Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

31/3/2007

Massmedia hotar demokratin

Filed under: Allmänt,Läsekretsen,Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 9:20

Som läsare av min hemsida ser, har jag en ämnesrubrik betecknad med ‘Mediekratin’. Det har jag, därför att jag sedan mycket länge, anser att medierna mycket ofta är vinklade och därmed ett hot mot demokratin. Demokratin bygger ju på att medborgarna ska vara opartiskt informerade och därför självständigt kunna bilda sig en egen uppfattning om viktiga samhällsfrågor och t.ex. i val rösta därefter.

I statsvetarprofessorn Olof Peterssons bok ”Makten över tanken” som kom ut redan 1990 kunde han visa att medan VPK stöddes av 7% av svenska valmanskåren, röstade 29% av kvällstidningarnas och Sveriges Riksradios journalister på VPK. Bland frilansjournalisterna var siffran ännu högre, 38%. På baksidan av hans bok står ”Demokratin förutsätter att medborgaren har möjlighet att självständigt bilda sig egna uppfattningar”. Han ställer sig frågan ”I vilken mån fyller dagens svenska massmedia uppgiften som fri informations- och opinionsförmedlare?” I slutet av boken står ”Demokratins ideal innebär att makten över tanken ska ligga hos individen själv. Enkäten med journalisterna visar att de största problemen när det gäller massmediernas möjligheter att fylla uppgiften som fri opinionsförmedlare ligger hos massmedierna själva”. De tre sista raderna i boken lyder: ”Med tanke på massmedias centrala position i dagens samhällsliv är det mest anmärkningsvärda frånvaron av en aktiv och nyskapande massmediekritik”.

I boken ”Makt: en sammanfattning av maktutredningen”, publicerad 1993 utvecklar han tankarna ytterligare och där kan man läsa: ”Enkätundersökningen visar också att journalisternas samhällsuppfattning i flera avseenden avviker från allmänhetens. Journalisterna är särskilt engagerade i miljöorganisationer, fredsorganisationer och grupper för internationella frågor. Politiskt står journalisterna till vänster om allmänheten. Var tredje journalist sympatiserar med Vänsterpartiet eller Miljöpartiet”. I valmanskåren var andelen vänsterpartister och miljöpartister då mycket mindre.

Sedan Olof Peterssons böcker publicerades har intressanta inlägg gjorts i ämnet. Maria-Pia Boëthius publicerade 2001 ”Mediernas svarta bok – en kriminografi”. År 2003 publicerade statsvetaren Stig-Björn Ljunggren sin bok ”När medierna tar makten”, där han t.ex. hävdar att saklig information får användas som vinklad underhållning, begreppet är ”infotainment”. Året senare kom fil.dr. Jesper Strömbecks bok ”Den medialiserade demokratin”, i vilken han visar att 4 av 5 svenskar hämtar viktig samhällsinformation från medierna, inte från sig själva, vänner, arbetskamrater eller politiker. Därmed har han visat att demokratin har blivit en mediekrati.

Just nu återkommer Maria-Pia Boëthius med en ny bok i ämnet med titeln ”Mediatan”. På baksidan anges den vara ”författarinnans våldsamma uppgörelse med media och medievärlden”. Jag har ännu inte läst boken men kunde i gårdagens Barometern, som vi överraskande fick ett gratisex av i vår låda, läsa en recension och kommentar till boken. Där står ”Maria-Pia Boëthius beskriver medievärlden som odjuret ‘Mediatan’ som hon lydigt har tjänat och som deformerar och manipulerar bilden av världen och därmed världen. Myten som Mediatan sprider, är att den speglar en värld den i själva verket bidrar till att forma”.

Om tekniken i den moderna journalismen står det ”Den innebär att blixtsnabbt kunna sortera fram det sensationella ur en berättelse och göra en artikel av det, att veta vilka experter man skall använda och att debattera med rätt tyckare”. Det är en svidande kritik som Maria-Pia Boëthius riktar mot media: ”Mediamakten är en gigantisk stormakt som skulle kräva bevakning till och med mer än politiken. När vi journalister berättar om vad som händer måste vi alltid ta med medias roll i det vi berättar om. Media är involverat i vårt liv på ett sätt som saknar motstycke. Media är ett av de absolut största hoten mot demokratin som över huvud taget finns just nu”, säger Maria-Pia Boëthius.

