Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

31/5/2007

Rökningen denormaliseras inom EU

Filed under: Cancer,Hjärtat,Kultur,Mediekratin,Politik — Björn @ 9:20

Idag är det WHO World No Tobacco Day och man har som passande tema valt ”Smoke-free Environment”.

Därför väljer ordföranden i Svenska Läkarförbundet, Eva Nilsson-Bågenholm, att i huvudledaren av Läkartidningens aktuella nummer skriva om detta viktiga ämne. Och det behövs verkligen för som vanligt är detta ”fel nyhet” för den rökande mediavänstern så ämnet saknas just denna viktiga dag helt och hållet på Nyhetsportalen.se (se själv!).

Eva Nilsson-Bågenholm berättar att EU-kommisionens remissrunda för grönboken om ett Europa fritt från tobaksrök nyligen blivit klar. Läkarförbundets ordförande skriver ordagrant: ”Det finns ett massivt stöd för rökförbud bland invånarna i EUs länder. Nio av tio vill ha rökförbud på kontor och andra arbetsplatser, och 62 procent vill att förbudet skall omfatta restauranger, pubar och barer. När det gäller just detta rökförbud är invånarna i Irland (92 procent), Italien (89 procent) och Sverige (88 procent) mest positiva”.

Denna folkmajoritet är alltså inte värd en rad i svenska tidningar idag. Tydligare kan inte medias antidemokratiska faktabortval demonstreras.

Man vet numera att de rökfria miljöerna skyddar icke-rökare, stödjer rökaren till minskad konsumtion, stimulerar inte sällan till rökslut och minskar risken för återfall. Minst lika viktig är dock effekten på den allmänna opinionen och debatten — rökningen denormaliseras, vilket gradvis blir ett stöd också för de socialt utsatta grupper som är mest drabbade av såväl aktiv som passiv rökning.

Med tanke på hur deras röstunderlag ser ut är det viktigt att Mona Sahlin (måtte hon klara av den nya pressen och inte börja röka igen) och Lars Ohly slutat röka. Att rökandet har en storpolitisk innebörd kan illustreras av att en av presidentkandidaterna i USA, senatorn Barack Obama, förväntas sluta röka. DN skriver 19/2-07 ”Efter sitt erkännande av att han röker är Barack Obama piskad att visa att han klarar att sluta. Något annat vore ett bevis för att han saknar den karaktär som krävs för att nå Vita huset”.

Eva Nilsson-Bågenholm skriver ordagrant: ”Att åstadkomma rökfria miljöer kräver bindande lagstiftning. Frivillighet är mindre lämpligt med tanke på det drogberoende och de ekonomiska intressen som påverkar tobaksanvändningen”. Det är ett viktigt konstaterande för det visar att insikten om att nikotin är en behovsframkallande drog och att nikotinrusiga hjärnor producerar skruvade tankefoster, ofta helt i samma klass som andra droger för övrigt kan göra.

Eva Nilsson-Bågenholm påpekar att i Sverige röker 15 procent av kvinnorna och 13 procent av männen och de siffrorna kan förleda oss att tro att läget är under kontroll. Men fortfarande har vi bortåt 1 miljon dagligrökare kvar och viktigt nog så vill en majoritet av dem sluta och får stöd för detta.

Rökning är fortfarande den enskilt största orsaken till sjukdom och förtida död. Var fjärde dagligrökare — en kvarts miljon svenskar — förlorar 20-25 år av sitt liv om de inte kan stödjas till rökstopp.

Den av massmedia haussade deckarförfattaren och storrökaren Stieg Larsson dog bara 50 år gammal. Hans efterlämnade deckarmanus, våldssagor för vuxna, haussas nu av svensk TV och den rökande kulturredaktionen på DN har gjort en av hans böcker till Sommarföljetong. Det är inte att stötta de socialt utsatta grupper som är mest drabbade av såväl aktiv som passiv rökning.

