När den moderna konsten allt för mycket består av ”Kejsarens nya kläder”-dagsländor förlorar litteratur och bildkonst sin positivt skapande kraft och blir istället destruktiv. Om detta har professorn i litteratur, John Carey vid universitetet i Oxford, skrivit en bok ”What good are the arts” kommenterad på Svenska Dagbladets ”Under-strecket”-sida den 24 mars 2007. Kommentaren är skriven av fil.dr Jerry Määttä och artikeln bär rubriken ”Gör konsten oss till sämre människor?” och svaret blir ja. Den enda moderna konstform som får godkänt av John Carey är den seriösa litteraturen.
Sedan jag sammanställde min bok om Psykisk Hälsa (1985; s.128; Friskvårdscentrum), har jag fortsatt att vara öppen för fakta, som på olika sätt visar att vår psykiska hälsa kan skadas.
När nu de voluminösa hyllningarna av Ingmar Bergman från hans devota beundrarkrets i ”kulturmaffian” börjar att klinga av, är det tillfredsställande att se att andra röster får komma till tals. Eftersom jag själv hör till den stora majoriteten av icke-beundrare gläder jag mig åt att också kritiska röster släpps fram.
Jag gissar att om någon tidning skulle våga sig på (men det tror jag ingen tidning vågar) att fråga läsarna om de tycker om Bergmans filmer, skulle 80-90 % svara – Nej!
Ingmar Bergman sade i en tidigare intervju i Aftonbladet den 26 mars 2005 ordagrant: ”Jag har hela mitt liv varit utomordentligt fri från medkänsla”. Cordelia Edvardsson berättade nyligen, att när hon skulle göra en intervju med Ingmar Bergman fick hon en utskällning som hon aldrig glömde. Hon skriver ordagrant om ”Bergmans hänsynslösa och förödmjukande behandling av människor som saknade betydelse för honom och hans konst” och hon påpekar också att ikonen Bergman var nazist under sin ungdom, men att han utan vidare förlåtit sig själv för denna förvillelse. När det blev klart att miljardären Ingvar Kamprad haft nazistiska sympatier under sin ungdom fick han löpa gatlopp i pressen och tvingades till att göra avbön. Den enda som tagit fatt i Ingmar Bergmans ungdomsnazism är den ur ”kulturmaffian” utstötta Maria-Pia Boëthius.
Universitetslektorn Rikard Loman publicerade för två år sedan en avhandling om Ingmar Bergmans ”En vintersaga”. Han är alltså van att lägga en mycket mer analyserande synvinkel på Ingmar Bergman än vad den förförda – i biosalongens tvingande mörker hypnotiserade – filmbetraktaren någonsin kan göra. Om detta skriver han en klokt analyserande artikel i Dagens Nyheters kulturdel den 22 augusti 2007.
Artikeln har titeln ”Dämonerna skadade 1900-talskulturen”. Universitetslektorn är inte alls imponerad av den emotionella innebörden i Ingmar Bergmans konstnärskap. Han tycker alltså istället att Ingmar Bergmans kulturella inflytande är och har varit destruktivt.
I inledningen skriver han ”Förr eller senare måste vi söka oss bortom lovorden och fråga oss om Bergman verkligen varit bra för svensk kultur”. Längre fram står det ordagrant ”Bergmans människor får alla sina materiella behov tillgodosedda, men de är fyllda av existentiell vantrivsel. De inre demonerna står ändå på kö i deras kuvöstillvaro. Man hittar alltså ingenting av kampen mot materiell nöd eller den poänglösa strävan efter pengar i överflöd. Kalla krigsperioden med dess konstanta hot om förintelse speglas bara indirekt i hans verk”, skriver Rikard Loman.
Texten fortsätter ordagrant längre ner ”Prästsonen Bergmans verk är i påfallande liten utsträckning förankrad i sin tid, eller rättare sagt, få känner igen sig i den verklighet han beskriver. Och det går inte att komma ifrån att där finns ett drag av existentiellt dödsdansande i det mesta han gör. Hans huvudpersoner får aldrig det de vill ha och tillvaron är och förblir ett fängelse. Det är signifikativt att Bergman så gärna talar om vad som gått förlorat (ungdom, kärlek, ideal, tro), men så sällan om vad vi kan vinna”.
Vetenskapens enorma framsteg under 1900-talet som är århundradets signum återger han inte alls och då bara i negativ version. Rikard Loman skriver ”Vetenskapsmannen dyker bara då och då upp som representant för livsfientlighet och trångsynthet”.
Loman fortsätter ”Bergman har gjort de högst privata demonerna till ett estetiskt godtagbart ämne och handlingsförlamningen till en estetiskt godtagbar attityd. Det skulle inte göra så mycket om det inte i förlängningen så starkt påverkat våra föreställningar om vad en riktig konstnär vill och gör. På många sätt är Bergmans rika fantasi och kreativitet bortkastad. Han vitaliserar inte svensk 1900-talskultur, han väcker den inte till liv. Han bidrar tvärtom till att suga livsglädjen och livsviljan ur den”.
Universitetslektorn avslutar ”Bergman förtjänar ett museum, men låt oss inte efterlysa en ny Bergman. Det svensk kultur är i behov av nu är konstnärer som vår tid lever i, som använder sin nyfikenhet för att förklara och vitalisera tillvaron, inte för att göra den än mer nedslående, dunkel och obegriplig”.
Universitetslektor Rikard Lomans akademiska analys visar tydligt på allt det viktiga som saknas i Bergmans konstnärskap och synliggör den destruktiva grundton som finns i nästan alla hans verk.
När de unisona, devota hyllningskörerna nu klingar av känns det uppfriskande att läsa.