Jag, som hela mitt vuxna liv systematiskt läst utländsk facklitteratur på mitt område lärde mig mycket tidigt hur selektiv och vinklad massmedierapporteringen kunde vara på det område som jag behärskade bäst. Successivt förstod jag att denna tendens till vinkling och mörkläggning, som jag mycket tydligt kunde se med hjälp av mitt eget professionella kunnande, inte bara drabbade mitt specialområde, utan systematiskt återfanns på i stort sett alla områden. Det är flera år sedan vi kastade ut TV:n!

I USA finns 8 fristående institut som alla på olika sätt kritiskt granskar massmedias avsiktliga förvrängningar, synliggör dem och därmed avslöjar dem. Någon sådan kontrollerande institution värd namnet har vi inte i Sverige. PO, pressens ombudsman var och är en journalistisk marionett.

Om någon timme åker vi till Kalmar, jag hoppas att boken i travar ligger på bokhandelsdisken!

30/3/2007

De svagaste kränks mest

Filed under: Allmänt,KBT,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 9:28

Det är för allmänheten numera välbekant att många av de mest förfärliga ”vansinnesdåden” under de senaste åren, har begåtts av patienter som just avvisats från psykvården, de har blivit en mycket farlig ”Svarte Petter” i det destruktiva psykoterapeutiska vårdspelet.

Svensk psykiatri har sedan mordet på Anna Lindh de senaste 4 åren genomlysts på ett sätt som aldrig förut skett. Nationella psykiatrisamordnaren Anders Milton presenterade för snart ett halvt år sedan sin mycket omfattande redogörelse för alla de många systemfel som psykoterapin inom vården lider av. Ett sådant systemfel är ”Svarte Petter-effekten”, dvs att en kallsinnig vård näst intill maximalt utnyttjat möjligheten att hänvisa hjälpsökande till andra vårdformer, ett hänvisande som lett till en destruktiv rundgång.

Parallellt med Anders Miltons mycket kritiska granskning har SBU visat att det inte någonstans i världen finns tillräckligt vetenskapligt baserad psykodynamisk psykoterapi, som visar att psykodynamisk behandling av de stora depressions- och ångestsjukdomsgrupperna har bevisad effekt.

Om det som exakt utlöst vansinnesdåden kommer vi aldrig att få veta i detalj, ord står mot ord. Därför är det extra viktigt att ett autentiskt och kartlagt fall återges i senaste numret av Läkartidningen. I en 1½ sida lång artikel skriver Pontus Höglund, doktorand i medicinsk etik vid rättspsykiatriska kliniken, Malmö allmänna sjukhus (MAS), om detta och jag återger för autencitetens skull i stor utsträckning hans egen text. Han berättar om 2 verkliga fall av självmordsförsök som han betecknar med fingerade namn, Sarah som har Aspergers syndrom och Maria med schizofreni.

Pontus Höglund skriver ordagrant: ”Sarah och Maria bestämde sig hursomhelst för att ta livet av sig i sällskap med varandra. De valde att göra det genom att svälja ner Alvedon och Sobril med vodka. De blev upptäckta av personalen på Sarahs gruppboende, och båda två bars ut till en bil och kördes till akuten. Därifrån flyttades de till psykakuten. Där är de nu, och det är söndag morgon.

Söndag. Sarah hör till omsorgen och har två vårdare därifrån hos sig. Chefen för den verksamheten ansåg det vara det bästa. Hon är tryggast med personer hon känner väl, ansåg chefen. Ett genomtänkt och gott beslut. Maria däremot har inga hon känner hos sig.

Sarahs ena vårdare är dock inte särskilt glad över att sitta här. Han skulle ha åkt och julhandlat i Köpenhamn om inte detta extravak varit nödvändigt. Han har blivit inbeordrad. Därför frågar han Sarah ‘varför i helvete hon skulle hålla på med sådan här skit’. Sarah svarar att hon inte längre vill leva. Vårdaren säger att hon med sitt handikapp inte kan förstå sådana saker ‘det är vi som står ut med att ta hand om dig’ skriker han, ‘som ska avgöra om du skall leva eller dö’.

