Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

30/4/2007

Kvällsmänniskor sover sämst

Filed under: Hjärtat,Ljus,Psykisk hälsa,Sömn — Björn @ 8:55

Forskning har visat att den svenska befolkningen sover sämre än allmänheten i de flesta andra europeiska länder. Till det bidrar vårt i ljushänseende extrema läge på jordklotet, som ger oss allt för ljusa sommarnätter och alltför långa mörka vinterdagar. Införandet av sommartid bidrar också till att göra sömnkvaliteten för svensken ytterligare sämre.

”Early to bed and early to rise makes a man healthy, wealthy and wise”.

Uttrycket myntades för länge sedan när större delen av människorna levde och arbetade i lantbruket. Man hade därmed tvånget på sig att vara ”uppe med tuppen” för att mjölka korna. Det starka rytmstörande artificiella inomhusljuset fanns inte då och människan levde synkroniserad till det naturliga ljuset, solljusets rytm.

En färsk forskningsrapport från Stanforduniversitetet i USA ledd av phil.dr Jason Ong, talar för att det gamla talesättet om att ”morgonstund har guld i mund” håller på att återfå sin vetenskapliga bekräftelse.

Ett forskarteam vid Stanforduniversitetet publicerade den 15 april 2007 en rapport om sömnkvaliteten hos kvälls- och morgonmänniskor i The Journal of Clinical Sleep Medicine. Tidskriften är den officiella publikationen för American Academi of Sleep Medicine. Enligt dessa forskare räknar man med att var tredje vuxen i USA lider av dålig sömn, så sömnproblemen är också i USA utomordentligt vanliga.

Man gjorde en studie på 312 patienter som indelades i tre grupper: morgon-, mittemellan-, och kvällsmänniskor. Forskningen visade då att kvällsmänniskorna led av mest sömnstörningar, dvs de hade svårare att somna, svårare att sova ostört, drabbades av tidigare uppvaknande och hade totalt sämre sömnkvalitet.

Modern sömnforskning har visat att dålig sömn leder till sämre emotionellt välbefinnande, nedsatt mental kapacitet, försämrad produktivitet och allmän skicklighet. Det leder till att sjukliga tillstånd som depression, övervikt, hjärt-kärlsjukdom och diabetes är vanligare bland dem som sover dåligt.

Andra studier har visat att de som idag sover bäst i det livslånga perspektivet är den lilla minoriteten morgonmänniskor. De är nästan de enda som på grund av sin medfödda inre rytm har en påtaglig kvällströtthet, som gör att de, som nästan enda grupp går och lägger sig i tid och därmed hinner sova färdigt.

Sett ur detta perspektiv är sommartidsinförandet i Sverige till nackdel för folkhälsan. Vi har redan en kraftig artificiell förstärkning av kvällsljuset inomhus, att till den lägga en ”förstärkning” av solljuset genom tidigareläggandet av aktivitetsdygnet är i ”ljuset” av denna forskning tveksam och borde utvärderas noggrannare.

Vi tillbringar 30 år av vårt liv sovandes — kvaliteten på de 30 åren är av stor betydelse!

29/4/2007

Det grova underhållningsvåldet förstärker verklighetens våld

Filed under: Allmänt,Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 9:40

Det förfärliga massmordet i Virginia har aktualiserat behovet av att förstå de bakomliggande motiven. I en intressant ledare i NewScientist den 27 april 2007 summerar man vad forskningen idag vet att berätta om sambandet mellan våldet i fantasin, ”underhållningsvåldet”, och våldet i verkligheten.

Man skriver ordagrant: ”By the time the average US schoolchild leaves elementary school, he or she will have witnessed more than 8000 murders and 100.000 other acts of violence on television. If the child also has access to violent computer games or films, or cable TV, these figures will be far, far higher.

Det finns all anledning att också räkna med att också svenska barn, som dock inte ser på TV lika mycket som amerikanska, när de lämnar grundskolan, har på TV upplevt tusentals mord och grova våldshandlingar.

Så fort denna fråga kommer på tal aktiverar sig den kommersiella ”våldsindustrin” och förnekar att fantasivåldet skulle ha betydelse för våldet i verkligheten och det är en trend som ökat under hela tiden. Det är inte länge sedan deckarlitteraturen betraktades som sekunda litteratur, men sedan de två VPK:arna, Sjöwall – Wahlöö, började krydda sin mycket framgångsrika deckarserie med korrekt politiserade intriger har changern nästan kommit in i det akademiska litterära finrummet. Senaste exemplet på detta är förre vänsterextremisten Stieg Larssons nu så haussade böcker.