Eva Nilsson-Bågenholm skriver ”Serveringsbranschen har visat att det går att förändra”. Göteborgsposten berättade igår att redan efter 4 månader av rökstopp på krogen hade serveringspersonalens luftrörsbesvär halverats. Eva Nilsson-Bågenholm: ”Nu rullar bollen vidare – psykiatrin är på gång, kriminalvården är på gång”. Det drogas alltså mycket mer med nikotin inom psykiatrin, ett område av vården där drogmissbruk borde vara som minst.

30/5/2007

Den myndige har en omyndig hjärna!

Möjligheten att med högtekniska metoder kartlägga hjärnans komponenter och utveckling har de senaste åren givit mycket överraskande resultat. I takt med att forskarna velat alltmer få detaljerade bilder på hur störningar i hjärnan ser ut, har också behovet av att kartlägga och visa hjärnans normala funktioner och utveckling tillkommit.

En av de som gått i bräschen för forskningen på den friska hjärnan är barn- och ungdomspsykiatern Jay Giedd, till vardags verksam vid National Institute of Health (Amerikas socialstyrelse). Han har de senaste åren i mycket hög grad ägnat sig åt kartläggning av den friska hjärnans fulla utveckling och har därvid kommit fram till mycket överraskande resultat.

Hjärnan når 90% av sin fulla volym vid 6 års ålder, hos 11-12-åringen har siffran stigit till 95%, varför man tidigare ansett att den ytterligare utveckling som skett under tonåren varit av mindre betydelse.

Men professor Giedds undersökning visar nu att hjärnans pannlober, som står för det viktiga vuxna exekutiva tänkandet, förmågan till långsiktigt planerande, inte är avslutad förrän upp emot 25 års ålder. Står sig detta forskningsresultat, och det finns anledning att det gör det, tycker jag, är detta av utomordentligt viktig och omstörtande betydelse. Detta innebär att förmågor som framtidsplanering, förmåga till överblick och att sålla intryck och riskbedömning inte är utvecklade hos tonåringar. ”As recent studies underscore, differences in the prefrontal cortex – responsible for the so-called executive function that underlies planning and voluntary behavior – may be one of the most important distinctions between adolescents and adults. Full maturation of executive function occurs only as a completely integrated, collaborative brain system emerges, in the late teens and even in the early 20s, according to psychologists”. (Scientific American Mind)

Men utvecklingen som sker under tonåren är på ett annat sätt av mycket stor betydelse. Den nya forskningen visar att om någon vill satsa på en specifik förmåga, bli duktig inom musik, språk, sport eller bild så är det viktigt att satsa på det under just tonåren då överskottet av hjärncellskontakter successivt ”putsas” bort.

Ser man på hjärnan med förhistoriskt perspektiv verkar det vettigt att tonårshjärnan mera styrs av känslomässiga impulser än av logiskt övervägande. Under förhistorisk tid var det viktigt, menar förespråkarna, att den unga människan satsade på riskfyllda upplevelser, gjorde chanstagningar som lyckade, gav bra resultat, men som misslyckade förstås kunde sluta i tragedi.

Förespråkarna för det nya sättet att se på hjärnan menar därför att unga som har en omogen hjärna inte skall straffas lika hårt för sina kriminella handlingar. Röster har därför höjts i USA att dödsstraffet för tonåringar borde tas bort.

Sett på tonårshjärnan med nya ögon framstår tonåringarnas olika extrema överdrifter egentligen inte som enbart rebelliska mot vuxenvärlden, utan som tecken på att hjärnan istället hos tonåringen är omogen.

Professor Jay Giedd säger ”In light of what has been learned, it seems almost arbitrary (”godtyckligt”) that our society has decided that a young american is ready to drive a car at 16, to vote and serve in the Army at 18 and to drink alcohol at 21. Giedd says the best estimate for when the brain is truly mature is 25, the age at which you can rent a car, Avis must have some pretty sophisticated neuroscientists, Giedd jokes”. (Time den 10 maj 2004).