Samtidigt utspelas en annan och liknande scen inne hos Maria. Två skötare, arbetande på psykakuten och även de inbeordrade, kommer till Maria för att sitta hos henne så att hon inte ska ges tillfälle att skada sig. Den ene skötaren förklarar för Maria att hon definitivt skulle ha gjort andra saker om inte detta extravak varit nödvändigt. Hon frågar ‘varför i helvete hon skall hålla på med sådan här skit’. Maria svarar att hon inte längre vill leva. Vårdaren säger att hon med sin störning inte kan förstå sådana saker, och att hon skall ge fan i att se till att normala människor inte får den fritid de så väl behöver’.

Måndag. Anna, som arbetat tillsammans med sin kollega, det skrikande extravaket från omsorgsverksamheten, ringer klockan åtta om morgonen till sin chef. Hon har legat sömnlös de flesta av nattens timmar, undrande över om hon ska våga anmäla sin kollega. Sedan kom hon på, förklarar hon, att hon ju är tvingad att anmäla — och en utredning enligt Lex Sarah påbörjas.

Peder, som tillsammans med sin kollega inbeordrades att vaka över Maria på söndagen, arbetar måndag morgon. Eftersom han upplevt att kollegan Astrid under söndagen kränkt Maria är han i kraftiga bryderier vid morgonkaffet. Men då han inte omfattas av skyldigheten att anmäla en kollega som bemött en person kränkande, nöjer han sig med att ta upp det hela till diskussion. Densamma slutar ganska snart. Man får ju förstå att det är för eländigt att bli inbeordrad en söndag, förklarar kollegorna. Dessutom har ju Maria gjort så här mängder av gånger (tre) och borde väl förstå att det är oacceptabelt.

Torsdag. Sarah och Maria skrivs ut. Båda är djupt kränkta av det bemötande de fått av sina vårdgivare. Sarah upplever dock att hennes rättigheter har försvarats genom den lag som gäller henne. Hon har informerats om den anmälan som gjorts.

Maria däremot känner att det här kommer att hända henne igen och igen. Vem kommer någonsin att förstå henne och hennes problematik — och framför allt, vem kommer någonsin att anmäla någon av dem som hon är så beroende av för att överleva och äga ett värdigt liv? Inte hon, i vart fall — hon är ju med stor sannolikhet snart där igen. Det är ju vad hennes sjukdom gör med henne — sjukdomen som tvingar henne att i perioder vårdas av bland annat den som ansett att hon bör och kan skärpa sig”.

Så långt Pontus Höglunds text. I efterhand kallas till ett möte där alla inklusive Sarahs och Marias familjer deltar. Alla tycker det är en skam att kränkningen av Maria inte kan beivras med hjälp av en lag. Pontus Höglund menar i sin fortsatta text att en sådan lag behövs.

Jag är övertygad om att, får vi en sådan lag att psykpatienter inte får kränkas, kommer inledningsvis resten av ”det stora isberget” att synliggöras. Hur ofta dessa för vanliga människor fullständigt otänkbara kränkningar av de allra svagaste i samhället inträffar, vet ingen. Vansinnesdåden indikerar att de inte är ovanliga. Denna absurditet är bara ett av flera symtom på den djupa ideologiska kris psykoterapin lidit av sedan freudianismens destruktiva syn tog över inom det terapeutiska tänkandet.

I DN den 28 mars 2007 berättar skådespelerskan Jessica Zandén (känd från bland annat ”Tre kärlekar”) att hon gått från mörker till ljus genom att hon fått terapi som lärt henne att tänka på ett annat sätt. Hon är nu förutom skådespelare utbildad KBT-terapeut. Den goda klokhetens psykologi, som ALDRIG kan tänka sig att kränka patienter, kommer att revolutionera psykiatrin och psykoterapin — men det kommer att ta många år. Det freudianska motståndet mot det nya paradigmet är enormt.

Med en lag som skyddar den psykiatriska patienten mot kränkningar hade kanske brottaren Michael Ljungberg levt idag?

28/3/2007

Föräldrarnas fostran viktigast

Filed under: Allmänt,Familjen,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 9:34

I både vetenskapssiten EurekAlert och medicinska nyhetssiten MedicalNewstoday kunde man igår den 27 mars 2007 läsa om en ur svenskt perspektiv mycket intressant och viktig undersökning av vården av det lilla barnet.

