Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

28/4/2008

Våren är bäst tycker var femte svensk

Filed under: Fåglar,Natur — Björn @ 20:11

I den solgenomlysta ekskogen blommar nu skogsbotten som allra mest. Vitsippor, kabbleka, gulsippa, svalört dominerar och gör skogens golv till ett enda blomsterfält. Det syns på den här bilden som Margareta tagit i naturreservatet Bejershamn. Träden är fortfarande kala och det gör att ljuset tränger ända ner till marken och blommorna tar snabbt tillvara det rikliga vårsolljuset. Att ströva i den blommande ekskogen är verkligen en härlig upplevelse och bidrar till att ungefär var femte svensk tycker att våren är vår bästa årstid. Dagens Nyheter frågade sina online-läsare den 30 oktober 2006, alltså på hösten,: Vilken årstid tycker du bäst om? och tidningen fick svar från 5918 läsare. Begripligt nog placerades sommaren på första plats med 56 %, med våren som god tvåa med 22 %, hösten 16 % och vintern 6 %.

Gulsippan blommar också när eken inte skuggar, inte så talrikt och utbrett som kusinen vitsippan men verkligen till en härlig prydnad när den förmår att stå i större tuvor. Den finns fläckvis i södra Sverige, saknas i stort sett norr om Mälardalen.

De tidigaste vårfåglarna som Björktrasten har nu hunnit långt. På bilden ser vi hur en hona i Skåne ligger i sin välsvarvade yttre ”livmoder” och värmer sina små foster, alla ändamålsenligt inpackade i hållbara skal.

Kornsparven i Hammar, Skåne, satt långt borta på en tråd och revirsjöng för fulla muggar. Fågeln har en sorglig historia i Sverige. Var under 1800-talet ganska vanlig i Skåne, Halland, Bohuslän och Västergötland och också på Öland men under 1900-talet ”kraschar” beståndet långsamt och fågeln upphör att vara en svensk häckfågel på 1970-talet. Men glädjande nog har man nu med böndernas hjälp lyckats skapa tillräckligt goda överlevnadsvillkor för en liten stamrest av fågeln, varför den sakta ökar i trakterna av Hammar, en mil öster om Ystad. Nere i Europa minskar den också kraftigt men är ändå möjlig att se, när vi är i Spanien vintertid ser vi den ofta. I det nationella fågelrapportsystemet, Svalan, har 246 personer klickat fram bilden av den lilla oansenliga sparven, där den sitter på sin tråd och sjunger.

Margaretas bild visar att också i våra trakter blommar nu backsipporna. Det är en trevlig anemoneart som kan ses i Götaland och östra Svealand men saknas helt i Norrland.

Pungmesen är en verkligen sentida invandrare, började häcka i Skåne först på 70-talet och finns i våra trakter sedan cirka 20 år tillbaka och fågeln är inte någonstans talrik. Fågeln har fått sitt namn av att den bygger en fantastisk ”termosflaska” till bo utformad som en pung och tillverkad av huvudsakligen mjukt kaveldun. Värmehållningen i ”termosflaskan” är exceptionellt bra, vilket gör att fågeln tar ovanligt lätt på sina ruvningsplikter och unnar sig andra äventyrligheter istället, allt till släktets fromma. Liksom i människans värld fångar mannen/hanen kvinnan/honan med en ring och i Pungmesens fall ser den ut som den gör på bilden. Blir honan tillräckligt imponerad av det begynnande bobygget flyttar hon in hos ”karln” och tillsammans gör de sedan ”termosflaskan” färdig.

Alla njuter av den stigande vårvärmen. På bilden kan man tydligt se hur några kvigor med njutningsfullt stängda ögon lyfter nosen mot den allt starkare strålande vårsolen.

