Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

30/12/2006

Kära läsare!

Filed under: Läsekretsen — Björn @ 16:30

Hemsidan har nu strax varit igång på allvar i ett halvt år, starten var den 10 juli 2006. Totalt har till just nu 4519 besökare läst 10623 sidor. Det gläder mig extra eftersom än så länge ingen nämnvärd marknadsföring av hemsidan har förekommit.

Årets toppbesök hade jag den 8 november då 109 besökare var inne. Toppnoteringen för antal lästa sidor inträffade den 3 november 2006, då 258 sidor lästes.

Mycket stort tack för ert stimulerande intresse, och välkomna som läsare också nästa år,

dvs i övermorgon!

Hälsningar från en tacksam

författare/Björn

D-vitaminnytt från Harvard

Filed under: Cancer,Kost,Ljus — Björn @ 16:07

Som prenumerant på Harvardtidningar får jag nu och då extratexter från Harvard Medical School.

Den 27 december 2006 skickade man mig 10-i-topplistan för 2006 med tidskriftens formulering ”Top ten health stories of 2006”.

Bland medicinskt mycket tungt material dök som nr 10 rankat av redaktören följande text upp:

Finally, a vitamin that makes the grade

Several studies in 2006 have suggested that the so-called sunshine vitamin — because it is produced in skin exposed to sunlight — may protect against cancer. California researchers reported that as blood levels of vitamin D go up, women´s breast cancer risk goes down. Harvard and Northwestern researchers collaborated on a study showing that fairly large amounts (300 IU or more daily) of vitamin D lowered the risk for pancreatic (bukspotts) cancer by about 40%. Another Harvard study suggested that the vitamin offered some protection against other forms of cancer.

Most multivitamin pills contain 400 IU of vitamin D. We probably ought to be getting at least twice that much. So far, though, most of the favorable findings for vitamin D have come from observational studies.

Det betyder att denna 10-i-toppnyhet behöver enligt Harvardredaktören bekräftas genom randomiserade, kliniska försök. Den som inte har bråttom kan alltså vänta några år. Den som har bråttom kan börja sola redan nu.

Det ljusnar alltmer för solljuset!

Gott Nytt Optimistiskt 2007 – trots allt!

Filed under: Allmänt,KBT,Mediekratin,Motion,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 10:31

Mycket välrenommerade Mayokliniken presenterade i decembernumret av sin tidskrift ”Mayo Clinic Proceedings” en undersökning, som visar att optimister lever längre. Inga svenska massmediala reaktioner har kunnat noteras. Sökordet ”optimism” på Nyhetsportalen.se ger ingen svensk träff. Men utomlands har det positiva forskningsresultatet återspeglats i t.ex. Scientific American och Reuters, som publicerade nyheten den 22 december 2006 med rubriken ”Optimists may have longer lives”.

I senaste numret av British Medical Journal (BMJ) publiceras en undersökning, som är intressant i sammanhanget. ”Eurobarometern” mäter bland annat årligen andelen mycket nöjda i befolkningen. Dessa mätningar har pågått i 30 år, i början var det bara 9 länder med. Sverige stod länge utanför men nu har antalet länder stigit till 15 och Sverige har varit med sedan 1995. Det kan vara skäl att påpeka att inga länder från det postkommunistiska Östeuropa har velat vara med då stickprovs-undersökningar från länderna i öst visat att andelen missnöjda är mycket större där och därmed andelen nöjda mycket mindre.

I senaste mätningen noteras andelen ”mycket nöjda” nå en toppnivå i Sverige på 48% och det är den högsta nivån som någonsin uppmätts i Sverige och det är ett skutt uppåt från år 2003, då andelen ”mycket nöjda” i Sverige var 38%. Sverige ligger för närvarande på en delad tredjeplats. I toppen ligger Danmark, i botten Portugal. Sveriges läge är anmärkningsvärt med tanke på att den ”massmediala missnöjesindustrin” gör allt för att svartmåla läget. Begripligt nog har därför också ingenting om detta, för Sverige gynnsamma läge, publicerats av svenska massmedia. Nyheten ligger helt fel i tiden för den journalistiska agendan. Nu gäller det att svartmåla den nya regeringen och därför blir en redovisning av ”Eurobarometern” ur massmedial synvinkel kontraproduktiv.

