Björn Liedéns författarinlägg

I välrenommerade vetenskapliga tidskriften The Lancet publicerade den 4 mars 2008 två läkare och forskare en mycket viktig artikel där en sedan länge avsomnad diskussion återigen aktualiseras. De två forskarna är dr. Allan Sniderman, Mike Rosenbloom Laboratory for Cardiovascular Research, McGill University, Montreal, Quebeck, Kanada och dr. Curt Furberg, Wake Forest University School of Medicine, North Carolina, USA. (För mig är det av extra intresse eftersom Curt Furberg är svensk och ungefär jämnårig med mig).

Forskarna hävdar – efter en stor genomgång av den internationella litteraturen – att hög ålder i sig inte är en riskfaktor för hjärt-kärlsjukdom.

Det är en mycket viktig diskussion man tar upp, för att håller deras slutsatser blir den tidiga preventionen mycket viktigare än den är nu. Inom sjukvården i Sverige dominerar sekundärpreventionen stort, det borde egentligen vara tvärtom, primärpreventionen borde vara det viktigaste.

När man idag världen över gör riskrankingar för hjärt-kärlsjukdom för personer får äldre personer alltid en högre riskpoäng, en poäng som stiger med ökande ålder, och det menar de två forskarna att det är fel.

Curt Furberg som är en etablerad läkare och forskare, 92 av hans forskningsrapporter är indexerade på PubMed, menar alltså tillsammans med Allan Sniderman att åderförkalkning alltså egentligen är en mycket ”sjuk” sjukdom och att riskfaktorerna ensamma står för hela sjukligheten och att åldrandet i sig inte bidrar.

Eftersom åderförkalkningssjukdomarna toppar dödsorsakerna i Västvärlden i form av hjärtinfarkt och hjärnblödning är deras resonemang extra viktigt.

Vid deras stora genomgång av det mycket stora materialet som finns, har forskningen landat i olika resultat vad beträffar åtgärdbara och icke åtgärdbara riskfaktorer och denna forskningsresultatåtskillnad markerar att ämnet måste tas upp. Furberg och Sniderman frågar sig ”How do we deal with the dilemma that atherosclerosis (åderförkalkning) is often well underway before middle age whereas clinical complications are common only after middle age?” Man menar alltså att det är ett bekymmer, ett dilemma, att sjukdomssymtomen inne i blodkärlen kommer långt innan de kliniska symtomen blir uppenbara. Man skriver vidare ”Even in people as young as their twenties can have serious coronary disease (kranskärlssjukdom), so early intervention can be extremely beneficial”.

Jag tog upp detta i mitt studiehäfte “Hur förebygga hjärtinfarkt” (1984, Friskvårdscentrum) och på sedan 13 återgav jag forskning som visade att endast 22 år gamla amerikaner, omkomna i kriget i Korea och Vietnam, hade kranskärlsförträngningar i 70-80 %. På sidan 11 i mitt häfte står det ordagrant: ”Den 18 juli 1953 publicerade Amerikas största läkartidning, Journal of American Medical Association, ett undersökningsresultat som handlade om att när man undersökte kranskärlen hos i medeltal 22,1-åriga soldater, som stupat i Korea-kriget, så upptäckte man, att nästan 80 % hade mer eller mindre kraftig åderförkalkning”.

Så för den som verkligen velat förstå bakgrunden till Västvärldens ”största folkmördare” har det stått klart att åderförkalkningssjukdomarna har ett smygande dolt förstadium som sträcker sig över många årtionden innan sjukdomen blir för patienten och vården synlig.

En känd svensk barnläkare, professor John Lind, visade på 70-talet att åderförkalkning kunde återfinnas redan hos små barn som trafikdödats i Sverige. Han publicerade forskningsrapporter om detta: ”Lind, J. Calcifications of Iliac Arteries in Newborns and Infants, Arch. Des. Childhood, 1972:47:364” samt ”Lind, J. Calcifications of the carotid Siphon – a common Finding in Infancy and Childhood, Arch. Dis. Childhood, 1972:47:355”.

Jag ville en gång för länge sedan att man i en hälsoundersökning av barn i Nybro skulle lägga in kontroller av deras blodkolesterol. För det fick jag mycket bannor av barnläkarna på Kalmar lasarett och av mitt förslag blev det inget. Idag är det en självklarhet att barn också skall undersökas utifrån sina kolesterolvärden. Skickar man in sökorden ”cholesterol and child” på PubMed får man idag 8029 träffar .

Det viktiga med Furbergs och Snidermans resonemang är att det för forskningen blir nödvändigt i framtiden att separera ut vad av åderförkalkningssjukdomarna, som är resultat av mycket tidigt uppträdande åderförkalkningsriskfaktorer och vad som är resultat av det ofrånkomliga åldrandet. Författarna menar nämligen att högt kolesterol, högt blodtryck och rökning är de största bovarna och som står i särklass för det mesta av hjärt-kärlsjukdomarna:

”The authors propose that age need not be considered an unmodifiable risk factor for cardiovascular disease”. Man menar alltså att åldrandet i sig inte är en riskfaktor utan det handlar istället om att de riskfaktorer människor varit belastade med under större delen av livet är de som är ”boven i dramat”.

För den som jobbat på de nu av det skolmedicinska och politiska etablissemanget bortmanövererade hälsohemmen var det en självklarhet att de förhöjda värdena på riskfaktorerna högt kolesterol, högt blodtryck och rökning störtdök efter bara några få veckors behandling.

Furberg och Sniderman menar alltså att det blir viktigt att hitta nyckelriskfaktorerna tidigt i livet för att med tidig primärprevention av olika sorter (livsstil, läkemedel) motverka sjukdomen redan i 30-40-årsåldern.

För mig har det alltid varit en självklarhet!