Sverige har nyligen fått ett fågeltillskott som väcker förundran men som också ger ornitologerna bekymmer. Nilgåsen kommer ursprungligen från Egypten men har importerats som populär parkfågel till Europa och som så ofta har det resulterat i att okuperade och därmed flygkunniga kunnat fly ur fångenskapen och har bildat en frilevande gles population som nu sakta invaderar också Sverige. Fågeln som jag fotograferade fågeldammen i Kristianstad är ett utmärkt exempel på fenomenet. Som synes saknar den ringar, den hör alltså egentligen inte till det tama parkfågelbeståndet, men unnar sig regelbundet ett besök i fågeldammens vatten och tar då gärna för sig av den gratismat, som så ofta delas ut där. Vi har sett fågeln också ute i det fria i Skåne och rimligen kommer den att ta sig en bra bit upp i Sverige innan en naturlig uppbromsning av invandringen sker. Fågeln ser inte så snäll ut, och det är den inte heller, den är en intensiv försvarare av sitt revir, vill att inom reviret befintlig föda enbart ska vikas för de egna ungarna. De är bra föräldrar helt enkelt. Trots att bilden är tagen i en fågeldamm har till dags dato precis 100 personer tittat närmare på ”min” gås.

Också i trädgårdarna ”exploderar” nu många mycket vackra blomsterträd. Den fina kvisten som jag fotograferat mot en alldeles klarblå himmel sitter på ett träd som i en rad markerar en gräns på Maxis parkeringsplats i Kalmar!!

Över Fulltoftas strandsjö ”hovrade” två fiskgjusar och jag lyckades fotografera den ena, man kan på bilden se att, som det tycks, så uppskattade fågeln inte min ”fotografiska närgångenhet” och fixerade mig därför med sin överraskande gula blick. Fiskgjusen behöver egentligen inte en hypnotiserande gul blick, som så många andra rovfåglar har, då den ju slår sitt byte under vattnet, fisken, och i det momentet kan jag inte tro att ett skarpt stirrande gult öga hjälper.

I det vattensjuka området utanför alskogen i Bejershamn på Öland trivs vadarna och Rödbenan, som Margareta här fotograferat, har hunnit långt in i familjebildningen. Åtskilliga par har redan stakat ut sitt revir, parat sig och börjat med bobestyren.

Denna vårnaturbetraktelse avslutar vi med en inte alls märkvärdig bild men på en mycket märkvärdig fågel. Den lilla vadaren är en Prärielöpare och stammar därför ursprungligen från Nordamerika men har nu i några år i mycket enstaka exemplar dykt upp i Europa och då också hos oss i Sverige. Bilden är som sagt verkligen inte märkvärdig men fågeln är det, och det har lett till att 296 stycken har klickat in sig på bilden och tittat på den extrema främlingen som några få dagar uppehöll sig vid Hagbyhamn vid Kalmarsund.

Sommaren närmar sig!

27/4/2008

Socialistisk trafikpolitik misstänkliggör de omdömesgilla förarna

Filed under: Åldrande,Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa,Sömn — Björn @ 8:38

I en välfungerande demokrati värnar man om utsatta minoriteter och det är givetvis principiellt bra. Det bekymmersamma är, att det blir kontraproduktivt när den stora allmänheten av det skälet blir negativt nedskriven.

Ett mycket tydligt exempel var hur myndigheterna hanterade AIDS-sjukdomen i dess inledningsskede. Man målade i början upp ett allmänt skräckscenario som påstod att vanliga heterosexuella var i lika stor risk att drabbas av sjukdomen som de initiala riskgrupperna sprutmissbrukare och homosexuella. Detta gjordes mycket för att dölja, att risken för denna farsot var som störst i de små utsatta grupperna och så har det också förblivit, men den socialistiska hälsopolitiken ville på det området smeta ut den förfärliga risken över hela allmänheten.

Den 14 september 2007 frågade SvD sina online-läsare: Kör du för fort? Och då svarade 13 % Aldrig, 40 % Ibland och nästan hälften, 47 %, Varje dag. Den 29 mars i år frågade Aftonbladet sina online-läsare: Följer du hastighetsgränserna? Ja, svarade 37,5 %, Nej 62,5 %. Nästan 30000 personer hade svarat.

Juridiskt kunniga har hävdat att när en mycket stor majoritet bryter mot en lag är det fel på lagen och inte på majoriteten.