”Any criticism of a multibillion-dollar business is bound to provoke a sharp rebuttal”. ”Våldsindustrin” tjänar stora pengar och använder dem på samma sätt, som när tobaksindustrin länge framgångsrikt lyckades bekämpa forskningen, som visade på rökningens stora farlighet och när Statstelevisionen ställer sig bakom förhärligandet av våldet går man i branschens ledband.

Ledaren i NewScientist är föredömligt klar och kan från sitt mångåriga perspektiv på ämnet ge en överblick som just idag är extra viktig att få. Man skriver: ”The vast majority of researchers see a clear link between media consumption and aggression”. TV-tittandet har alltså direkta effekter men också indirekta. Man skriver: ”The researchers also see mounting evidence for an increased risk of attentional, behavioural and educational problems with extended exposure to TV and computer games”. Man vet numera att också dessa lindriga störningar kraftigt ökar kriminaliteten. I en seriös utvärdering räknar man med att fångarna på våra fängelser i mer än 50% har ADHD-störning.

Ett mycket upprörande och mycket iögonfallande exempel på oförmågan att inse sambandet mellan våldet i fantasin och våldet i verkligheten ges av en person som verkligen borde ha kontakt med de djupare skikten i sin personlighet. Ann Heberlein är teologie doktor vid Lunds universitet och skriver i en krönika i Svenska Dagbladet den 6 februari i år ordagrant: ”Jag har bokhyllan full av deckare. Som många andra tycker jag, paradoxalt nog, att det är avkopplande att läsa om mord och övergrepp. Helst skall intrigen vara verklighetstrogen, med en samhällskritisk udd (se Sjöwall – Wahlöö) eller en etisk frågeställning i grunden, men för att deckaren skall fungera som förströelse så måste den vara fiktiv”.

”Flickan i källaren” (en bok om fallet engelska Natascha Kampusch, som efter åtta år lyckades fly ur sitt källarfängelse) är en frånstötande bok, inte i första hand för att brottet i sig är förfärligt utan framför allt på grund av den respektlöshet och det vältrande i grymheter som författaren ger uttryck för”. Men teologidoktorn är inte helt utan självinsikt. Hon skriver fortsättningsvis ”Kanske är det jag som är skenhelig – jag avslutade nyss Elizabeth Georges senaste roman ‘Before He Shot Her’ (en sorglig och motbjudande historia) som jag läste med stor behållning”.

Krönikan är intressant därför att verklighetsbeskrivningen av Natascha Kampusch öde tvingar till och med teologidoktorn närmare verklighetens sanning och synliggör därmed deckarfantasiernas verklighetsförfalskning.

Ledarskribenten i NewScientist har via sin översikt av det grova ”fantasivåldet” kunnat fastställa att teologidoktorn Ann Heberlein är medlöpare i en våldsindustri vars produkter av forskarna numera alltmer identifieras som impulsgivare till direkt farliga människor.

”The issue is no longer whether there is an effect or not, but what it means to each one of us and how much we care. It seems inappropriate to keep calling TV-violence harmless entertainment”.

Den som med nöje läser om det råa våldet i deckarna, eller ser det på TV (SVT filmar som bäst Stieg Larssons böcker) är inte i kontakt med de djupare skikten i den egna personligheten.

27/4/2007

Svensk psykiatri är förslummad

Filed under: Den friska hjärnan,KBT,Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 8:47

Detta hävdas i en artikel av två professorer i senaste numret av Läkartidningen.

Förra året frågade Stockholms Läns Landsting cirka 25000 patienter vad de tyckte om vården. Inom kroppsvården var majoriteten nöjd eller mycket nöjd, men bilden ser helt annorlunda ut för psykiatrin.

Där fann man liksom förut de som var i särklass mest missnöjda. Missnöjet inom psykiatrin avspeglar sig också i antalet anmälningsärenden som ökar och är mångdubbelt fler än inom primärvården och åldringsvården. Missnöjdheten kan också exemplifieras, genom att redovisa bristen på vårdplaner för varje patient, en sådan vårdplan ska numera alltid finnas. Lägst andel vårdplaner fann man inom psykiatrin, bara 48% av de vuxna patienterna hade en sådan plan, inom BUP bara 26%.