Det rör sig om en mycket kvalificerad långtidsstudie gjord i regi av statliga National Institutes of Health (NIH) och vad jag kan förstå finns ingen som helst motsvarighet till denna studie i Sverige. Studien är publicerad i tidskriften Child Development’s mars-april-nummer och bakom forskningen finns 17 olika forskare, huvudsakligen från USA, men huvudansvarig för rapporten är Jay Belsky, professor i psykologi vid Birkbeck University i London. Artikeln får i Child Development rubriken ”Are there long-term effects of early child care?” och MedicalNewstoday svarar omgående med sin rubrik ”Quality of early child care makes the difference, but good parenting matters more”.

Eftersom dagisdebatten i Sverige fortfarande är utomordentlig livlig trots att det är länge sedan slogan ”ropen skalla – daghem åt alla” hördes på Stockholms gator. Den borgerliga regeringen och en majoritet av befolkningen vill ju utöka föräldrarnas möjlighet att vara hemma med barnen, mer än vad som för närvarande är möjligt, så ämnet är verkligen aktuellt.

Det är därför viktigt att påpeka att denna amerikanska studie är den största, den längsta och mest heltäckande som gjorts i USA. Vetenskapligt extra värdefull är den också eftersom den är prospektiv. Sannolikt har man också valt professor Jay Belsky därför att han är ledare för ”The institute for the study of children, families and social issues” i London. Med honom har man fått en internationell ledare i den annars helamerikanska 17-medlemmar-forskarskaran.

Studien startades 1991, då man på 10 ställen i USA kontaktade nyförlösta mammor och man skapade en stor grupp om 1364 barn som man nu följt upp till 6:e klass, alltså ungefär 12 års ålder. Någon sådan i tiden mycket utsträckt undersökning kan jag inte alls tro finns gjord i Sverige. Man har tittat på barnens intellektuella utveckling, sociala utveckling och skolresultat vid 5, 10 och 12 års ålder. Man har värderat inte bara mammans omhändertagande om barnen utan också omhändertagandet av fadern, mor- och farföräldrar, andra släktingar om omhändertagandet överstigit mer än 10 timmar i veckan. Framför allt mätte man kvaliteten, kvantiteten och typen av barnomsorg upp till att barnet var 4,5 år gammalt.

Den viktigaste prediktorn av barnens beteende i 6:e klass var föräldrarnas omhändertagande och kvaliteten på deras föräldraskap. Man kunde se att ju större exposition för vuxenspråk som barnet som litet hade fått, desto större förmåga att benämna saker rätt, desto större vokabulär hade det.

Viktigt var också att man upptäckte att dagisvistelse gav upphov till fler problembeteenden, skattat efter en lista på 100 sådana. Man kunde då visa att tidig dagisvistelse gav upphov till en rad negativa beteenden och detta oberoende av kvaliteten av dagisvården. De tidigt dagisvårdade hade mera uppmärksamhetsstörningar, grälade och skröt mer. De var mer elaka, grymma, mobbade mer, förstörde andras saker i större utsträckning. De var olydiga i skolan, lurades och ljög mer, var skrikigare och aggressivare, slogs mer. Men skillnaden på gruppnivå var inte så stor så att man kunde direkt sjukförklara tidig-dagis-gruppen. I det mångetniska USA lyckades man inte heller få ihop en undersökningsgrupp som i sin profil svarade mot Amerikas vuxenbefolknings.

Även om dagis eller inte dagis har påverkan på barnen så är det som har störst inflytande över barnens utveckling den kvalitet på föräldrarnas omvårdnad och uppfostran som barnet får. Ett gott föräldraskap är det i särklass bästa, men givetvis ger ett dåligt dito ett sämre slutresultat. Men det betyder alltså att de flesta föräldrar sköter sin föräldrafostran väl och Gudruns Schymans ”död åt familjen”-upprop står för en extremåsikt som denna forskning verkligen inte bekräftar.

Denna undersökning av barn så här långt visar att samhället måste inse att föräldrarna är de som bäst tar hand om de egna barnen, och skall därför förstås stöttas av samhället. I USA, där det fortfarande är vanligt att mannen står för familjens hela inkomst och hustrun är hemma och kan i praktiken ta hand om barnen, har man ju inte alls samma statliga föräldraförmåner som t.ex. i Sverige och USA behöver därför utveckla stöd till de verksamheter, som utvecklar barn bäst, och som också ser till att negativa beteenden minimeras. Det gäller för USA att inte göra om det svenska misstaget att så ensidigt satsa på det kollektiva statliga omhändertagandet av barnen, att undvika den politiska socialistiska fällan och istället stötta föräldrarna.