Aftonbladets motorjournalist Robert Collin skrev i ämnet den 21 augusti 2004. Hans artikel inleddes med ordagrant: ”Fyllon och slarvpellar orsakar flest olyckor. Vad är det som behövs för att Vägverket och politiker ska fokusera på de verkliga riskerna i trafiken istället för att bara jaga fortkörare?” Längre ner i texten står det ordagrant: ”Faran i trafiken består av alkoholister och narkomaner, vanliga kriminella, unga pojkar som kör trots att de festat hela kvällen, andra unga pojkar som visserligen är nyktra men som ska ’spela Allan’ när de kör hem kompisarna eller flickvännen från festen”. Och allt detta har seriös trafikforskning visat.

Jag gissar att Robert Collin alldeles strax kommer att lägga till ytterligare ett riskbeteende till de ovan uppräknade. Den 25 april 2008 publicerade TT ett telegram vars innehåll var baserad på alldeles färsk forskning från Statens Väg- och transportforskningsinstitut (VTI) i Linköping.

Forskaren Anna Anund har nu med helt säkra siffror kunnat visa att upp emot 4 av 10 trafikolyckor orsakas av trötthet, sömnighet. Det har redan tidigare konstaterats att trötthet bakom ratten är lika farligt som om man kör berusad, men hitintills har det varit mycket svårt att lagföra de insomnade olycksförarna.

Detta är mycket viktigt därför att det återigen visar att en omdömesgill allmänhet som inte kör när man är mycket trött och undviker nattlig mörkerkörning, inte alls är lika olycksbenägen som de trötta förarna. Dessutom har färsk forskning visat att 65+:arna, framför allt kvinnorna, har senaste tiden minskat sina olycksrisker kraftigt, men dessa omdömesgilla äldre straffas lika hårt om de kör för fort eller till exempel har glömt att sätta på sig bilbältet. Femtio års olycksfri körning är inte meriterande när det gäller de formella felen i trafiken, formella fel som aldrig leder till några olyckor.

I ett socialistiskt samhälle är det viktigt att olikheterna mellan kriminella och icke-kriminella minskas så mycket som möjligt. Allmänheten ska ifrågasättas och kriminaliteten hos de verkliga trafikbrottslingarna ska ”gullas med”.

Att allmänheten inte ser på hastighetsöverträdelserna på samma sätt som myndigheterna gör, illustreras med att trots att bötesbeloppen för fortkörning drastiskt ökats har det inte lett till någon sänkning av hastighetsöverträdelserna. svt.se skrev den 5 maj 2007 ”Högre bot stoppar inte fartsyndare”.

En omdömesfullt körande allmänhet upplever sig med all rätt inte som brottslingar och tar därför inte vid sig av straffet.

De av Robert Collins efterlysta verkliga riskfaktorerna och riskpersonerna har nu fått ett viktigt tillägg. Tidigare ansåg man att tröttheten låg bakom 2-3 % av olyckorna, nu kan det alltså vara så mycket som cirka 40 %.

Istället för att göra den stora hederliga allmänheten till trafikbovar är det viktigt att de verkligt farliga förarna med specifika åtgärder synliggörs. Röster finns till exempel för att alkolås ska finnas i samtliga bilar, vilket är alldeles absurt, då ju 99 % av förarna inte kör berusade och det är ett utmärkt exempel på att man hela tiden i det trafikpolitiska tänkandet vill misstänkliggöra och skuldbelägga allmänheten tvärsöver.

Vill du betala 10000:- extra för att din nya bil ska innehålla ett alkolås?

Som 65+:are som har stor nytta och glädje av bilen önskar man att de nya hastigheterna som kommer i höst ska vara mera anpassade till verkligheten än till ett socialistiskt trafikpolitiskt myndighetstänkande.

25/4/2008

Sydafrika – från ett politiskt helvete till ett annat

Miljöpartiets Ungdomsförbund föreslog nyligen att månggifte borde bli tillåtet också i Sverige. Det verkar vara ett riktigt dåligt förslag.

Nyligen har i den mycket välrenommerade medicinska tidskriften Lancet publicerats en mycket skrämmande rapport om den ökade barn- och mödradödligheten i Sydafrika (Lancet, 2008;371;1294-304). Rapporten kommenteras i Dagens Medicin den 23 april 2008 av överläkare Katarina Westling. Hon är överläkare vid Infektionskliniken, Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och är därmed väl insatt i HIV-problematiken.