Med det stora folkliga missnöjet redovisat känns det värdefullt att läsa två artiklar om psykiatrins svagheter i senaste numret av Läkartidningen, den ena betitlad: ”Hur få svensk psykiatri på benen igen?”

Den ena artikeln är en ledare skriven av Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Läkarförbundet. Eftersom Anders Milton har genomlyst svensk psykiatri på ett sätt som tidigare aldrig gjorts och redovisat de nästan 10 inbyggda systemfelen är det värdefullt att Läkarförbundets ordförande ”recenserar” hans rapport. Ordföranden är i allt positiv till rapportens klarläggande bild av svagheterna i psykiatrin, hon skriver t.ex. ordagrant: ”Det finns en alarmerande överdödlighet bland de psykiskt sjuka, och därför behövs insatser inom både somatisk och psykiatrisk vård”.

Ett förslag i Miltonrapporten, som hon särskilt lyfter fram, formulerar hon ordagrant så här: ”Psykiatrisk forskning och utveckling föreslås få ökade resurser. Det är bra, både för att förbättra psykiatrins innehåll av EVIDENSBASERADE vårdmetoder och för att kunna rekrytera fler läkare till specialiteten”.

Läkarförbundets ordförande är också hon mycket medveten om att inom psykiarin tillämpas en rad psykologiska behandlingsmetoder vars kvalitet inte är vetenskapligt utforskade och visade. Det finns alltså en ”armada” av terapeuter som hanterar patienter utifrån psykologiskt teoretiska modeller som aldrig prövats vetenskapligt.

Den andra artikeln är skriven av professor Sven Jonas Dencker vid institutionen för klinisk neurovetenskap och professor emeritus Jan Wålinder, psykiatriska kliniken, båda vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

De två författarna skriver ordagrant: ”Svensk psykiatri har drabbats av en långvarig och allvarlig kris”. I ingresstexten står det ”Den nya regeringen måste – om den vill få psykiatrin på fötter igen – lära av tidigare misslyckanden och få till stånd en utveckling som vilar på professionell och icke ideologisk grund. Alla krafter måste gemensamt verka för att psykiatrin åter blir en specialitet baserad på forskning forskning , kunskap och tillgänglighet”. Också dessa två mycket tunga skribenter pekar på att den evidensbaserade kunskapen måste bli central i behandlingen av de psykiskt sjuka.

Man skriver vidare ordagrant ”Psykiatrireformen på 1990-talet dikterades av politisk ideologi och salufördes inom ett område där det politiska etablissemanget inte förväntade sig nämnvärd kritik vare sig från den vårdsökande allmänheten eller från den psykiatriska professionen. Att få svensk psykiatri på benen igen är en fråga om en attitydförändring till psykisk sjukdom. Vår tidigare regering misslyckades härvidlag, då man inte erkände att psykisk ohälsa tillsammans med hjärt-kärlsjukdom svarar för den högsta dödligheten, sjukligheten i vårt samhälle och därför behöver resurser dimensionerade efter dessa behov”.

Man skriver vidare ordagrant: ”Vi behöver tillsätta verksamhets-/enhetschefer med hög kompetens och beslutskraft och som inte går i politikers och tjänstemäns ledband”.

Man avslutar med följande formulering: ”Den kvalificerade sjukvårdens goda tillgänglighet har tidigare varit ett av adelsmärkena för svensk sjukvård. Så är det inte idag. Inte minst har det politiska etablissemanget låtit psykiatrin förslummas”.

Sjukvårdens största kris finns inom psykiatrin!

24/4/2007

Massmedias pessimism gör människor sjuka — men KBT hjälper

Filed under: Allmänt,Hälsa,KBT,Mediekratin — Björn @ 8:33

Massmedias vrångbild av sjukdomen Whiplashskada, pisksnärtskada, har lurat på allmänheten en mycket felaktig uppfattning om sjukdomen.