Man kan tycka, att journalisterna har full frihet att välja bort ämnen som de inte vill skriva om, men vi lever i en demokrati, som bygger på att varje medborgare skall vara opartiskt informerad om olika samhällsförhållanden, för att sedan i allmänna val lägga sin röst utifrån en egen inre övertygelse, inte en dito av massmedia pådyvlad uppfattning.

I en stor massmediakartläggning i USA för ett antal år sedan uppgav en stor folkmajoritet att man upplevde massmedia som mentala miljöförstörare, den ”negativa alarmismen” som karaktäriserar alltmer av dagens journalistik, och som nu successivt erövrar också de svenska morgontidningarna, har en direkt ”giftig” effekt på människors hälsa.

Mayoklinikens forskning på den sunda optimismens betydelse för vår hälsa visar det på ett övertygande sätt. Deras forskningsmaterial består av nästan 7000 personer som 1965 som nyinskrivna universitetsstuderande vid starten vid universitetet genomgick ett standardtest (Minnesota Multiphasic Personality Inventory) som bland annat kartlade personlighetens optimism/pessimism profil. Ledare för undersökningen är nu professor Beverly Brummett vid Duke University i Durham.

Man kunde då för 40 år sedan se att cirka 20% av studenterna hade en pessimistisk läggning, 13% kunde beskrivas som optimister, resterande del, dvs 66% var både och. Dessa personer har nu alltså kunnat följas i 40 år och de är nu alla i 60-årsåldern. När man nu sent omsider jämfört de mest optimistiska med de mest pessimistiska ser man att de som var/är mest pessimistiska har en ökad dödlighet med 42%, eller för att se det hela mera optimistiskt, optimisterna hade en minskad dödlighet med 42%. Det finns skäl att påpeka att detta forskningsresultat inte är unikt utan undersökningen bekräftar vad flera andra forskningar visat.

Några karaktäristiska skillnader mellan optimister och pessimister är att optimisten tror att en motgång är temporär och utifrånkommande medan pessimisten tror att motgången blir bestående och är självförvållad. Optimisterna är förstås också mindre besvärade av depressiva tillstånd, de är mer livsstilsmedvetna, motionerar mer, äter bättre mat. Motion i sig är stämningshöjande.

Kunskapen om optimismens hälsoförbättrande effekt är viktig och bör bli allmänt känd. Likaså den onödiga pessimismen med dess skadliga effekter. Kultureliten vältrar sig i ett postfreudianskt idisslande av livets svartsyn och det är betecknande att den av hela svenska folket älskade filmen ”Såsom i himlen” inte fick en enda Guldbagge medan den politiskt korrekta ”Fyra nyanser av brunt” haussades av t.ex. Statstelevisionens filmkritiker. Alla ”feelgood-filmer” uppskattas av befolkningen, men får i princip alltid ”tummen ner” av filmkritikerna, som alltid anser sig veta bättre.

Gudskelov fick filmen ”Såsom i himlen” kolossalt många fler tittare än ”Fyra nyanser av brunt” så den politiskt korrekta pessimism som regissören (den politiskt mycket korrekte Hans Alfredssons son) försökte sprida, var det bara kultureliten, som lät sig luras av. Trots massmedias ständiga eländes-rapportering är alltså andelen ”mycket nöjda” hög i Sverige, men ligger dock 17% lägre än i det land som alltid prickar in högst nivå i den undersökningen, nämligen Danmark.

