Mordet på pojken i Jönköping visar det gamla psykiatriska paradigmet i all sin ofullkomlighet!
När brottaren och världsmästaren Michael Ljungberg tog livet av sig, intagen på en psykiatrisk klinik, upprördes svenska folket och förundrades över hur något sådant var möjligt. Varje sunt tänkande person insåg att det måste finnas ett systemfel bakom detta. Socialstyrelsen utredde händelsen och friade kliniken och menade att inget fel hade begåtts. Inte långt efter Socialstyrelsens frikännande fick vi veta att kognitiv terapi belönats med Laskerpriset, bland annat därför, att man visat, att denna nya terapi kan halvera dödsrisken hos självmordskandidater.
Om en patient har en livshotande kroppslig sjukdom läggs han/hon ofta in på en intensivvårdsavdelning där han sekund för sekund övervakas av instrument och personal. Någon personlig avskildhet är det inte tal om.
Att en psykisk patient med en livshotande sjukdom som självmordsbenägenhet självklart skulle behövas utsättas för samma intensiva övervakning under en kortare tid, framstår för den psykiatriska vården som en otänkbarhet. Men varje sunt tänkande människa förstår att en 100%-ig övervakning, modell intensivvården, kan vara nödvändig för dessa patienter några dagar, någon vecka tills att krisen är över.
När Michael Ljungberg lämnades oövervakad hänvisade man till att det var kränkande för honom att få en personlig övervakare, som skulle följa honom ända in på toaletten, något som alltså var en psykiatrisk omöjlighet. För en intensivvårdspatient som legat på bäcken, vet att denna ofrihet kan vara en nödvändighet. Visst kan jag förstå att en ”personlig överrock” under en veckas tid kan upplevas som kränkande, men om denna enda veckas vänliga, välvilliga ”kränkning” innebär att man överlever och får ytterligare 2000 veckor att fri leva i livet är/blir ”kränkningen” en bagatell.
I diskussionen om det utomordentligt tragiska mordet på den lille 8-årige pojken, på hemväg ifrån att ha åkt skridsko, har en mängd kända systemfel vädrats.
Förra regeringens tillsatte psykiatriutredare och samordnare, Anders Milton, har t.ex. pekat på att rättspsykiatrin måste bli bättre i sina bedömningar och att man aldrig får neka psykiskt sjuka vård. Mördarens bror informerade ju vården om att han beväpnat sig med kniv, något som borde ha blivit till en starkt ringande varningsklocka men patientens ”Svarte Petter-situation” gjorde att ingen tog tag i situationen.
Socialministern Göran Hägglund säger i en morgonsittning i TV att 95% av psykiatrin fungerar bra. Han verkar inte ha en aning om att psykiatrin står inför ett paradigmskifte, där den gamla destruktiva psykodynamiska, med freudianskt pessimism ”nedsmetade” psykiatrin, måste vältas över ända och börja ersättas av den garanterat effektiva Kognitiva Beteende Terapin som flera forskargrupper visat också kan ha mycket god effekt på schizofreni, den sjukdom som mördaren lider av.
I en ledare i min hemmatidning Barometern/OT skriver ledarskribenten den 26 januari 2007: ”För en utomstående förefaller det som om psykiatrin i Sverige, både rättspsykiatrin och den öppna psykiatrin, består av ett kaos av otillräckliga resurser, överarbetat personal, för få platser och stark godtycklighet i hur patienter behandlas. Dagens situation är ett resultat av årtionden av vanvård av denna sektor. Psykiatrireformen var en katastrof. Etablissemanget vägrar se att vissa personer inte blir friska av terapi och heller aldrig kommer att bli det”.
Jag som under mitt yrkesverksamma liv skrivit tusentals remisser har alltid fått uppleva att psykiatrin alltid försvårat den akuta inremitteringen av svårt psykiskt sjuka. Som enda specialitet har psykiatrin krävt dubbelremiss, det har inte räckt med den skrivna remissen, utan man har också krävt en telefonremiss, dvs ett telefonsamtal. Denna flaskhals i remitterandet har förstås bidragit till att motverka inremitteringen av de psykiskt mycket sjuka.