Viktigt är också i sammanhanget att forskarna påpekar att det är väldigt angeläget att denna vetenskapliga kartläggning av barns utveckling får fortsätta minst till 15 års ålder. Det finns många exempel på att i tonåren, när barnen skall skapa sig en självständig personlighet och frigöras som individer, kan en draksådd från negativt kamratbeteende ur tuffa dagisgrupper få en ogynnsam efterskörd.

Jag hoppas förstås personligen att denna fullständigt unika forskningsinsats får fortsätta och följa barnen ända upp och in i tidigt vuxenliv, för där väntar också ”psykologiska snubbeltrådar”.

27/3/2007

Forskning på extra duktiga skolelever mörklagd

Filed under: Allmänt,Familjen,Mediekratin,Politik — Björn @ 8:54

Uppsala universitet publicerade den 6 mars 2007 ett mycket märkligt pressmeddelande om resultatet av en forskning på extra duktiga elever. Redovisningen i pressmeddelandet är mycket anmärkningsvärd. Pressmeddelandet i sin korta helhet finns att läsa på www.forskning.se

Studien bestod av att man under 5 veckor i ett fältarbete studerade 22 elever i årskurs 8 i en friskola, där alla eleverna hade mycket höga studieresultat. Studien byggde på observationer, samtal och djupintervjuer därför att direktcitat ”skolans elever hade exceptionellt höga prov- och betygsresultat”.

Extremt kortfattat beskrivet berättar man, att man fann, att eleverna hade mycket stöd och hjälp hemifrån, hade alltså fungerande hela familjer bakom sig och det betydde också förstås att förekomsten av läxor var viktig. Eleverna hade en speciell känsla för sin egen skola och ordagrant ”en positiv klassbaserad självkänsla”. Den korta sammanfattningen berättar också att pojkar och flickor hade olika inlärningsstrategi.

Den som gör sig mödan värt att läsa pressmeddelandet från Uppsala universitet upptäcker snart att hela skrivningen verkar lida av en svår, rimligen politisk betingad mörkläggning. Det sägs t.ex. inte ett ord om lärarnas kompetens, något som alla skolintresserade vet utifrån den nationella finska erfarenheten är mycket viktig.

Att forska på extra duktiga personer, eliter, är ju alltid ur vänsterperspektivet mycket fult (får i vänsterns värld bara förekomma inom idrotten) och det syns också mycket tydligt i mörkläggningen och knapphändigheten i presentationen av studien. Man talar t.ex. inte om vilken skola det är utan det står ordagrant ”en friskola i en mellanstor svensk universitetsstad”. Läsaren blir tvungen förstås att gissa och ana att det antagligen handlar om Linköping eller Örebro. Den sanningssökande vetenskapen får här alltså inte ens uppge i vilken stad skolan finns. Mellansverige är mycket stort. Nästan det enda öppet politiskt brännbara i pressmeddelandet är, att vi får veta att det rör sig om en friskola och inte om en kommunal. Det är ju naturligtvis mycket kontroversiellt i sig så politiskt laddad som frågan om friskolor är. Vi får naturligtvis inte heller av pressmeddelandet veta i vilken socialklass denna positiva effekt på elevernas inlärning kommer fram.

I mina ögon är detta pressmeddelande en gräslig demonstration av att politisk slutenhet inte tillåter vetenskaplig öppenhet. Den kanske viktigaste komponenten i undersökningen kommenteras med följande korta text: ”Studien synliggör bland annat den betydelse familjen och hemmen har som resurs för eleverna”. Något ytterligare om hur denna hjälp och detta stöd ser ut får vi inte veta.

Det bästa sanningssökande instrumentet vi har i vårt samhälle är vetenskapligt styrd forskning och när resultatet är så politiskt känsligt att ett universitet ställer upp på att mörklägga resultatet har det gått alldeles för långt. Det är alldeles klart att det långvariga och politiskt övertydliga systemet med att sätta avdankade politiker på styrelseposter i universiteten måste upphöra.

Att tänka rätt är stort, men att tänka fritt är större!