Att massmedia i mycket stor utsträckning kan ha ett negativt inflytande på allmänheten, bekräftas av att förbudet mot att visa rökande personer i rutan, i nästan fullständig utsträckning är fungerande. TV-ledningen erkänner därmed indirekt att TV:s negativa smittoeffekt kan vara stor.

Detta är mycket viktigt eftersom statsvetaren Jesper Strömbeck i sin bok ”Den medialiserade demokratin” har visat att allmänheten numera i förskräckande stor omfattning, cirka 75%, får sin uppfattning om viktiga samhällsfrågor, inte av närstående eller experter, dvs extra sakkunniga utan från ”massmedieindustrin”.

Dåliga nyheter är goda nyheter är ett axiom för den destruktiva massmedieindustrin, som ständigt matar oss med alltför mycket eländesbeskrivningar, utan att man på något sätt analyserar den skadliga mentalhygieniska aspekten, som en folkmajoritet i USA i en enkät har visat, att mediekåren består befolkningen med.

Massmedia har alltså tvingats att sluta propagera för rökning. Man är numera klar att rökning = konsumerande av skadlig rök är kraftigt livsförkortande och det erkänns nu i stort sett också till och med av de flesta rökarna i finkultureliten. Om konsumtion av destruktiv mental pessimism är lika livsförkortande som rökning bör friheten att sprida dessa omvärderas, ifrågasättas och sedan som jag ser det ”ransoneras”.

Alla är numera medvetna om att passiv rökning är skadlig och leder till stor ohälsa hos oskyldigt exponerade. Likadant verkar det vara med den destruktiva ständiga olycksrapporteringen, som massmedia håller oss med. Någon bör kartlägga hur mycket av folkhälsan, som tar skada av att vi matas med ruskiga olyckor från alla långt bort liggande jordens hörn, olyckor som vi innan den moderna massmedieindustrin förmedlade till oss, var helt ovetande om, och som därmed inte alls tyngde vårt sinne.

Ett exempel, om i den närliggande kommunen en positiv nyhet t.ex. att ett företag nyanställer och ger 15 arbetslösa jobb är det en viktig nyhet som genom att det handlar om den närhet som påverkar oss borde vara större än att t.ex. en båt kapsejsar i Kinesiska sjön och 15 personer drunknar. Bara för att tekniken gör det möjligt, att olyckor från hela världen går att distribuera lokalt, betyder det inte att man skall göra det. Tvärtom, om skadlig sjukdomsframkallande livspessimism på grund av supermodern meddelandeteknik kan förmedlas, finns det skäl att säga stopp – nu räcker det!

Eftersom psykoterapeuterna i Sverige till 95% utgörs av behandlare som arbetar utefter ett pessimistiskt freudianskt psykodynamiskt perspektiv är det viktigt att påpeka att också inom psykoterapibranschen måste det destruktiva elementet balanseras av ett positivt synsätt, det synsätt som Kognitiv Beteende Terapi, den goda klokhetens psykologi, numera alltmer visar att det positiva synsättet också måste vara med – det kan ibland vara direkt livräddande.

Vad skall man då göra? Ja, Mayokliniken har publicerat ett program som är starkt färgat av Kognitiv Beteende Terapi när det gäller att motverka onödig pessimism. Några korta punkter från deras program publicerat den 18 december 2005. Man skriver: ”Optimism – where it comes naturally or is learned – is good for you”. Likaväl som det går att lära in en pessimism går det också att lära in en optimism. Punkterna är följande:

* Stoppa det negativa inre pratet. När du upptäcker, att du tänker, att du inte kommer att glädjas åt en händelse eller klara av ett projekt, så hejda tankarna. Se istället det positiva i situationen.

* Om du är irriterad på din make/maka eller partner, tänk tillbaka på de kvaliteer, som du upplevde var så attraktiva, när du blev förälskad. Håll medvetandet om dessa kvaliteer vid liv.