Eftersom den svenska pressen i så många år bara skrivit om de positiva sidorna i utvecklingen i Sydafrika, är det viktigt att den avsiktliga ensidigheten motverkas och bekymret med den nya politiken och dess ledare verkligen lyfts fram.

Av de uppemot 200 länderna som finns i världen nu är det i bara tolv som dödligheten hos barn ökat sedan 1990. Och dit hör alltså pressens favoritland Sydafrika.

Apartheidsystemet började monteras ned nu för snart 20 år sedan och ersattes av en helt ny icke-vit färgad regim som sista tiden letts av Tabor Mbeki, en notorisk förnekare av AIDS-sjukdomens verkliga natur. Enligt Winnie Mandela har han själv en krets av minst fem ”älskarinnor”. Han har också visat sitt rätta ansikte i sitt alldeles orimliga stöd till diktatorn Mugabe i Zimbabwe.

Sydafrika hör alltså till den lilla minoriteten av länder där dödligheten för barn och mödrar ökat sedan snart 20 år tillbaka. Det är viktigt att, som överläkare Katarina Westling påpekar, under samma period har länder som Egypten, Mexico och Brasilien halverat sina siffror.

Den extrema smittspridningen i Sydafrika beror där, som i så många andra länder i Afrika, på att den formella polygamin ersatts av en informell polygami, inom vars kontaktnät AIDS mycket lätt kunnat spridas.

Överläkare Westling berättar att en tredjedel av Sydafrikas gravida kvinnor är HIV-positiva. Stickprov på dem som dött har visat att tre fjärdedelar var HIV-positiva. Framtidsutsikterna är minst sagt dystra.

Detta har i sin tur lett till att dödligheten hos barn under fem år ökat i stort sett hela tiden sedan det politiska regimskiftet. Idag dör 7 % av barnen under fem års ålder och hos dem är den dominerande dödsorsaken HIV-sjukdomen och med AIDS associerade sjukdomar.

Överläkare Westling avslutar sin artikel ordagrant: ”Det har länge funnits en ovilja från ledande sydafrikanska politiker att se allvarligt på HIV-situationen”. Tabor Mbeki förnekar fortfarande att den informella polygamin är den viktigaste orsaken till sjukdomen och även Nelson Mandela teg länge om den dödliga farsotens orsaker. När hans son dog i AIDS ändrade han sig och bröt tystnaden och förklarade att i framtiden måste alla inklusive politikerna tala högt om sjukdomens orsak.

Ny politik är inte automatiskt bättre bara för att den ersätter dålig politik!

21/4/2008

Världens just nu äldsta människa

Igår fyllde världens just nu äldsta människa, Edna Parker, 115 år.

Hon lever i det lilla samhället Shelbyville i delstaten Indiana, USA. Med sin mycket höga ålder tillhör hon ”supercentenarians”, alltså personer över 110 år, varav det finns 74 personer i världen idag. Dessa extremt gamla människor är av extra stort intresse för forskningen och TV-bolaget FoxNews hade i fredagsnumret en presentation av henne. Inget land har för övrigt så många av dessa extremt gamla människor som USA. Det är bara 24 människor som har nått 115 år och däröver.

Shelbyville ligger på samma breddgrad som Barcelona vilket förstås innebär att det kompakta mörker som vintertid drabbar Nordeuropa har hon sluppit. Vår- och höstsol har säkert bidragit till att förstärka hennes hälsa.

Det berättas om henne att hon för närvarande har god hälsa, kan röra sig själv och promenera. Hon läser tidningen varje dag och tycker speciellt om poesi som hon gärna reciterar. Hon känner igen de flesta av besökarna och är därmed överraskande vital för sin extremt höga ålder.

Forskarna intresserar sig speciellt för denna grupp och menar att här ser man en kombination av god livsstil och goda gener. En av forskarna, dr. Tom Perls säger: ”The secret to a long life is now believed to be a mix of genetics and enviromental factors such as health habits”.

Läser man som hälsointresserad vad som FoxNews och Wikipedia skriver om henne framträder en bild av en märkligt lång livslängd. Större delen av sitt liv har hon bott på landet och deltagit i jordbruksarbetet hos sin son. Maken dog när hon var 48 år och enligt befintliga uppgifter har hon varit ensamlevande sedan dess.