Som äldre svensk har jag fått uppleva att myndighetsåldern under min livstid i vissa hänseenden sänkts med hela 5 år. Idag kan man få börja övningsköra vid 16 års ålder, rösta när man är 18, när jag var ung var myndighetsåldern 21 år. Det finns förslag om att sänka rösträttsåldern ytterligare ner till 16 års ålder. Man fick förr inte heller gifta sig förrän vid 21 års ålder, var man ”tvungen” att gifta sig dessförinnan fick man ”gå till kungs”, alltså skriftligen anhålla hos myndigheten att få gifta sig.

Den mycket moderna hjärnforskningen visar alltså att utvecklingen kanske borde ha gått i motsatt riktning. Detta förefaller återigen vara ett exempel på att den politiska och den vetenskapliga sanningen ser olika ut, går ordentligt i otakt med varandra.

Statstelevisionens envetna, politiskt korrekta satsningar på tramsiga ungdomsprogram och jamsiga programledare (Annika Lantz) verkar i ljuset av denna moderna hjärnforskning som en grov felsatsning.

Om man först vid 25 års ålder är fullt mogen att ta långsiktiga beslut för egen del är man givetvis inte mogen för att som tonåring ta del i beslut om samhällets långsiktiga inriktning. Den politiska uppfattningen, som anser att ungdomar är radikalare och därför skall få börja rösta allt tidigare, verkar i det nya perspektivet på hjärnans sena utveckling vara helt fel. Ungdomars radikalitet är inte tecken på en genomtänkt livssyn utan symptom på att deras hjärna ännu inte är helt mogen att hantera det långsiktiga planerandet för egen och för samhällets del.

Källor: Scientific American Mind augusti 2006, Time 10 maj 2004 och Svenska Dagbladet den 10 maj 2007.

29/5/2007

Generationskonflikten har biologiska rötter

Årets Crafoordpris på cirka 4 miljoner svenska kronor delades i år ut till professorn i antropologi och biologiska vetenskaper vid Rutgers universitet, NewYork, Robert Trivers. Kungliga Vetenskapsakademien skriver: ”Robert Trivers nydanande ideer om evolutionen av djurs sociala beteenden ligger till grund för stora delar av sociobiologin”.

Mellan 1991 och 1976 lanserade Robert Trivers fem ideer som har betytt oerhört mycket för sociobiologins utveckling. De har inspirerat många beteendeekologer som i stora stycken bekräftat Trivers ideer.

Det viktiga med priset är att Kungliga Vetenskapsakademien inser att, hur vi människor beter oss, har mycket djupa rötter långt tillbaka i vår förhistoria. Människan kan inte helt och fullt förstås om man inte också inser att viktiga mänskliga drag har biologiska rötter, och är därmed mycket starkt förankrade i oss. Ytliga politiska lösningar som inte tar hänsyn till denna urgamla programmering får i längden svårt att överleva.

Robert Trivers visade att individer som samarbetar tillräckligt länge utvecklar band till varandra som påminner om dem som finns mellan släktingar. Denna ”reciproka altruism” och dess rötter i djurvärldens beteendeekologi har inspirerat många.

Han har också visat att maskulina drag i hög grad är ett uttryck för selektionstryck från honornas sida, honorna vill ha en god biologisk arvsmassa i sina ungar. Trivers förklarade också varför honor ibland föder fler ungar av ena könet.

Kungliga Vetenskapsakademien skriver vidare: ”Trivers förklarade också varför konflikter ofta uppstår mellan äldre ungar och deras föräldrar. Det är inte bara något som syns i tonårsfamiljer. Hans tolkning är att när ungarna är stora nog att ta hand om sig själva, tjänar föräldrarna på att spara sin omsorg till yngre eller framtida ungar. De äldre ungarna däremot vill ha fördel av föräldrarnas omsorg så länge som möjligt”.