* Sök glädjen i ditt arbete. Vilket arbete du än har, så identifiera de aspekter som är personligen tillfredsställande.

* Umgås med positiva, optimistiska människor.

* Hantera situationer som du kan kontrollera, och försök att acceptera de du inte kan kontrollera.

* Ge perspektiv åt saker och ting. Livet kan ställa dig inför svårigheter, försök se utmaningen i det. Ett gupp i vägen är bara tillfälligt.

* Skriv varje dag ner tre positiva saker som under dagens lopp har hänt. Analysera varför.

GOTT NYTT OPTIMISTISKT 2007

29/12/2006

Psykoterapibiverkningar är alltför litet uppmärksammade

Filed under: Den friska hjärnan,KBT,Psykisk hälsa — Björn @ 10:44

Ovanstående rubrik är titeln på en mycket intressant artikel i senaste numret av Läkartidningen skriven av Hans Bendz, överläkare vid psykiatriska öppenvårdsmottagningen vid Universitetssjukhuset i Lund. Han räknar i artikeln upp 13 biverkningar vid psykoterapi. Ett självmord inom psykiatrin kan alltså vara en ”psykoterapibiverkan”.

Sedan mordet på Anna Lindh har psykiatrin/psykologin utsatts för en mycket noggrann granskning på ett sätt som förut aldrig skett. SBU (Statens Beredning för Utvärdering av Medicinska Metoder) har nyligen visat, att för de stora folksjukdomsgrupperna depressioner och ångesttillstånd finns det ingen utförd vetenskap, som visar att psykodynamisk terapi fungerar. SBU fortsätter vidare och granskar alltfler behandlingar av psykiatriska sjukdomar och det finns all anledning att tro att den vanliga psykoterapin i stort sett kommer att visa sig vara inte verkningsfullare än vad placeboeffekten står för.

Regeringens speciellt tillsatte psykiatriutredare Anders Milton berättade under utredningens gång att det enda stället där han hittade ett fungerande samspel mellan de olika vårdgivarna var i Lysekil, i övrigt fungerade terapin i stort sett som ett elakt ”Svarte Petter-spel”, där de mest sjuka hamnade mellan stolarna.

Den nyligen prisbelönta Kognitiva Terapin, den goda klokhetens psykologi, har t.ex. nyligen visats halvera dödligheten för självmords-kandidater, jämfört med vanlig psykodynamisk terapi. Det betyder att i stort sett kanske nästan all annan psykodynamisk inriktad terapi också är i stort sett verkningslös eller direkt skadlig.

Medicinen har sedan länge hävdat att man arbetar på basis av vetenskap och beprövad erfarenhet. Nu har sedan snart 30 år kritiskt granskande institut världen över noggrant granskat medicinens vetenskaplighet men framför allt den beprövade erfarenheten (men ej vetenskapligt bekräftade), och man har då kunnat utmönstra en rad behandlingar som overksamma eller skadliga.

Kravet på att inom läkemedelsbehandlingen uppge de olika medlens potentiella biverkningar är numera ofrånkomligt. Läser man t.ex. ”Patientfass” så får man för varje läkemedel en mycket noggrann redovisning av biverkningarna, såväl ovanliga som mycket vanliga.

En liknande, alldeles nödvändig noggrann kritisk granskning av psykologiska behandlingar har systemet i stort sett hittills undgått. Och man har själv inte gjort något eget försök att vetenskapligt bekräfta sina behandlingsresultat. Det är viktigt att konstatera detta därför att många psykodynamiskt verksamma terapeuter är utomordentligt kritiska till läkemedelsbehandling och dess redovisade biverkningar. Man tiger alltså helt still om de potentiellt farliga biverkningar, som den egna terapin regelbundet ger upphov till.