Färsk forskning visar nu att denna överdrivna pessimism gör människor sjuka. I en nyligen publicerad undersökning trodde bara 1/4 av patienterna att de skulle bli friska medan experternas siffror, till skillnad från massmedias, visar att 95% tillfrisknar. För närvarande anmäler cirka 30.000 personer varje år till sitt försäkringsbolag att de fått Whiplashskada i samband med en trafikolycka. 1500 personer per år får bestående men, alltså 5%, och cirka 500 förtidspensioneras alltså 1,8%.

Den mycket pessimistiska bild av fenomenet, som massmedia hamrat in i befolkningen, får nästan alla att tro, att de inte ska bli friska igen. Experternas granskningar visar alltså att journalisterna här gått till mycket grova överdrifter.

Bilolyckor har vi i Sverige haft sedan 30-talet men pisksnärtskadan som medicinskt begrepp dyker inte upp förrän omkring 1980.

Kerstin Holm vid Karolinska Institutet visar nu i en doktorsavhandling att journalisternas bild är grovt felaktig.

Hon följde cirka 1000 personer i ett halvt år och kunde då visa att bortåt 95% kunde räkna med att bli friska, alltså en jätteskillnad från hur den av tidningsskriverierna skapade grova pessimismen ser ut. Tidigare finns också en studie från Schweiz som visar, att de som får bestående besvär, är bara 2-3%. Mer än 95% blev i den undersökningen återställda.

Lena Holms forskningsresultat harmonierar mycket väl med det som Whiplashkommissionen kom fram till år 2005. I deras text står: ”De patienter som fortfarande efter 1-3 månader har ont och problem med att återgå i arbete bör bedömas på vårdcentral av ett multimodialt team. Inte bara läkare utan också sjukgymnast, psykolog och KOGNITIV BETEENDEVETARE skall helst ingå i denna grupp”. Också när det gäller behandlingen av denna sjukdom visar alltså den Kognitiva Beteende Terapin sin överlägsenhet.

Förklaringen till detta är följande enligt Karolinska Institutets pressrelease: ”Av media skapade negativa förväntningar kan leda till onda cirklar. Personen vågar inte röra sig ordentligt, vilket kan ge ett felaktigt rörelsemönster som i sin tur kan leda till att smärtan inte går tillbaka eller i vissa fall ökar. Det finns i massmedia en utbredd föreställning om att whiplashrelaterade besvär är mycket svåra och långvariga, vilket oftast inte är fallet. Det visar både våra och andra studier. Olika typer av informationsinsatser som syftar till att stärka människors förväntningar på att tillfriskna kan ha stor betydelse för prognosen”.

Det betyder att massmedias eländesbeskrivningar vid denna sjukdom kan ställa till med och har ställt till med mycket extra lidande.

22/4/2007

Rött kött ökar hjärtinfarktrisken fem gånger

Filed under: Hjärtat,Kost — Björn @ 9:04

Harvard Medical School’s forskare menar, att den medelhavsmat som åts på t.ex. Kreta för 50 år sedan, är den som man ur hälsosynpunkt bör rekommendera idag. Harvarduniversitetet har gjort en kostpyramid i vilken det röda köttet utgör en mycket liten del och det bör inte ätas mer än en till två gånger per månad.

Forskare vid Aténs universitet publicerade nyligen en forskningsrapport som bekräftar Harvarduniversitetets kostrådgivning. Forskargruppen leds av professor MD Kontogianni och de fem forskarna kommer från Aténs universitets nutritionsavdelning. Resultatet publicerades i European Journal of Clinical Nutrition den 14 mars 2007.

Forskarna samlade slumpmässigt (randomiserat) på sig nästan 1000 patienter från Aténs sjukhus, patienter som alla hade vårdats för en första icke-dödlig hjärtinfarkt. I undersökningen ingick också lika många kontroller från allmänna befolkningen och kontrollerna var ålders- och könsmatchade.

Man frågade ut de hjärtinfarktdrabbade i detalj om deras rökvanor, alkoholintag, fysisk aktivitet och man kartlade deras sätt att äta med ett specialdesignat utfrågningsformulär. Man kunde då visa att patienter som konsumerade mer än 8 portioner rött kött eller mer än 12 portioner vitt kött per månad hade 5 gånger högre risk att få akut hjärtinfarkt. Man jämförde då med dem som åt mindre än 4 portioner rött kött per månad.

Forskarna skriver ordagrant: ”Increased red meat comsumption showed a strong positive association with cardiac disease risk”.