Marianne Rasmuson, professor emeritus i genetik, skriver den 26 april 2007 en understreckare i Svenska Dagbladet som publiceras på den dag då Trivers får sina 4 miljoner. Hon påpekar att priset är det näst största naturvetenskapliga priset som delas ut i Sverige och har betitlat sitt inlägg med: ”Det finns en viss rättvisa i naturen”.

Jag väljer att här nedan i stor utsträckning ordagrant citera professor Rasmuson:

”I ett tredje grundläggande arbete uppmärksammar Trivers ännu en möjlig konfliktkälla som kan förväntas leda till motverkande evolutionära anpassningar; den mellan föräldrar och barn.

Familjens situation är speciell eftersom förälder-barnrelationen även involverar släktskap och föräldrarnas gener förs vidare genom barnen. Om föräldrarna är inställda på många barn får vart och ett av dem inte ta för sig för mycket. Egoism ställs mot släktskapsaltruism. Barnet är inte en passiv mottagare av föräldrarnas vård utan redan tidigt en aktör med sitt eget bästa för ögonen. Metoderna varierar från fostrets försök att maximera sin andel av moderns näringsresurser med biokemiska och hormonella medel, över barndomens psykologiska signaler om behov och önskemål, till rent fysiskt våld, framför allt mellan syskon. Barnets egoism står mot föräldrarnas försök att ingjuta hjälpsamhet och rättvis fördelning.

Konflikten kulminerar när föräldrarna vill avsluta vården och överföra den till yngre hel- eller halvsyskon. Barnets personlighet kan därför sägas bli formad i en konfliktfylld miljö som varierar med dess plats i syskonskaran. Trivers stöder sina teorier med många exempel ur djurvärlden”. Så långt professor Rasmuson.

Robert Trivers har själv en egen text publicerad i American Zoologist, en text som jag gör en egen översättning av. Han skriver i sammanfattning:

”När man betraktar förälder-barnrelationen både ur barnets och den vuxna förälderns perspektiv är det att förvänta att konflikter uppstår. Föräldrar och barn förväntas att ha olika uppfattningar på två speciella områden, hur lång perioden föräldraomsorgen skall vara och hur mycket av föräldrasatsningen som skall ges. Åsiktsåtskillnad finns också inför de altruistiska och egoistiska tendenserna hos barnen och hur de påverkar andra släktingar. Föräldra-barnkonflikten kan allmänt förväntas öka under tiden för föräldraomsorgen och det är att förvänta att barnet använder sig av psykologiska vapen i kampen med föräldern. Konflikten förväntas utsträckas till att det vuxna barnet får en egen föräldraroll. ”Conflict in the human species is expected to extend to the adult reproductive role of the offspring”.

Det mycket intressanta med detta är att de av Freud så mycket omhuldade barndoms- och ungdomstraumatana visar sig i det biopsykologiska perspektivet vara genomgående inte bara i djurvärlden utan också hos människan, och det är dessutom också naturliga, nödvändiga utvecklingspassager.

Den frigörelse som föräldrar måste göra när de satsar på ett nytt syskon är alltså djupt inprogrammerat i oss och har varit och är en förutsättning för den mänskliga artens överlevnad. Det betyder naturligtvis inte att alla de av freudianismen så omhuldade barndomspåfrestningarna inte också har en stor psykologisk betydelse utöver den biopsykologiska men det är också alldeles klart att för föräldrar i djurens och människans värld är det nödvändigt att styra över det mesta av sin omsorg på det barn som behöver det mest, det minsta.

Återigen bidrar den nu prisbelönta evolutionspsykologin med mycket viktiga bidrag, som också de, får det Freudska teoribygget att krackelera alltmer.

Vi har just i dagarna fått lära oss att den verkligen i särklass sämsta akademiska utbildningen i Sverige är den i psykodynamisk terapi. Crafoordpriset till evolutionspsykologin visar att det Freudska luftslottet behöver kompletteras av en myckenhet av gediget, vetenskapligt baserat biopsykologiskt tänkande.