Läkartidningen erbjuder i sitt senaste nummer läsekretsen att för 65:- köpa ett temanummer om psykoterapi. Överläkare Hans Bendz har kritiska synpunkter på temanumret eftersom det helt saknar det som alltid finns vid beskrivningar av medicinska metoder inklusive läkemedel, nämligen redovisningar av terapiernas biverkningar. Att utöva självkritik är svårt därför är det extra välkommet när han påpekar bristen på beskrivningar av psykodynamiska terapiers biverkningar och själv bidrar med att räkna upp ett större antal. Hans beskrivning är en svensk parallell till den kritik som Harvardpsykiatrikern Richard Schwartz redovisade i Harvard Review of Psychiatry och om vilken jag skrev den 7 augusti 2006 under rubriken ”Den skadliga psykologin”.

Överläkare Hans Bendz är ju verkligen inne på ett mycket känsligt ämne och för att mildra effekten av kritiken uttrycker han sig ganska försiktigt, men sakinnehållet är om man tänker efter mycket upprörande. Han skriver ordagrant: ”Psykoterapi kan ge positiva bestående effekter. Det betyder att negativa effekter också kan bli bestående. I så måtto är biverkningar av psykoterapi potentiellt allvarligare än de flesta biverkningar av psykofarmaka”.

Detta är ett viktigt konstaterande eftersom det innebär att felaktig psykoterapi alltså kan ha skadliga effekter, som inte går över med tiden utan kan bli bestående. De biverkningar som läkemedel ger upphov till försvinner i de allra flesta fall när läkemedlet utsätts.

Han skriver också: ”Likväl är dessa biverkningar till skillnad från läkemedelsbiverkningar inte allmänt kända, ibland inte ens erkända”. Detta är ett viktigt konstaterande därför att här visar han på en stor svaghet hos psykoterapin. Tack vare att viktig forskning saknas, kan skadliga effekter av terapin mörkläggas år efter år. Det betyder förstås att självgoda psykoterapeuter hela tiden slipper ifrån den självkritiska granskning som läkemedelsföreskrivande doktorer hela tiden utsätts för.

Överläkare Hans Bendz räknar alltså upp 13 olika biverkningar i sin artikel, varav jag kommenterar några. Han skriver ”Exempel på psykoterapibiverkningar är att patienten blir förälskad i psykoterapeuten; överfaller psykoterapeuten; begår ovanliga och/eller oöverlagda handlingar mellan psykoterapisessionerna; att relationer till närstående allvarligt försämras; att de psykiska symtomen förvärras; att patienten blir psykotisk eller suiciderar”.

Några kommentarer: Om den psykodynamiska terapin som biverkan får patienten att bli sämre så att han/hon tar livet av sig så är det ju en katastrofalt allvarlig biverkan. Noggrann kritisk granskning av psykoterapier har visat att suicidrisken är dubbelt så stor vid vanlig psykodynamisk terapi som vid Kognitiv Beteende Terapi. Det forskningsresultatet var viktigt och vägdes in när den Kognitiva Terapin nyligen belönades med Laskerpriset, ett pris som mycket ofta föregår Nobelpriset.

Om patienten av terapin försätts i ett labilt läge och i det begår överilade, kanske kriminella handlingar kan slutresultatet leda till skador som senare blir mycket svåra att reparera.

Terapin kan alltså leda till att relationer till närstående allvarligt försämras ”And they may never recover fully” som Richard Schwartz skriver, betyder det att de skadliga effekterna på patientens sociala nätverk kan bli irreparabla och leda till en felaktig destruktion av relationen till anhöriga och vänner. När terapin är över kan det vara så att det sociala stöd som tidigare fanns, av terapin förstörts och det viktiga samspelet med det sociala kontaktnätet efter terapin försvårats.

Att patienten blir förälskad i terapeuten kan låta nog så trevligt men kan innebära en katastrof för en hemmavarande partner.

