Trädgårdsmurarna i Nueva Andalucia på Costa del Sol prunkar av överflödande blomprakt. Bouganvillan hänger i rödvioletta ridåer över murarna och också den blekblå “Blomman för en dag” lyser med sina stora blomkronor. Redan tidigt på eftermiddagen kan man se att de första blommorna tappar i färg och går över i ett skärare, färglösare stadium.
Blommans sakta slocknande gjorde författaren Sven Fagerberg till ett av huvudtemana i boken Svärdfäktarna, som kom ut på 60-talet. Boken utgör ett utomordentligt värdefullt försök att för västerlänningen klargöra den zenbuddistiska meditationens teknik och mål.
Bokens innehåll utspelar sig på ett buddistiskt kloster dit för ovanlighetens skull klostrets ledare låtit en kvinnlig adept, Isagon, få tillträde för att pröva klostrets meditativa teknik.
Hon får som uppgift att till klosterledaren rapportera i vilket ögonblick “Blomman för en dag” dör. Hon får tre månader på sig att klara av uppgiften som förstås leder till att hon ständigt betraktar blomman och i det intensiva seendet försöker förstå i vilket ögonblick som blomman upphör att leva. Hon kommer med många förslag till klostrets ledare men han avfärdar henne ögonblickligen varje gång.
Men till slut består hon provet och det upprepade, noggranna meditativa betraktandet av blomman ger henne svaret och det är mycket överraskande. Den som vill veta svaret bör läsa boken själv.
Att det exakta seendet och dess förutsättningar behöver forskas fram illustreras av en vetenskaplig rapport publicerad i New Scientist den 8 december 2007. Artikeln har rubriken “Chimp beat people at memory game”.
Forskarna tränade tre vuxna aphonor och deras femåriga ungar i att på en datorskärm identifiera siffrorna 1-9. En femårig apunge är i ett utvecklingsskede som svarar mot människans 10-12 års ålder. Det var lätt att lära aporna siffrorna vilket var en förutsättning för försökets fortsättning.
Sedan visade man slumpvis fördelat på skärmen siffrorna för aporna och för tolv universitetsstuderande. Siffrorna visades i mycket kort tid, nämligen i 65, 43 och 21 hundradels sekunder och ersattes sedan omedelbart av vita kvadrater. Därefter “bad” man aporna och studenterna att på de vita kvadraterna peka ut de siffror som alltså för en mycket kort stund visats.
Det mycket överraskande var att de som bäst kunde placera rätt siffra i de tomma vita rutorna var de 5-åriga schimpansungarna även när exponeringstiden var så kort som 21 hundradels sekund. De unga aporna var alltså klart bättre än studenterna och också bättre än sina mammor.
Forskarna menar att troligen har den unga apan ett fotografiskt seende, något som man också sällsynt kan hitta hos barn. Apungarna kunde alltså exakt se verkligheten som den presenterades och sedan återge den. Försöket visar alltså att försöksdjur kan ha en varseblivningsförmåga som överträffar människans.
Försöket väcker många frågor framför allt för vittnespsykologer. Skall vittnesmål tillmätas olika värde vid olika ålder hos vittnena vid till exempel brottmål?
Är det extra allvarligt när ett gäng ungdomar med friska sinnen sparkat en 16-åring till döds och sedan inte minns vad som hänt, till detta uppmanade av åldrade advokater vars förmåga till direkta sinnesintryck för länge sedan passerat bäst-före-datum?