Att idag för en mycket medansvarig psykiater som Johan Cullberg skriva en bok om psykiatrins utveckling under det senaste halva seklet måste vara en utomordentligt svår uppgift.
Mycket tungt vägande instanser som SBU, Socialstyrelsen, Miltonutredningen, Högskoleverket och Läkemedelsverket har alla på olika sätt gjort tummen ned för psykiatrins och psykologins utveckling sedan 1950 och framåt.
Att i det läget skriva en självbiografisk bok där Johan Cullberg beskriver både sin och psykiatrins utveckling måste vara mycket svårt och hans bok har blivit en av alla myndigheters kritik framtvingad försvarsskrift, för det som hänt, under alla de år han varit en av Sveriges ledande psykiatrer. Johan Cullberg intervjuas själv på en helsida i Dagens Nyheter den 23 september 2007 och han ger där en mycket utslätad bild av psykiatrins haveri.
Eftersom jag, efter att livslångt ha arbetat i periferin av psykiatrin och skrivit en bok om psykisk hälsa, och gång på gång återgett den kritik, som olika personer och myndigheter bestått psykiatrin och psykologin med, känns det viktigt för mig att redovisa den kritik som andra med god insikt bakom kulisserna kommer med.
En utmärkt sådan kritik är läkaren, socialmedicinaren och författaren PC Jersilds ledare i Dagens Nyheter den 22 september 2007. Den rekommenderas verkligen till egen läsning (www.dn.se/ledare).
Jag återger några av de kommentarer Jersild kommer med. Han gör en bra sammanfattning och översikt av den psykiatri som i ett halvt århundrade kört fast i olika skolbildningar och interna konflikter. När man läser den utslätade intervjun av Cullberg i DN känns Jersilds initierade översikt som ett mycket viktigt komplement, ja som den bättre historieskrivningen. Jersild använder Cullbergs bok som bas för sin ledare.
Några citat ur Jersilds artikel, han skriver ordagrant: ”Psykiatrin ….. fick svårt att hålla stånd mot allsköns tokstollar”, han nämner Ronald Laing, en deprimerad alkoholiserad skotsk psykiater som, som den rökande ideolog han var, vid 61 års ålder stupade i en hjärtinfarkt. Jersild skriver om Laing: ”Laing bortförklarade psykoser med dåliga föräldrarelationer, vilket ledde till att föräldrar skuldbelades”.
Jersild ger också historiskt viktiga besked när han skriver ”Szasz gick ännu längre och hamnade först i anti-psykiatrin, sedan hos scientologerna. Andra satte likhetstecken mellan psykiatri och marxism. Nya yrkeskategorier stärkte sin ställning på läkarnas bekostnad. Sociologer och psykologer ryckte åt sig initiativet. Psykiatrin gled allt längre bort från de medicinska fakulteterna. Genetiken kastades på sophögen. Teoretiska postmodernister som Lacan och Kristeva gav sig in i terapibranschen. Summan blev att den nya psykiatrin kom att bedömas, inte för att ha öppnat psykiatrin, utan efter sina värsta avarter”.
Jag har i mina skrivningar flera gånger påpekat att det finns en mycket utbredd form av ”vänsterpsykiatri”, senast manifesterad i debatten om de apatiska barnen. Jersild bekräftar det genom att påpeka att åtskilliga satt ett likhetstecken mellan marxism och psykiatri.
I DN-intervjun finns ett stycke som är värt att kommentera extra. Johan Cullberg säger: ”Inom psykiatrin skiftar det mellan att förstå och förklara människan. Det är två angreppsmodeller som båda är lika viktiga. Men idag är det förklaringen – det vetenskapliga sättet att tala om vad som är fel – som starkt överväger förståelseintresset. Allt som inte är evidensbaserat (vetenskapligt bevisat) betraktas som flum. Det är ett stort misstag”.
Hans korta beskrivning är en grov lögn! På varje kognitiv beteendeterapeut går det 25 som bedriver vanlig psykodynamisk terapi, det gamla synsättet dominerar i praktiken våldsamt över det nya, och kommer att göra det mycket länge än.
Enligt Jersilds ledare tar Cullberg upp psykoanalysen till mycket kritisk granskning i slutet av sin bok och det trots att han själv genomgått psykoanalys.
Efter att ha beskrivit turbulensen kring psykiatrins värsta avarter skriver Jersild ordagrant: ”Nu efter 50 år är psykiatrin förhoppningsvis tillbaka till utgångsläget 1960”. Det är egentligen en helt otrolig slutsats som berättar att psykiatrin stått och stampat i ett halvt århundrade och inte fått den utveckling som all annan medicinsk verksamhet har fått.
Jersild avslutar med en mycket viktig mening. ”Alla typer av behandlingar som kan förväntas ge resultat MÅSTE få användas”. Jersild ställer sig helt klart bakom slutsatsen att evidensbaserad psykiatri som den som kognitiv beteendeterapi består patienten med måste komma till användning. Något som innebär, att ett kolossalt stort behov av vidare- och efterutbildning av psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter nu måste ske, så att de psykiatriska patienterna kommer i åtnjutande av den terapi som faktiskt fungerar.
Man kan förstå att Cullbergs ideologiska testamente ”Mitt psykiatriska liv” måste ha varit mycket svår att skriva. Självkritik hör till det svåraste som finns och när Johan Cullberg gör sitt bokslut över sitt psykiaterliv har han många tunga institut mot sig, institut som underkänner den psykiatri Cullberg satsat hela sitt liv på.