Också överläkare Hans Bendz påpekar att terapeuten kan bli sjukligt beroende av sina ofta ständigt beundrande, ja kanske avgudande patienter. Överläkare Bendz skriver: ”Psykologiskt beroende är förmodligen en av de vanligaste biverkningarna. Den kan vara ömsesidig och leda till onödigt långa behandlingar”. Det finns alltså en av terapisituationen framskapad olyckligt beroendeframkallande effekt som ogynnsamt i det långa loppet påverkar både terapeut och patient.

Överläkare Bendz skriver vidare: ”Slentriandosen 1 samtal 1-2 per vecka torde ofta vara onödigt hög och därmed ge en onödigt hög risk för biverkningar”. Om resonemanget kopplas till de allvarligaste psykiskt sjuka, betyder det att slentriandosen vid terapi av t.ex. självmordsbenägna patienter alltså kan leda till att patienten suiciderar. Jag kan försäkra att om risk för dödlig slentriandos skulle förefinnas inom cellgiftbehandlingen av cancersjuka skulle en sådan slentriandos för länge sedan ha stoppats.

Hans Bendz avslutar sin artikel med följande mening: ”En intressant fråga är därför om olika psykoterapiskolor eller olika behandlingsformat skiljer sig åt ifråga om risk för biverkningar”. Vad självmordsbenägna patienter beträffar har vi redan svaret – Kognitiv Beteende Terapi räddar dubbelt så många som den psykodynamiska terapin gör!

27/12/2006

Is the ”sunshine vitamin” a miracle cure?

Filed under: Cancer,Hälsa,Ljus,Mediekratin,Politik — Björn @ 15:13

Dr Manny presenterar idag ”The top health news of 2006”. Han är en ständig krönikör på FoxNews hälsosite.

Han räknar upp 10 enligt honom medicinska toppnyheter från detta år. På tredje plats kommer Vitamin D, i gott sällskap med bland annat stamceller och influensavaccin.

Han inleder med rubriken ovan. Han skriver ”We recently learned about a possible link between this essentiell Vitamin and a reduced risk for multiple sclerosis (MS).

In October we found that Vitamin D may slow breast cancer and in September researchers said Vitamin D may reduce the risk of pancreatic (bukspotts) cancer and help fight kidney (njur) cancer in women.

Last year Vitamin D was reported to possible help prevent PMS (premenstruellt syndrom) and lower the risk for breast cancer and ovarian (äggstocks) cancer.

Vitamin D is an easy choise for vitamin of the year.

Jag har nu i 25 år propagerat för D-vitaminets stora men nedtystade hälsovärde (solen lyste ju även för 25 år sedan)!

Hur länge skall det dröja innan någon annan svensk doktor vågar utmana ”antisolningsetablissemanget” och dess medicinska, politiska och massmediala komponenter och oförblommat tala om hur det faktiskt egentligen är?? Jag gissar att det dröjer 2-4 år. Det krävs nämligen mod och förmåga till självständigt tänkande för att gå emot den massmediala och finakademiska strömmen.

Inbitna rökare får hjärnskador

Den inbitne rökaren och ”whiskypimplaren” (SVT:s beteckning) Harry Schein berättade innan han dog att han under de senare åren inte längre tyckte att det fanns någonting att skriva om för hans DN-krönikor. I denna mycket händelseturbulenta tid, kan man fråga sig om Harry Scheins ”nyhetstorka” berodde på hans personliga livsstil?

Världshälsoorganisationen (WHO) förklarade nyligen att man har infört anställningsstopp för rökare. Det betyder inte bara, att nyrekryterade topptjänstemän inte längre kan vara rökare, utan förbudet gäller även för hela stabspersonalen ända ner till vaktmästaren.