Denna forskning gjord vid det nutida Medelhavet bekräftar Harvarduniversitetets varning för det röda köttet!

18/4/2007

Testosteron är ett ”hälsohormon”

Sedan mycket länge har det ansetts viktigt för många kvinnor att i samband med menopausen och tiden därefter ersätta det sviktande, avtagande östrogenet med utifrån tillfört hormon i form av tabletter eller plåster. Sedan flera årtionden tar stora grupper av kvinnor extratillskott av detta könshormon. Effekten av denna substitution är inte oomstridd, och för närvarande går uppfattningarna isär, om det medicinska värdet av att substituera med kvinnligt könshormon efter klimakteriet.

Senare tids forskning har visat att mannes testosteronnivåer sjunker successivt under livet och kan i högre åldrar nå riskabelt låga nivåer, varför en ständigt pågående diskussion, om mannen bör ta testosteronsubstitut eller inte, finns i den vetenskapliga världen.

Låga testosteronnivåer hos mannen anses numera bidra till muskelförsvagning, mindre muskelmassa, svagare skelett, minskad sexualitet, ökad risk för diabetes och hjärt-kärlsjukdom. Det finns också svagare hållpunkter för att låga testosteronnivåer ökar risken för övervikt generellt, speciellt ”äppelfetma”, och nedsatt intellektuell funktion.

Mannens nivåer av testosteron pendlar under dygnet och når sina högsta värden på morgonen. Eftersom den konstgjorda tillförseln av testosteron och effekten av det, är så omstridd, är det förstås viktigt att hitta möjligheter att på ett naturligt fysiologiskt sätt höja testosteronnivåerna.

Professor Plamen Penev vid universitetet i Chicago har forskat på sömnens effekt och publicerar i forskningstidskriften ”Sleep” en liten rapport den 1 april 2007, ett försök som belyser problemet.

Det är en liten studie på 12 friska män (ingen av dem led av testosteronbrist) i 65-75 årsåldern, vars sömnkvalitet man kartlade. Försökspersonerna fick dels sova i sömnlaboratorium, dels sova hemma utrustade med en ”actigraf”, en liten apparat runt handleden, som registrerar kroppens rörelser under natten, något som är ett gott mått på sömnkvaliteten. Samtidigt mätte man under det veckolånga försöket testosteronvärdet i blodet på morgonen. Testosteronet är hos både män och kvinnor som allra högst på morgonen.

Man kunde då se att de som sov en god och ostörd sömn genom natten hade högre testosteronnivåer på morgonen.

Det betyder att den som vill vara rädd om det kroppsegna testosteronets många hälsoeffekter gör klokt i att optimera sömnvillkoren. En kopp kaffe på kvällen försämrar sömnen rejält medan en promenad vid samma tid höjer sömnkvaliteten avsevärt.

17/4/2007

”Det finns många olämpliga personer i psykvården”

Filed under: Familjen,KBT,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 11:33

Ovanstående mening är ett av många citat, som kan hämtas ur DN:s omfattande och värdefulla serie om hur anhöriga till psykiskt sjuka blir felaktigt bemötta i psykvården.

Den nationella samordnaren av psykiatrin, Anders Milton, lämnade in sitt slutrapport i november förra året och hans bedömningar var en mycket svidande vidräkning av det psykologisk-psykiatriska systemet. Aldrig förut har den delen av svensk sjukvård blivit så grundligt genomlyst och därmed har nästan alla systemfelen synliggjorts.

Ytterligare ett sätt att belysa vårdsystemets ”helvetesvandring” har åskådliggjorts av forskaren Margareta Östman, som kartlagt hur människor med nära kontakt med psykiatrin, dvs de anhöriga till de sjuka, upplevt den. Hon har visat att bara en tredjedel ansåg att de blivit bemötta och behandlade på rätt sätt. Bortåt 40% tyckte att psykiatrin fungerade dåligt.

DN har alltså i månadsskiftet februari – mars haft en två veckor lång serie om hur anhöriga behandlas i sjukvården, och i den värdefulla artikelserien har psykvårdens inbyggda systemfel ofta kunnat exemplifieras (artiklarna kan i sin helhet läsas på www.dn.se/insidan).

