kallas för Stonechat!

Eftersom fågeln verkligen är en busktoppsittarfågel är den oftast mycket synlig och dess relativa oräddhet gör att den är lätt att se och glädjas över. För den digiscopande fågelfotografen är den ett mycket angenämt motiv till skillnad från alla de ensartat färgade sångarna som oftast snabbt slinker in i något buskage och omöjliggör någon bra bild. För nordiska vinterbesökare i Medelhavsområdet är den ett utomordentligt trevligt dagligt inslag, där den sitter spejande i någon busktopp eller på någon sten. Alla bilderna som finns med i den här texten är tagna i Andalusien, Södra Spanien under vintern (som inte är någon vinter) det vill säga december- februari.

Det är en ovanligt mångsidig och om man så vill begåvad och därmed anpassningsbar fågel. Den kan hitta överlevnadsvillkor i många biotoper och kan i Himalayaområdet återfinnas så högt upp som på 5000 meters höjd. Fågelns stora anpasslighet ses också i dess födoval. Den äter mest insekter som larver, spindlar och flugor men kan vintertid dryga ut menyn med maskar och sniglar och förstås frön och bär, det senare är förstås extra värdefullt under den kallare årstiden.

Småfåglar som lever kort tid är sällan monogama, det lönar sig helt enkelt inte. Sannolikheten för att partnern ska vara död nästa ”bröllopsomgång” är väldigt stor. För stora och långlivade fåglar lönar det sig verkligen med den monogama modellen, men alltså inte för de små och kortlivade, för dem gäller det att ta vara på även ”tillfälliga förbindelser”. Har fågeln en meddellivslängd på säg 2-4 år är chansen att den nästa vår träffar sin käraste/käresta mycket liten. Därför tycker Svarthaken också uppenbarligen att en tillfällig vinterpartner inte heller är så dumt. Fågeln hör till de relativt få arter som håller vinterrevir, ett garanterat sätt att bättra på överlevnadsvillkoren också under den kallare årstiden. Fågeln håller alltså ett vinterrevir på ett halvt till ett hektar och revirets par håller ihop under vintern men inte nödvändigtvis längre (källa: The Birds of Israel, Uzi Paz). Att så snabbt byta partner är i det extra riskabla småfågellivet ändå för släktet ändamålsenligt.

Som för så många andra småfåglar är livet farligt och kort. Den äldsta kända individen blev drygt åtta år.

Jag har självsvåldigt kallat fågeln för Svarthaken då jag förutser att den i likhet med Rödhaken så småningom blir en vanlig fågel också hos oss. I de länder där den är vanlig har den inget dubbelnamn.

Källa: olika fackböcker.

Kulturelitens politiska snobbism allt tydligare

Filed under: Den friska hjärnan,Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 7:40

Kay Pollak har under många år varit en ”enfant terrible” i den svenska kulturvärlden, då han i så stor utsträckning stått för en mycket positiv grundsyn i våldsam kontrast till till exempel Lars Norén och Ingmar Bergman.

I gårdagens DN tillägnades han en hyllningsartikel på tidningens familjesida, då han igår fyllde 70 år.

Kay Pollak har under många år föreläst om livets positiva möjligheter och har om det skrivit flera böcker som ”Att växa genom möten” och ”Att välja glädje”, böcker som sålts i flera hundra tusen exemplar.

Jag har tidigare flera gånger skrivit om det psykologiska och kulturella fenomen han utgör och skall inte fördjupa mig ytterligare i det här. DN ägnar honom alltså en halvsida i sin tidning och den rekommenderas till läsning.

Artikelns avslutning återger jag ordagrant, den handlar om hans fantastiska framgång med filmen ”Så som i himmelen”. ”Så som i himmelen var nominerad för åtta Guldbaggar men fick inte en enda. Dagen efter Guldbaggegalan nominerades filmen för en Oscar som bästa utländska film. Den har gått för utsålda hus i många europeiska länder, och i Australien har den slagit det publikrekord som ’Titanic’ hade tidigare”.

När man nu kan summera resultatet av filmens sagolika framgångar berättar det förstås mycket om filmen men det säger också mycket om den politiska, snobbiga kulturelit som sedan länge är så dominerande i den svenska kulturdebatten. Lars Norén är ”huvudguden” för proffstyckarmaffian, vilket förstås har lett till att många inom branschen har hyllat honom för hans ständiga personpåhopp i den stora bok han just publicerat.

När filmen ”Fyra nyanser av brunt” påannonserades i svensk TV, i Guldbaggegalan ,och därefter visade man prov på samma destruktiva kultursyn som turligt nog en majoritet av svenska folket inte har.

Det är i mina ögon mycket allvarligt när en av allmänheten betald TV, som alltså då som uppdragsgivare har hela svenska folket, helt struntar i den goda smak som en stor majoritet av befolkningen har. Det säger en hel del om den politiskt snobbiga kulturelitismen som sedan länge är dominerande i den svenska kulturvärlden och som har ett uttalat förakt för vanliga människors goda smak och som därför utgör en sjuk varböld i det svenska kulturlivet.

Older Posts »

Powered by WordPress