25/3/2007

Optimismen växer under livet

Filed under: Allmänt,Åldrande,Den friska hjärnan,KBT,Psykisk hälsa — Björn @ 9:56

I forskningssammanhang är ofta försökspersonerna unga studenter, det finns gott om unga villiga ”försökskaniner” i universitetens värld. Men forskningen börjar alltmer intressera sig för hur människor upplever och beter sig under senare delen av livet.

Psykologiprofessorn Michael Kisley och medarbetare Stacey Wood har tillsammans med studenter vid universitetet i Colorado Springs tittat närmare på hur opitimismen och pessimismen förhåller sig till varandra under livet. Man beskriver det i en artikel i välrenommerade tidskriften Psychological Science under rubriken: ”Looking at the sunny side of life: age-related change in an event-related potential measure of the negativity bias”.

Man har tidigare visat att unga människor inför bilder med positiv och negativ innebörd ofta reagerar starkare på de negativa bilderna.

I det nu aktuella exemplet visade man för 150 deltagare, samtidigt som försökspersonerna fick sin hjärnaktivitet registrerad, en rad bilder med negativ, neutral eller positiv innebörd. Positiva bilder kunde vara en vacker solnedgång, en skål med chokladglass, de neutrala bilderna var t.ex. en stol, en gaffel och de negativa kunde bestå av en död katt på vägen, en kraschad bil. Försökspersonerna fick se bilderna bara några sekunder och fick via en knapp ögonblickskategorisera bilderna samtidigt som deras hjärnaktivitet också mättes.

Försöksledarna skriver ”Whereas younger adults (18-25) often pay more attention to emotionally negative information, older adults tend to assign equal importance to emotionally positive information”. Denna tendens att hos de unga mer se det negativa jämfört med äldre har förstås en viktig innebörd förklarar professor Kisley. I beslutsfattande t.ex. gäller det ju att på ett icke felaktigt sätt väga för och emot.

I den här försökssituationen uppvisade alltså äldre mindre av den negativa ”pessimismen” som de yngre uppvisade: ”Older adults exhibit a better balance than younger adults in the way they process emotional information from the environment”.

Professor Kisley igen: ”The new finding from our study was that the older adults, ages 55+, did not show this so-called ‘negative bias’, instead they tended to show a better balance between paying attention to both negative and positive images”. Försöket var förstås upplagt på det sättet att det fanns lika mycket positiva som negativa bilder, något som de äldre var bättre på att registrera. Man har gjort en uppföljningsstudie som kommer att publiceras till hösten och i den kan man se en successiv förskjutning från negativism till positivism från 18 till 80 års ålder.

Man vill nu gå vidare och ta reda på hur det kommer sig att äldre personer uppfattar samma bildmaterial mindre negativt än yngre. Man vill veta om de äldres reaktion är en mera spontan reaktion eller om det är en medveten mental taktik hos de äldre att se det positiva.

”Everything does not go downhill when it comes to aging”.

24/3/2007

Mediekratin slår ut demokratin

Filed under: Allmänt,Läsekretsen,Mediekratin,Politik — Björn @ 9:40

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har just presenterat resultatet av myndighetens första nationella trygghetsundersökning (NTU). Den bygger på att man kontaktat hela 10000 svenskar och frågat dem om deras förtroende för rättsväsendet. Cirka 8000 personer har svarat, bortfallet är därmed vetenskapligt tillåtet ”litet”.

Ämnet är mycket intressant och rapporten är verkligen läsvärd i sin helhet, men jag ska här på grund av tidsnöd koncentrera mig på en viktig nedtystad ”detalj” i sammanhanget.

Eftersom det juridiska systemet i de flesta länder utgör den tredje statsmakten, är det av utomordentligt stor betydelse, med vilken tillit allmänheten betraktar denna rättviseskapande verksamhet. I Sverige anses det juridiska systemet vara den 4:e statsmakten och media anses i Sverige ha klättrat upp på en 3:dje-plats, något som man inte ser någon annanstans i Västvärlden. Om då media använder sin unika maktposition till att på ett felaktigt sätt skriva ner det juridiska systemet är det utomordentligt allvarligt.

Upprepade undersökningar har visat att allmänheten numera hämtar sin information om viktiga samhällsföreteelser, inte ur djupet av egna erfarenheter eller från medmänniskor, utan från media. Allt talar för att vi har en mediekrati istället för en demokrati.