Hon har förstås varit en icke-rökare och säkert försiktig med alkoholen, uppgifter om det saknas, men det finns anledning att tro att en kvinna under hennes omständigheter vuxit upp som helnykter och fortsatt att i stort sett vara en sådan.

Hon föddes alltså den 20 april 1893 och det innebär att hon haft en barndom fylld av egen aktiv förflyttning, skolbussar och skjutsande föräldrar fanns givetvis inte alls, varför hon alltid måst lita till ”apostlahästarna” eller cykel när hon velat förflytta sig. Eftersom jag själv växte upp och fick uppleva Sverige under tiden för andra världskriget, känner jag till hur det förhåller sig när möjligheten till passiv förflyttning i stort sett helt saknas.

Enligt barnbarnen har Edna Parker alltid varit tunn, vilket är en bekräftelse på att hon – kanske av religiösa skäl – aldrig ätit för mycket och dessutom alltid varit tillräckligt fysiskt aktiv. Det finns alltså också skäl att tro att hon också vuxit upp och levt i en religiös miljö.

Dr Tom Perls säger vidare om de 1500 100-åringar som ingår i hans forskningsmaterial: ”They appear not to dwell (älta) on stressful events. They seem to manage their stress better than the rest of us”. För freudianskt troende är detta budskap om ältandets potentiellt livsförkortande effekt förstås bekymmersam att höra. Att i långvarig psykoanalys älta och grubbla över det förflutnas tillkortakommanden verkar i de mycket långlivades perspektiv vara utomordentligt kontraproduktivt.

Eftersom det i den urbana kultureliten finns ett ofta synligt förakt för ”lantisen” och landsbygdens ”små hålor” är det intressant att dröja en stund vid det faktum att landsbygdslivet för Edna Parker verkat vara utomordentligt välgörande och livsförlängande. Det är frestande att dra parallellen till ”bondflickan från Vimmerby”. Forskarna konstaterar ”Maybe it was a lifetime of chores on the family farm that accounts for Edna Parker’s long life”.

För ett halvår sedan hyllade TV4, (obs inte statstelevisionen) Astrid Lindgrens 100-åriga födelsedag med en nygjord dokumentärfilm med titeln ”Älskade Astrid Lindgren”. Astrid Lindgren dog på sitt 96:e år och hade inte bara ett mycket långt liv bakom sig utan också ett mycket rikt författarskap, som lett till att hennes böcker översatts till mer än 90 språk. I Dagens Nyheters TV-recension den 30 november 2007 ställdes frågan ordagrant ”Vem var hon egentligen, kvinnan bakom denna enorma framgång? Hon fick en gång frågan och svarade ’jag är den jag alltid har varit, en bondflicka från Vimmerby’”. Edna Parker delade i mycket stor utsträckning uppväxtmiljö och livsmiljö med Astrid Lindgren.

Lucas Moodyson har i sin mycket klargörande skildring av 68-vänsterns kollektivistiska överdrifter i filmen ”Tillsammans” påpekat att ”lantisen” Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset, därför att hennes sagofigur Pippi Långstrump var stark och hade pengar. Ett urstarkt kapitalistiskt barn var och är uppenbarligen ett oöverkomligt hinder för finkulturen.

Storrökande Elfriede Jelineck passade tydligen mycket bättre, och/men det är en annan historia.

19/4/2008

En mycket vågad historia

Filed under: Läsekretsen — Björn @ 8:04

Två nunnor är ute och går en mörk kväll.
Den ena kallas Syster Matematik på grund av sitt skarpa matematiska sinne.
Den andra kallas Syster Logik eftersom hon är så logisk.

Syster Matematik: ”Har du sett att det är en man
som följer efter oss? Undrar vad han vill?”
Syster Logik: ”Men det är ju logiskt, han vill våldta oss!”
Syster Matematik: ”Åh nej! Med det här avståndet kommer han
i kapp oss om 15 minuter. Vad ska vi göra?”
Syster Logik: ”Det enda logiska är att vi går snabbare”
Syster Matematik: ”Det funkar inte”.
Syster Logik: ”Självklart funkar det inte, han gör ju
det enda logiska, nämligen går snabbare än vi gör”.
Syster Matematik: ”Vad gör vi nu då? Med det här avståndet
är han i kapp oss om några minuter”.
Syster Logik: ”Det enda logiska är att vi delar på oss.
Han kan ju inte följa efter oss båda två”.