28/5/2007

Irans okända hjärntvätt av ungdomen

Filed under: Allmänt,Läsekretsen,Mediekratin,Politik — Björn @ 15:33

Jag är av den bestämda uppfattningen, att i en modern demokrati med alla dess utökade informationsmöjligheter, borde medborgarna kunna, inför politiska och andra viktiga beslut, bli opartiskt informerade så att de kan agera självständigt. Det är egentligen en av demokratin allra viktigaste hörnstenar.

Men svensken blir istället ofta partiskt informerad. Jag tycker därför att det på min hemsida är en av de viktigare uppgifterna att informera om det som massmedia avsiktligt förtiger.

I den stora journalistundersökningen år 2000 rankade journalisterna sina yrkesideal sålunda:

Granskare av samhällets makthavare 78%.

Enkelt förklara komplicerade händelser 76%.

Stimulera nya tankar och ideer 56%.

Kritiker av samhällets orättvisor 48%.

Ge människor upplevelser 47%.

Säga sanningen utan hänsyn till konsekvenserna 29%.

Neutral rapportör av det som sker i samhället 29%.

Om denna lista kan sägas väldigt mycket (den gräsliga snuttifieringen i TV får sin förklaring) men jag vill här i detta sammanhang bara peka på att först på 7:e plats kommer det gamla journalistidealet, som egentligen är och framför allt var ett fundament för alla demokratier.

Det är därför som jag ser det extra viktigt att ta vara på de få redovisningar av den andra sidan som journalisterna avsiktligt inte skildrar.

Ett sådant exempel lyfte Lars Adaktusson fram i sin krönika i Svenska Dagbladet den 25 april 2007.

Han berättar att det i Iran finns en organisation som heter ”Esteshadion” som bildades 2003 och som på universiteten undervisar ungdomar om martyrskap. När Lars Adaktusson besökte det lilla kontoret, där rekryteringen av unga iranska självmordsbombare administreras, talade han med organisationens ledare Muhammed Ali Samadi.

Samadi berättade att i speciella seminarier vid Irans universitet utbildas studenterna i hur den egna kroppen kan användas för att åstadkomma den största möjliga förlusten för fienden. Ali Samadi berättar att universitetsseminarierna resulterat i att 55000 unga iranier fyllt i anmälningsblanketter och förklarat sig intresserade av att genomföra självmordsattacker. Ungefär 1000 av dem som har anmält sig har antagits och utbildas nu i speciella träningsläger.

Adaktusson skriver ordagrant: ”Utan omsvep berättar Ali Samadi att Israel och israeliska intressen är det primära målet för de aktioner som ska genomföras. Samadi säger ‘alla muslimer som kan skada den sionistiska staten bör göra det. Vi gratulerade den grupp som nyligen genomförde en självmordsattack i Tel Aviv’.”

Lars Adaktussons intresse för detta väcktes när han såg en gång ett klipp från Irans statskontrollerade TV-kanal som löd:

”Vad säger vi om judar? Programledaren vänder sig till en liten flicka och håller fram mikrofonen. ‘De är grisar och apor’, svarar flickan. ‘De vill ta vårt land’.” Detta klipp etsade sig fast i Lars Adaktussons minne. ”I Mullornas ”Bolibompa” kombineras festliga upptåg för de yngsta tittarna med strängt islamistiska värderingar och ideologisk indoktrinering. Amerikanska Walt Disney är ersatt av tecknade filmer om grymma, blodsbesudlade judar som dödas av hjältemodiga självmordsbombare”.

Adaktusson skriver: ”Den antisemitiska föreställningen om judar som roten till allt ont är i dagens Iran lika grundmurad som i 1930-talets Tyskland och indoktrineringen av barnen fortsätter ——

24/5/2007

Ungdomar har obefintlig kunskap om kommunism

Filed under: Allmänt,Mediekratin,Politik — Björn @ 9:00

Ovanstående rubrik har jag hämtat från Dagens Nyheters debatthelsida den 9 maj 2007 där UOK redovsar en demoskopkartläggning av ungdomars kunskap om kommunism, en kartläggning som visar på en förskräckande stor kunskapsbrist (www.dn.se).