För experteliten på WHO-nivå är det sedan länge känt att nikotin är lika beroendeframkallande som heroin och kokain. I WHO:s skrift ”Tobacco Free Initiative” står det ordagrant: ”The 1988 report of the US Surgeon General identified cigarette smoking as nicotine addiction. The Royal College of Physicians (i England) similarly concluded that nicotine is an addictive drug on par with heroin and cocaine”. Det viktiga med denna WHO-text är att man inom organisationens ledning insett att nikotin faktiskt är en på flera sätt narkotiskt verkande drog, och att anställa ”narkomaner” kan man alltså numera inte tänka sig. Så WHO:s anställningsstopp för rökare bygger på att man insett rökningens utomordentligt skadliga psykologiska effekter och inte ”bara” de kroppsliga.

Det är sedan snart 10 år väl känt att fostrets hjärna tar skada om mamman röker under graviditeten och att ett ADHD-syndrom hos barnet kan ses. Man vet numera att i stort sett vartannat barn med denna allvarliga uppmärk-samhetsstörning får med sig handikappet upp i vuxenlivet.

Sedan jag för mycket länge sedan (30-35 år) lärde mig att nikotin var/är lika giftigt som blåsyra, cyanväte, har jag alltid undrat över giftets skadeeffekter på hjärnans celler. Nu verkar det som om forskningen mycket sent omsider börjar ta tag i ämnet. Nikotin är alltså per viktsenhet intaget per os lika giftigt som ett av de mest giftiga ämnen vi känner.

Har man hand om akut barnvård får man som läkare upprepade gånger uppleva att små barn kommer in på misstanke att de fått i sig och svalt en av föräldrarnas fimpar. Det är en potentiellt mycket farlig situation och barnet måste alltid behandlas med kräkmedel så att den ev. nedsvalda fimpen kommer upp. Nikotindosen i fimpen är så stor att den är ett dödligt hot mot barnet.

Två forskningsrapporter publicerades nyligen som båda visar att som Medicalnewstoday skriver i sin rubrik: ”IQ lowered with long-term smoking”. Den vetenskapliga kvaliteten på den ena av undersökningarna garanteras av att den är förgranskad, godkänd och därmed finansierad av Amerikas Socialstyrelse (NIH). Långtidsstorrökning nedsätter alltså hjärnans intellektuella förmåga, IQ:t sjunker.

Jennifer Glass, psykiatriprofessor vid University of Michigan, säger: ”The findings are the first to suggest a direct relationship between smoking and neurocognitive function among men”. Professor Glass och hennes nio medarbetare har publicerat sina resultat i ”The Journal of Drug and Alcohol Dependence”. Samtidigt publicerades också en annan studie vid University of San Fransicso där man med ”scanning” av hjärnan visade att rökande alkoholister har mera hjärnförtvining än icke-rökande. Psykologiprofessorn Robert Zucker vid University of Michigan säger att båda undersökningarna sammantagna: ”Taken together with previous epidemiological studies the two new papers feed a growing body of evidence for a link between long-term smoking and thinking ability. The exact mechanism for smoking´s impact on the brain´s higher functions is still unclear, but may involve both neurochemical effects and damage to the blood vessels that supply the brain”. Han påpekar också att IQ-mätningar på andra patientgrupper där rökning är en viktig riskfaktor visar på samma resultat: ”The result is consistent with other findings that people with cardiovascular disease and lung disease tend to have reduced neurocognitive function”. I politiskt helt inkorrekta, i Sverige därmed otänkbara IQ-mätningar på dessa patientgrupper har alltså utomlands visat på samma hjärnskadande effekt av rökning.

Studien som Michiganuniversitetsgruppen gör är en longitudinell studie som pågått i mer än 15 år där man vart tredje år intervjuar försökspersonerna med familjer efter ett standardformulär.

Man mäter då korttidsminnet, förmågan att återberätta en historia omgående och senare, matematikförståelse, visuell rumstolkning och förståelsen av verbala analogier. Försökspersonerna utgjordes av grupper av personer som var pågående alkoholister, en del rökare, en del inte, en annan grupp var tidigare alkoholister, där också en del var rökare resp. icke-rökare. Den tredje gruppen utgjordes av personer som aldrig missbrukat sprit och också de granskades utifrån om de varit rökare eller inte. Utifrån alla dessa grupper kunde man då visa att storrökning var mer hjärnskadande än livslång alkoholism, det senare som sedan årtionden är känt som ordentligt hjärnskadande.