Mannen beslutar sig för att följa efter Syster Logik.
Syster Matematik kommer fram till klostret välbehållen,
och efter en stund dyker Syster Logik upp.

Syster Matematik: ”Syster Logik – gudskelov!
Berätta vad som har hänt”.
Syster Logik: ”Det enda logiska. Jag sprang så snabbt jag kunde
och mannen sprang så snabbt han kunde”.
Syster Matematik: ”Vad hände?”
Syster Logik: ”Det enda logiska –
Han hann ikapp mig”.

Syster Matematik: ”Åh nej! Vad gjorde du då?”
Syster Logik: ”Det enda logiska – jag drog upp kjolen”.
Syster Matematik: Ӂh nej, Syster!
Vad gjorde mannen då?”
Syster Logik: ”Det enda logiska, han drog ner sina byxor”.
Syster Matematik: ”Åh nej… Vad hände sedan?”

Syster Logik: ”Ja, men det är ju fullkomligt logiskt!
En nunna med uppdragen kjol
springer ju mycket snabbare
än en man med byxorna nere”.

(Historien levererad av Kerstin Jonsson, Piteå).

18/4/2008

Soldagar i april

Filed under: Fåglar,Fjärilar,Natur — Björn @ 15:19

Månaden bjuder som vanligt på omväxlande väder med åtskilliga soldagar som vi som fria seniorer kan ta vara på.

Svensk fågelvärld verkar nu få ett mycket välkommet tillskott. Den stora helvita ägretthägern visar sig i allt fler landskap och vi har hunnit se den på flera platser. Nyligen gick ägrettlarmet från en sjö norr om Vimmerby och eftersom vädret var fint och då den snövita exklusiviteten befann sig ”bara” drygt 10 mil bort, beslöt vi oss för att åka för att försöka se den. På vägen till sjön Krön passerade vi Astrid Lindgrens barndomstrakter och den vackra dalgången bjöd som synes på härliga utsikter. Man kan långt nere på sjöns yta se ett stråk av vitfågel.

Efter att ha intervjuat en 85-årig ensamlevande ”bondmora” fick vi veta vägen till det näraliggande fågeltornet i Åhl. Men dessförinnan hann hon för mig deklamera en visa som hon själv skrivit text och musik till. Den handlade om att fåglarna var till glädje för både ung och gammal. Efter trevligt samtal skildes vi åt och travade igenom hennes mycket smetiga kohage för att sedan komma fram till fågeltornet, en obsplats med åtskilliga år på nacken. Det var inte så stort vilket syns på bilden som Margareta tagit men välfungerande, gav oss den utsikt över sjön som vi behövde. Som fågelskådare upplever man verkligen numera att fågeltornen blivit kolossalt många och möjliggör en översikt över Sveriges fågelsjöar, som absolut inte fanns i min barndom.

Fågeln i fråga uppehöll sig mycket långt bort varför de aktuella bilderna bara visar exemplaret som en miniatyrhäger, varför vi väljer att lägga ut en bild av den ägretthäger vi såg och fotograferade i Egeside utanför Åhus för drygt ett år sedan. Denna stora, vita, vackra fågel häckar troligen för första gången bara inom några år i Sverige och kommer därmed att bekräfta, som det ser ut nu idag, en exempellös snabb invandring. Fågeln är stum, den behöver ingen röst. Det ”skriker” om den vita fjäderdräkten, så någon ytterligare påannonsering behövs inte. Så är det ju också med knölsvanen, den är också nästan helt stum.

Efter välförättad ägrettskådning kunde vi på rastplatsen Åkebo, sydväst om Vimmerby avnjuta vårens första utomhuslunch. Som vanligt smakade det underbart att äta ute i härligt solsken.