UOK (Upplysning om kommunismen) är en partipolitisk oberoende förening vars syfte är att sprida grundläggande kunskaper om kommunismen. Föreningen samarbetar med andra organisationer i sju länder.

Den tidigare regeringen lovade att inte bara högerextremismens förfärliga folkmord skulle beskrivas utan också vänsterextremismens, men av det löftet blev det intet.

Man har uppskattat att 170 miljoner människor avlivats i politiskt betingade massmord under 1900-talet. Det är ungefär fyra gånger fler än de som dött på slagfälten. Diktaturerna har stått för 98% av detta dödande och kommunisterna står för två tredjedelar. Forskningen har bekräftat att det POLITISKA mördandet var 1900-talets största katastrof.

Det betyder att på varje högerextremistdödad person går det minst två vänsterextremistdödade. Kommunismens folkmordsskuld är alltså mycket större än nazismens.

Det är naturligtvis bra att de katastrofala följderna av högerextremismens folkmord, t.ex. koncentrationsläger och judeutrotning under andra världskriget, är väl kända av dagens ungdomar men det är naturligtvis helt fel att ungdomarna bara känner väl till vår tids näst största folkmord, men inte det allra största!

I nutidens hårt medialiserade demokratier spelar massmedia en allt större roll och ansvaret för den grova okunskapen som svensk ungdom uppvisar, är i mycket stor utsträckning mediavänsterns skuld. Den oerhört sega och våldsamt försenade rättsliga proceduren mot de ledande massmördarna i Pol Pots regim illustrerar hur litet den internationella, inklusive svenska mediavänstern, hjälpt till att avslöja och undanröja alla avsiktliga förseningar.

Den ”folkliga revolutionen” i Ruwanda, vår senaste tids största folkmord genomfördes utan att massmedia var där och gjorde världen medveten om den otroligt grymma slakten.

UOK:s kartläggning av ungdomarnas kolossala kunskapsbrist när det gäller vänsterextremismens folkmord har kartlagts med hjälp av opinionsinstitutet Demoskop där man i en landsomfattande undersökning kartlagt kunskapsnivån hos skolungdomar i åldrarna 15-20 år. Rapporten har väckt stor medial uppmärksamhet både inom och utom Sverige och UOK redovisar på sin hemsida de 23 responser man fått på opinionsundersökningen.

Demoskops undersökning visar alltså på en ”förskräckande låg kunskapsnivå”.

95 procent känner till Auschwitz — men 90% känner inte till Gulag.

82 procent tror inte att Vitryssland är en diktatur.

56 procent av grundskoleeleverna svarar ”Vet ej” på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska.

43 procent tror att det totala antalet offer för kommunismen under 1900-talet är en miljon eller färre. 1/5 tror att det är inga alls eller färre än 10000. I verkligheten 100 miljoner enligt UOK.

40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen.

22 procent anser att kommunismen är ett demokratiskt samhällsskick.

I debattinlägget i DN står det ordagrant: ”Demoskopundersökningens resultat är skrämmande och visar på en kunskapsnivå som är så låg att den närmast är obefintlig. Resultat som dessa borde vara fullständigt oacceptabla i ett demokratiskt samhälle där skolan sägs ha en ‘viktig uppgift att när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhälle vilar på’ ”.

Snart är en hel generation unga svenskar avsiktligt vilseförda om den politiska innebörden i en av vår tids viktigaste politiska skeenden. Den politiskt betingade vandaliseringen som vänstergrupper flera gånger i Sverige på senare år ställt till med, bygger ytterst på medias nedtystande och tigande om vänsterns skuld för vår tids största folkmord.