BRÅ:s apport har ganska sparsamt återgivits i media men eftersom hela rapporten finns tillgänglig på nätet vill jag återge de stycken i BRÅ:s skrivning om massmedia, som är notoriskt dåliga på självkritik, systematiskt valt att inte återge.

På sidan 27 står det ordagrant: ”Fyra av tio i den svenska befolkningen upplever att brottsligheten ökat kraftigt. Dessa siffror kan ställas mot tillgängliga offerundersökningar och forskares bedömningar om i vart fall inte en kraftig ökning av det totala antalet brott, utan snarare en oförändrad nivå, och i vissa viktiga mängdbrott minskande brottslighet under senare år”. Det finns alltså på detta område, som på så många andra, ett gap mellan allmänhetens mediestyrda uppfattning och hur det enligt sakkunniga experter faktiskt ser ut i verkligheten.

I rapporten står det ordagrant: ”I litteraturen om förtroendet för rättsväsendet framhävs ofta medias betydelse för opinionsklimatet. Medieforskning i såväl Sverige som andra länder har återkommande visat att allvarliga händelser får stort utrymme, att ‘nya’ brott och tillvägagångssätt lyfts fram och att brottsligheten tenderar att beskrivas som ökande. Förhållanden som beskriver en mer oförändrad situation får däremot mindre utrymme”.

Stycket avslutas med en i mina ögon ganska förfärlig mening: ”Detta är egentligen inget märkvärdigt, utan en logisk konsekvens av mediedramaturgin som handlar om att lyfta fram det dramatiska och ovanliga”. Detta är en avslöjande gräslig formulering, kommen från en statlig institution. Man tycker alltså att det inte är märkvärdigt när mediernas mycket osakliga redovisning av fakta i mycket hög grad i allmänhetens ögon slår ut de verkliga sakförhållandena som experterna presenterar!

Längre ner i stycket står det dock: ”I ett arbete för att vidmakthålla och förstärka allmänhetens förtroende är det uppenbart att en korrekt och saklig beskrivning av den svenska brottsligheten är viktig. Även rättsväsendets önskemål om ökade resurser och nya metoder för att bekämpa brottsligheten är viktiga i sammanhanget. Det är självfallet rimligt och önskvärt att myndigheterna strävar efter att utveckla verksamheten, men inte oviktigt mot vilken problemformulering detta sker. En icke avsedd konsekvens av att följa medias beskrivningar av en mer eller mindre ständigt ökande brottslighet är att det underblåser en bild av att rättsväsendet inte förmår klara av sitt arbete och att brottsligheten ökar, oavsett det arbete som genomförts tidigare och som pågår för närvarande”.

Jag kan inte tycka annat än att medias brottslighetsförstorande dramaturgi faktiskt är brottslig när den snedvrider stora delar av den svenska befolkningens uppfattning i denna djupt demokratiska grundfråga. Vi lever i en demokrati, där det är varje medborgares fundamentala rättighet, att bli sakligt och opartiskt informerad om viktiga samhällsförhållanden. Utifrån denna information ska individen göra de demokratiskt baserade politiska valen.

23/3/2007

Vetenskapen om den bestående lyckan

Filed under: Den friska hjärnan,KBT,Mediekratin,Psykisk hälsa — Björn @ 10:10

För 30-40 år sedan var det bara i stort sett poeter och schlagerförfattare som intresserade sig för fenomenet lycka. Mycket enstaka filosofer som Bertrand Russell skrev på 50-talet i ämnet. Hans bok ”Hur nutidsmänniskan blir lycklig” är numera en klassiker på området. Jag gav boken till min mamma som då var nära 60 år och kan fortfarande läsa hennes blyertsanteckningar i kanten på boksidorna och se hennes understrykningar. Hon läste boken med stort intresse.

Numera är ämnet akademiskt ”mainstream”, och mycken forskning pågår på området. Ämnet har också blivit mycket intressant för personer med hälsointresse, då modern forskning på hälsa kunnat visa, att optimistiska personer lever friskare och längre än mer pessimistiskt lagda människor. 100-åringar är ”notoriska” optimister.