Den vackra porslinshyacinten är en tidig vårblomma och den förvildar sig gärna i våra sydliga trakter. Det är lätt att utanför trädgårdarnas staket hitta hela vårrabatter av denna skira blomuppenbarelse.

I det fint restaurerade våtmarksområdet Kalmar Dämme väster om Kalmar är det fortfarande gott om gäss. Området härbärgerar allt fler stannande par och de första har i dagarna fått ut sina första gässlingar.

Den just passerade vintern var så varm så åtskilliga häst- och kobesättningar fick gå ute även under vintermånaderna. Nu är solen så stark så att det gröna gräset växer fort och hästarna har därför ingen svårighet att föda sig utan extra stödutfodring.

De tidigaste vårfåglarna som strandskatorna, har nu för det mesta hunnit med att klara av sina revirstrider. Som jag nämnt tidigare är strandskatan en begåvad fågel. Den vet om att nere vid Ottenby är människan ofarlig, varför det inte är ovanligt att man kan se att fågeln häckar bara någon meter från den ganska så livligt trafikerade vägen. Även när stora bilar passerar ligger den lugnt kvar på sina fyra ägg. Att vara klok lönar sig i fågelvärlden. Strandskatans hittills kända högsta levnadsålder är 43 år!

Människans först konstruerade flygplan hade fyra vingar. Dubbeldäckarna härskade i den tidiga flygrymden. För de mycket få dagflygande fjärilarna är det nödvändigt att ständigt kunna flyga i akrobatisk ”slalom”, varför också de är konstruerade med fyra vingar och inte som fåglarna med två vingar och en stjärt. Många hungriga fågelögon betraktar girigt de dagflygande fjärilarna varför det gäller för dem att hålla sig med åtskilliga knep för att klara överlevnaden. När påfågelögat vill kamouflera sig gör den som citronfjärilen, slår ihop vingarna och eftersom den är mycket mörk på undersidan, ser den då ut som ett visset löv. Om inte denna maskeringskonst räcker går påfågelögat ett steg längre än citronfjärilen. Den skräms! De fyra ögontecknen på vingarna kan, när fjärilen plötsligt öppnar sina vingar, skrämma bort även hungriga insektsätare.

Jordbrukslandskapets fält vaknar nu till liv och höstens gråbruna halmstubb inramas alltmer av vårens fräscha grönska. Till det här landskapet har nu en av Sveriges folkkäraste fåglar återvänt.

Varje bonde känner till den ofta bakom plogen trivsamt trippande sädesärlan och fågeln är ganska orädd varför digiscopandet av den ofta blir framgångsrikt. Här har Margareta fångat in en som det verkar ung hane, som troligen övervintrat nere i Sydeuropa, varför inte Sydspanien?

Svalörten blommar åtskilliga veckor innan svalan kommer, varför den heter som den gör vet jag inte. Den finns i Götaland och Svealand men saknas i Norrland. I hagmarkerna står den orörd, den försvarar sig mot betning genom att vara giftig.

De ensamstående ekarna längs Kalmarsunds kuster utnyttjar sitt utrymme och växer därför nästan mera på bredden än på höjden. Deras mäktiga grenverk breder ut sig i ett vackert, allt finstiltare kvistmönster, som syns tydligt nu innan löven slagit ut. Bilden är tagen i Hagbyhamn, två mil söder om Kalmar. Hamnområdet utgörs av en mycket låg kust med långa, breda, gröna stränder som ofta hyser mycket fågel. Vi lyckades här alldeles häromdagen se den Mindre strandpiparen borta vid bodarna som syns till höger i bilden och ännu längre bort klämde vi upp två Dvärgbeckasiner. I den här miljön finns också rödhaken.

Denna mycket kända fågel har ett mycket okänt beteende. Fågeln på bilden utgörs troligen av en hona och hon har kommit till Sverige för att INTE sjunga. Rödhaken håller sig med vinterrevir nere i Mellan- och Sydeuropa och där delar honan och hanen inte på ”vinterbostaden”, utan honan försvarar energiskt sitt ”näringsställe” mot konkurrerande hanar och gör det bland annat genom en tydligen imponerande revirsång. När fåglarna väl bildat par i Sverige är det hanen som sjunger, det vill säga, markerar att han är ”herre på täppan”. Rödhaken hör till våra mest morgontidiga sångare, börjar gärna sjunga innan solen gått upp.