22/5/2007

Psykoanalysutbildningen underkänd

Filed under: Den friska hjärnan,KBT,Psykisk hälsa — Björn @ 8:59

Högskoleverket är en central myndighet för universitet och högskolor. Verket fick år 2000 i uppdrag av Regeringen att under sex år utvärdera all grund- och forskarutbildning som leder till en examen. Sedan dess har alltså under sex år 1700 utbildningar granskats av 900 bedömare från Sverige och andra länder.

Slutrapporten ”Hur har det gått?” överlämnades den 14 maj 2007 till Regeringen samtidigt som den i en helsidesartikel presenterades i DN (www.hsv.se/2007:31R).

I DN-artikelns ingress pekas ”värstingen” i utbildningshänseende ut. Där står: ”Allra värst är psykoterapiundervisningen där fjorton av arton utbildningar inte håller måttet”.

I Verkets egen sammanfattande text står det: ”Högskoleverkets bedömargrupp konstaterar att det är förvånansvärt litet som förändrats i de psykoterapeututbildningar som prövades för examensrätt för cirka 10 år sedan. Många enskilda utbildningsanordnare verkar ha ett statiskt förhållningssätt till utbildningarnas innehåll; de har inte utvecklats i takt med förändringarna inom det psykiatriska vårdområdet”.

Den 104 sidor långa rapporten är lätt tillgänglig på Nätet för den som vill läsa den i detalj. Man skriver ordagrant: ”Ett av problemen handlar om att utbildningsanordnarna tagit allt för litet hänsyn till en vård i förändring, vilket avspeglar sig i att anmärkningsvärt litet har förändrats då det gäller utbildningarnas innehåll och form”.

Med tanke på den turbulens som karaktäriserat psykiatrin sedan mordet på Anna Lindh och det internationella trycket från nya utbildningar, som den vetenskapligt noggrant utprövade Kognitiva Beteende Terapin, är det mycket anmärkningsvärt att man inom akademierna klamrar sig fast vid ett föråldrat psykodynamiskt tänkande.

Verket pekar också på (ordagrant) ”Kravet på evidens på behandlingsmetoder i vården”. Inom hela vårdtänkandet har kravet på att behandlingen skall vara vetenskapligt bekräftad, effektiv i stor skala slagit igenom, men alltså inte alls inom psykoterapiutbildningen.

Man fortsätter vidare: ”Den snabba utvecklingen av psykofarmakologin, genomslaget av i klinisk psykiatri vedertagen diagnostik har avsatt mycket litet spår i utbildningarna”. Man skriver ”Sammantaget ger de flesta utbildningarna vid de enskilda utbildningssamordnarna ett intryck av ett statiskt fasthållande vid etablerade metoder”.

Granskarna ser alltså att psykoterapins utbildare klamrar sig fast vid ett föråldrat psykodynamiskt tänkande och vägrar att, till skillnad från vården i stort, i övrigt ta till sig viktiga nyheter och när man gör det blir det fel. Ordagrant: ”Bristen på vetenskapligt förhållningssätt hos de flesta utbildningarna märks så väl inom de redan nämnda områdena, som på tendensen att ibland förnya sig genom att okritiskt införa otillräckligt evidensbaserade metoder”.

Mot slutet av rapporten räknar man upp 89 exempel på goda utbildningar, alltså sådana utbildningar som fått särskilt goda omdömen av Högskoleverkets bedömargrupper genom åren. Där får t.ex. Gymnastik- och idrottshögskolan beröm för sin idrottsutbildning, Högskolan i Kalmar för sin biologiutbildning, Högskolan i Kristianstad för sin folkhälsovetenskapsutbildning. Stockholms universitet är det universitet som får bäst betyg genomgående och universitetet får beröm för 24 av sina utbildningar.

Bland de uppräknade 89 exemplen på goda utbildningar finns INTE EN ENDA psykoterapiutbildning nämnd!

Av de 18 granskade psykoterapiutbildningarna får alltså bara 14 godkänt och deras examensrätt kommer att dras in, om inte utbildningsanordnarna inom ett år höjer kvaliteten på utbildningarna, så att de kan godkännas.