Det är viktigt att denna nya kunskap kommer fram, för inom den dominerande kultureliten odlas ständigt en grå, ja svart pessimism. För många inom det kulturella ”proffstyckar-gänget” är livets yttersta mål att genomskåda livets futtighet och torftighet. Den som inte landar i en personlig svartsyn anses inte ha förstått vad livet går ut på. Det är naturligtvis en skadlig och giftig inre mentalförstöring som denna grundläggande pessimism sprider kring sig, och som massmedia excellerar i: Dåliga nyheter är goda nyheter.

Psykologin och psykiatrin genomgår nu ett paradigmskifte i vilket det positiva, optimistiska tänkandet får allt större plats framför allt inom den goda klokhetens och kärlekens psykologi, som den Kognitiva Beteende Terapin är i sina bästa versioner.

I 18 mars-numret av Scientific American kan man läsa om ett forskningsprojekt vid ett Universitet i Kalifornien drivet av Sonia Lyubomirsky, Kennon Sheldon och David Schkade, San Diego. Upplägget och forskningen är så bra att man varje år under 5 års tid får cirka 10 miljoner kronor årligen av National Institute of Mental Health (NIMH). Den finansifieringen borgar förstås för att forskningen har i förväg bedömts hålla tillräcklig kvalitet.

Forskarna har utgått ifrån, att en del av det som andra studier visat, är betydelsefullt för den långvariga lyckan. De variabler man studerar extra är vänlighet, tacksamhet och optimism och on-line-artikeln i Scientific American-artikeln ger oss några tankar kring detta. Det finns förstås skäl att påpeka att forskarna är psykologer och därför lägger största vikt vid de psykologiska faktorerna, vilket förstås betyder att t.ex. biologiska faktorer sannolikt inte får den rättvisande plats de skall ha, men som studier av de tre ovan nämnda variablerna är forskningen viktig.

Men i ett hänseende kapitulerar man fullständigt inför det biologiska perspektivet. De psykologiska forskarna medger att studier av adoptivsyskon och särfostrade enäggstvillingar visar att lyckan till 50% är medfödd, alltså genetiskt inristad i oss. Sedan anser man att de i annan forskning visade andra lyckofaktorerna som inkomst, tvåsamhet, fysisk hälsa och boplats står för 10% av den bestående lyckan.

Man menar alltså att 40% av människors lycka beror på någonting annat, beror på en grundläggande sökande inställning efter det meningsfulla i livet. Men det är inte alltid lätt att säga vad som är hönan och ägget. Sociala kontakter ger glädje men man vet egentligen inte om det är kontakterna i sig som är betydelsefulla eller att det istället är så att lyckliga personer i större utsträckning än andra söker kontakt med sina medmänniskor. På detta kan forskningen ännu inte ge något entydigt svar enligt Lyubomirsky.

Man påpekar att faktiskt något så konstigt (?) som att en stor kris, en stor olycka i livet, kan faktiskt i det längre perspektivet leda till att människor kommer bort från ett förytligande livstänkande: Partytjejen som festar väldigt på partyt i mycket coola omständigheter kan ändå känna sig alldeles tom.

Scientific American-artikeln ger några glimtar in i den forskningsvärld som de tre psykologerna vistas i. Man menar att den personliga upplevelsen av lyckan är viktig, talar alltså ännu så länge inte om att personer med påstådd lycka måste bekräftas i datortomografisk hjärnundersökning genom vilken man skulle kunna få också objektiva mått på den påstådda lyckan.

Modellen som man beskriver påminner mycket om Kognitiv Beteende Terapi men ger några uppseendeväckande resultat så här långt. Lyubomirsky säger att deras resultat visar att ”De som räknar de lyckliga stunderna blott” dagligen, faktiskt är mindre lyckliga än de som veckovis summerar sina dagars bästa stunder. Det är också viktigt att variera upplevelserna av vänlighet, tacksamhet och optimism. Att ensidigt ”köra in” på ett enda vänlighetsspår räcker inte.

Artikeln avslutas med följande mening: ”The biggest factor may be getting over the idea that happiness is fixed — and realizing that sustained effort can boost it. A lot of people do not apply the notion of effort to their emotional lives”, Lyubormisky declares, ”but the effort it takes is enormous”. Man blir alltså inte lycklig utan att verkligen anstränga sig.

Dalai Lamas ideologi känns plötsligt som en bekräftelse.

Older Posts »

Powered by WordPress