Sälgen blommar nu sedan länge och det är värdefullt för de tidigaste insekterna. Innan markens blommor kommit igång på allvar är sälgens pollen och nektar en garanti för den tidiga bistra överlevnaden.

Jordbruket är i full gång sedan länge och på de nyplöjda fälten hittar stora flockar av fågel mycket matnyttigt. Framförallt måsfåglarna tar för sig av jordens gåvor men också trastar, bofinkar, starar och bergfinkar rastar på de ”dukade borden” på sin väg norrut.

Våren är här!

För litet solande ökar risken för fönstertittarsjuka

Filed under: Hjärtat,Ljus,Motion — Björn @ 8:15

När det nu äntligen blivit ”tillåtet” för forskarna världen över att kartlägga solningens och därmed D-vitaminbristens stora betydelse för vår hälsa kommer alltfler nyheter in. I snart 20 år har ”antisolningsetablissemanget” i framför allt Sverige haft något av ett akademiskt ”monopol” på sanningen, ett monopol som blir allt svårare att uppehålla.

Fönstertittarsjukan är en i sammanhanget besvärlig åkomma, eftersom den när den debuterat verkar självförstärkande. Det finns all anledning att räkna med att till exempel svensken under sommartid kan förbättra sitt D-vitaminstatus genom att tillräckligt lätt klädd promenera i solstarka miljöer. Men om åderförkalkningshärdar i benartärerna förhindrar den långa promenaden, betyder det förstås att den bonussolning, som promenaden kan innehålla, försvåras.

Fönstertittarsjukan drabbar ungefär 5-10 % av den vuxna äldre befolkningen och är därmed ett vanligt bekymmer. Sjukdomen karaktäriseras av att blodflödet i benen försämras, något som leder till att den sjuke måste stanna ofta för att syrebristen i benen skall elimineras. Eftersom promenaden i stadsmiljö lätt kan blandas med att man stannar och tittar i skyltfönster har sjukdomen kallats just fönstertittarsjukan.

Det finns numera många internationella forskare, men inga svenska, vad jag har sett, som hävdar att D-vitaminbrist ökar risken också för de många olika formerna av hjärt-kärlsjukdom, varför det är nödvändigt, för att få full förståelse för det moderna synsättet, att ta sig utanför den svenska forskningsvärlden.

Den vetenskapliga föreningen ”American Heart Association” höll nyligen sin årliga konferens om Arteriosclerosis, Thrombosis and Vascular Biology”. Där framträdde professor Michal Melamed, som tillsammans med två medforskare studerat D-vitaminblodhalten hos patienter med fönstertittarsjuka. Professor Michal Melamed är professor i Medicin and Epidemiology and Population Health” vid Albert Einstein College of Medicine, Yeshiva universitet. Undersökningen får tyngd av att National Institute of Health har varit med och “sponsrat” den. Både EurecAlert och MedicalNewstoday har kommenterat forskningsresultatet.

Professor Michal Melamid säger: ”Since cells in the blood vessels have receptors for vitamin D it may directly affect the vessels”. Professor Melamed påpekar alltså att det finns D-vitaminreceptorer i blodkärlen och de sitter där förstås inte för “nöjes skull”, utan har en viktig funktion.

Professor Melamed och hennes kolleger analyserade D-vitaminhalten i blodet från nästan 5000 vuxna personer och när man matchat för ålder, kön, ras, kolesterol, blodtryck och diabetes kunde man visa att de som hade lägst D-vitaminnivå i blodet hade 64 % större risk att ha fönstertittarsjuka.

Professor Melamed konstaterar ”People obtain vitamin D by making it by themselves, through skin exposure to sunlight, by ingesting foods such as fish and fortified dairy products that contain vitamin D, or by taking dietary supplements”.

Eftersom detta är en ”pilotstudie” menar professor Melamed att man måste gå vidare och göra en placebokontrollerad randomiserad studie för att säkert bekräfta detta forskningsresultat.

En lättklädd promenad i vår- och sommarsol är dubbelt hälsosam.

Older Posts »

Powered by WordPress