Bland de underkända utbildningarna nämns Psykoterapisällskapet i Stockholm, Svenska psykoanalytiska föreningen, S:t Lukas utbildningsinstitut, Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildning, Svenska psykoanalytiska sällskapet.

Ett exempel som kan belysa den antivetenskapliga grundinställningen hos psykoanalysen kan läsas fram i psykiatern och psykoanalytikern Clarence Craafords bok som beskriver hans tid som hjärtinfarktpatient. Han vårdas på ett Stockholmssjukhus och får där gå med i ett vetenskapligt projekt, något han inte alls uttrycker någon uppskattning för utan är i hela tiden ifrågasättande. Det psykoanalytiska föraktet för forskning lyser igenom i hans egen inställning till hur han själv hanteras i den somatiska vården för den hjärtinfarkt han själv haft.

Alla dessa psykoterapeutiska utbildningar ”ifrågasätts” alltså sammanfattningsvis på grund av alltför stora brister i Högskolemässigheten såsom brister i forskningsanknytningen, alltför få disputerade lärare.

Sammanfattningsvis föreslår bedömargruppen från Högskoleverket ett större statligt ansvar för psykoterapiutbildning och en totalöversyn av själva utbildningen.

Detta är naturligtvis inte något mindre än en stor skandal!

De människor som psykoterapeuterna hanterar utgörs många gånger av samhällets allra svagaste och mest utsatta personer. Den allvarligt psykiskt sjuke är den som har svårast för att göra sig hörd gentemot experten/terapeuten trots att det borde vara tvärtom.

21/5/2007

Läkemedelsverket klassar ned psykodynamisk terapi

Filed under: Den friska hjärnan,KBT,Psykisk hälsa — Björn @ 8:43

I höstas publicerade Läkemedelsverket en uppdatering av sina 12 år gamla behandlingsrekommendationer vid ångestsyndrom. Det var alltså länge sedan man gjorde det senast, varför det är av extra intresse att titta på nyheterna. Jag skrev om det den 20 oktober 2006.

Också Dagens Medicin noterade den kraftigt ändrade kursinriktningen i rekommendationerna och gjorde dessutom en intervju med professor Lars von Knorring, professor i psykiatri vid Akademiska sjukhuset, Uppsala. Han är ordförande i den grupp som tagit fram behandlingsrekommendationerna och intervjun ger några ytterligare data som är värda att lyftas fram.

Dagens Medicins underrubrik lyder ”Kognitiv beteendeterapi lyfts fram i ny behandlingsrekommendation”.

Dagens Medicin citerar Lars von Knorring och skriver ordagrant: ”Redan för 12 år sedan skrev vi att riktningen går från psykodynamisk psykoterapi mot kognitiv beteendeterapi”.

Anledningen till att Läkemedelsverket ändrar sig har sin förklaring i den noggranna utvärdering som SBU har gjort på området och som visat att det inte finns någon evidensbaserad forskning som stöder psykodynamisk, psykoanalytisk terapi vid ångestsyndrom.

I Dagens Medicins intervju framkommer det också att man numera framför allt rekommenderar de biverkningsfriare antidepressiva läkemedlen, de så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmare framför ”Valiumgruppen” som numera inte alls rekommenderas för längre tids behandling.

Dagens Medicin avslutar intervjuartikeln ordagrant: ”Att Läkemedelsverket rekommenderar psykoterapiformen kognitiv beteendeterapi framför psykodynamisk terapi, som har grunderna i psykoanalysen, kan ge problem i vården. Det är nämligen bara 8 procent av landets psykoterapeuter som har KBT-utbildning — så där har vi en bristsituation, säger Lars von Knorring”.

Att enstaka personer kritiserar psykoanalysen kan säkert dess företrädare tåla men när det extremt sakligt inriktade Läkemedelsverket kommer med samma kritik att ”psychoanalysis is going down the tube” (citerat från en Nobelpristagare) ger det kritiken mycket större tyngd.

Older Posts »

Powered by WordPress