I en beskrivning av den psykiatriska hanteringen av en ADHD-patient står det ordagrant: ”Ingen i psykiatrin har varit intresserad av Björns starka sidor, Björn har därför inte känt sig hjälpt av psykiatrin, han har sällan blivit bemött på ett juste sätt. Därför har han ofta inte velat ha någon kontakt med öppenvårdspsykiatrin”. Skrivningen i det här stycket är mycket viktig därför att i dessa korta rader synliggörs den gamla psykiatrins största svaghet, nämligen oförmågan att se till patientens positiva förmågor, det som är en ”standardingrediens” i den Kognitiva Beteende Terapin.

I en läsarreaktion den 13 mars 2007 skriver ”Erik” ordagrant: ”När dottern blev deprimerad i puberteten sökte de hjälp hos BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Då inleddes en helvetesvandring som förändrade allas våra liv i grunden och som inte är avslutad än”.

Den 3 mars 2007 beskrivs ett typiskt fall där en ung flicka backas upp av sina föräldrar hela tiden under stort motstånd från psykiatrin. Man smugglade ut dottern från sjukhuset, under påståendet om, att hon skulle träffa sin moster, medan hon istället fick komma till en terapeut i Kognitiv Beteende Terapi. Dessförinnan hade man prövat allt. I texten står det ordagrant: ”Familjen hade kontakt med barnpsykiatrin men där kunde de aldrig hjälpa Lisa. Hon gick hos hur många terapeuter som helst utan att få någon hjälp”.

Mamman ”Eva” besökte Lisa ofta när hon var inlagd och där hände något viktigt. Det står ordagrant ”Där såg jag själv det som Lisa redan berättat för mig. DET FINNS MÅNGA OLÄMPLIGA PERSONER BLAND PERSONALEN. Personer som är rädda för patienterna eller som vet bäst — de har sina egna teorier som de försöker tvinga på patienterna.

Föräldrarna hade förstått att det som dottern skulle behöva var en kombination av Kognitiv Beteende Terapi och antidepressiv medicin, men detta fick de inte gehör för. Det står ordagrant ”Det krävs diplomatisk talang för att kommunicera med läkare och annan personal. Så borde det naturligtvis inte vara. Det är helt fel att man skall tvingas spela ett spel mitt i den förtvivlade situation man befinner sig i. Man borde kunna vara öppen, bli lyssnad till och bjudas in till samarbete”.

Till slut lyckades föräldrarna dock få läkarna att inse att dottern behövde KBT och hon fick gå på en specialistmottagning för att få denna terapi, som man förstås inte kunde ge i den vanliga behandlingen: ”Då började det hända saker”, säger Eva, ”hon började långsamt bli bättre men man kan säga att det var mer än 10 år för sent”.

Kritiken mot sjukvården sammanfattar Eva så här: ”Jag tycker inte att bristen på kunskap är det värsta, jag tycker att det värsta är att möta folk i omsorgen eller i vården som tror att de redan vet och kan allt”.

Förändringens vind börjar dock blåsa. Sedan ett och ett halvt år pågår ett projekt med anhörigstöd på Ersta sjukhus på uppdrag av Stockholms läns landsting, dvs icke-psykiatriker har insett att något måste göras. Anhöriga får information och kunskaper via gruppträffar och föreläsningar. En första projektrapport är just klar och mer än hälften av de svarande kände sig mindre stressade eller oroliga i samband med sin närståendes sjukdom.

I artikelserien intervjuas också 72-åriga Rakel Lundgren, ordförande i Schizofreniförbundet. Hennes son, Olof, har sjukdomen sedan många år. Under rubriken ”Vården lyssnar inte på anhöriga” får vi veta att enligt Socialstyrelsen uppnås de bästa behandlingsresultaten av kombinerade program som innehåller både medicinering, Kognitiv Beteende Terapi, familjestöd och sociala träningsprogram.

De professionella reaktionerna på DN:s mycket viktiga anhörigserie har varit fåtaliga, ja nästan osynliga. Familjeterapeuter, t.ex., borde verkligen ha reagerat på serien och via insändare t.ex. bidragit med synpunkter, på det mycket förändrade synsättet men några sådana reaktioner har man inte kunnat se.

När olämpliga personer inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) på ett felaktigt sätt skapar ”helvetesvandringar” för oskyldiga människor har det gått alldeles för långt!

Older Posts »

Powered by WordPress