För nu snart tre år sedan skrev Johan Cullberg en debattartikel i Dagens Nyheter där han räknade upp bortåt tio systemfel som finns inbakat i det psykiatriska systemet. Många av dessa systemfel har nu vädrats i debatten men ingen har pekat på det kanske största systemfelet inbyggt i det psykiatriska tänkandet, nämligen den freudianska, destruktiva, negativismen.
SBU (Statens Beredning för Utvärdering av Medicinska Metoder) konstaterade nyligen i två jätteutredningar att Kognitiv Beteende Terapi är den bästa psykologiska behandlingen vid depressions- och ångestsjukdomarna. Samtidigt konstaterade man att mindre än 5% av svenska psykoterapeuter inklusive läkare har rätt utbildning i Kognitiv Beteende Terapi. Det betyder alltså att mer än 95% av patienterna inte får den terapi som färsk forskning visat kan halvera självmordsrisken hos självmordsbenägna.
SBU kommer säkert inom rimlig tid att också granska terapin av schizofrena personer och kommer då att upptäcka att Kognitiv Beteende Terapi kan fungera utomordentligt bra på schizofrena patienter. Eftersom man kan utgå ifrån att den schizofrene mördaren inte fick Kognitiv Beteende Terapi är det verkligen skäl att återge något av den mycket stora forskning på effekten av Kognitiv Beteende Terapi på schizofreni, som finns dokumenterad utomlands.
Två forskare vid universitetet i Southampton skriver t. ex. i december 2006 i en psykiatrisk tidskrift: ”Who does not get cognitive-behavioral therapy for schizophrenia when therapy is readily available?”. Man inleder sammanfattningen med meningen: ”The evidence base for using cognitive-behavior therapy in schizophrenia is well established. It is recommended in guidelines by the Schizophrenia Patient Outcomes Research Team”. I den forskning man tittat på får varannan schizofren patient av oklara skäl inte den behandling de skall ha. Därför skriver man ”Improved engagement skills might bring the benefits of cognitive-behavioral therapy to a still broader group”.
I juninumret 2006 av ”British Journal of Clinical Psychology” skriver fem forskare från universitetet i Glasgow en rapport där det står under rubriken ”Early intervention for relapse (återfall) in schizophrenia. This is the first study to show that cognitive-behavioral therapy reduces negative appraisals of loss arising from psychosis and improvements in self-esteem”.
Tre forskare vid universitetet i Newcastle, Callaghan i Australien, skriver i oktobernumret 2006 i tidskriften ”Journal of Nervous and Mental Disorders” om ett projekt där man behandlar den schizofrena antingen med vanlig behandling eller Kognitiv Beteende Terapi följande: ”Within the CBT group the patients should linear improvement up to twelve months”.
I oktobernumret av ”Schizophrenia Research” skriver sju forskare från ”Clinical Institute of Neurosciences”, Barcelona i en kontrollerad och randomiserad studie att: ”Cognitive-behavioral therapy showed the expected treatment effect on general psychopathology, anxiety and depression”.
Två forskare från ett universitet i München publicerar i januari i år i tidskriften ”Psychiatriche Praxis” en metaanalys därför att som forskarna skriver: ”The demand for an evidence-based therapy makes it necessary to evaluate the efficacy and effectiveness of the various psychotherapeutic concepts and approaches”. Deras genomgång visar att: ”Cognitive behaviarol therapy have demonstrated positive results across a variety of domains. All patients with schizophrenia should receive scientifically proven psychotherapeutic interventions”.
Denna korta översikt från senaste halvåret visar att många forskningsprojekt (det finns många många fler) har med olika inriktning kraftigt förbättrat situationen för olika symtom hos patienter med schizofren sjukdom.
Kaoset inom psykiatrin måste få ett slut/ Ledaren, Barometern/OT.