Forskarna drar då förstås den slutsatsen att alla tidigare studier där alkoholutlöst hjärnskada påvisats måste omvärderas, nytolkas, ev. göras om, man måste alltså lägga in nikotinets giftiga och hjärnskadande effekt.

I ljuset av denna nya kunskap blir det förstås viktigt att inta den nya WHO-attityden. Storrökare inom en hälsoorganisation utgör inte bara ett dåligt exempel utan kan dessutom göra ett direkt sämre jobb.

Vidgar man perspektivet blir det förstås viktigt att politiker och andra personer med stort inflytande som är rökare bör man hissa en varningsflagga för. Det faktum att Lars Ohly nyligen deklarerat att han slutat röka är glädjande, han säger dock inget huruvida han övergått till snus. Det faktum att säger sig ha gått upp sex kilo talar för att han verkligen har slutat. Mona Sahlin, just i dagarna partiledarkandidat, slutade röka för ett och ett halvt år sedan. Hon hämtar nu kraft ur styrketräning istället.

Om långvarig storrökning leder till bestående hjärnskador är det betänkligt att Fidel Castro vid 15 års ålder av sin pappa initierades som, förstås inte cigarettrökare, utan som cigarrökare. Havannacigarren hade ju då en i stor utsträckning positiv atmosfär kring sig, något som numera inte är möjligt. Cigarröken är mycket starkare och giftigare än cigarettröken, och det har förstås bidragit till att cigarrökandet avtagit mycket kraftigt.

Castro rökte sedan (tillsammans med Chue Guevara) oavbrutet i minst 45 år. Han påstås att ha slutat när han var 60 (Wikipedia). Fidel Castro har de senaste 15-20 åren som enväldig diktator levt en mycket insynsskyddat liv och har aldrig kritiskt kunnat granskas för det han gjort. Det är frestande att tro att den halsstarriga, stela kommunism som Fidel Castro stått och står för, utan vidare kan tänkas ha rötter i allvarliga hjärnskador med nedsatt kognitiv kapacitet.

En annan rökare vars tänkande fått mycket större effekt på Västvärldens kulturelit var Sigmund Freud. Söker man på honom på Medline får man 104 träffar och i en av rapporterna står det: ”Sigmund Freud was a heavy smoker with a 20-cigar/day habit” (Att han en lång period brukade/missbrukade kokain, gör ju inte saken bättre). Att han så länge drev sitt nu alltmer krackelerande teoribygge, samtidigt som hans mycket kända elever hoppade av i en strid ström, kan misstänkas ses som ett uttryck för den hjärnskada nikiotinet givit honom. Den svartsyn som nikotinet ger upphov till, vilket annan forskning som jag redovisat, synliggjort, är en grundpelare för hans pessimistiska, destruktiva människosyn.

Eftersom många av våra mest hyllade kulturpersoner är uttalade ”tobaksnarkomaner” är det viktigt att deras ”hjärnspöken” får rätt beteckning.

25/12/2006

Gladans julafton

Filed under: Allmänt,Åldrande,Fåglar,Ljus,Natur — Björn @ 10:40

Den alternativa julen lanserades för 30 år sedan av miljörörelsen i protest mot julens energiförstörande kommers och överkonsumtion (som för många äldre är direkt farlig och gör jultiden till årets dödligaste tid).

Kanske kommer miljötänkandet, som nu verkar stå för en nystart, återigen att prioritera kvalitet istället för kvantitet. Men tendensen syntes inte i årets svenska julhandel som i Sverige slog ett rekord och passerade 50-miljardergränsen. Kommersen med dess alla skadliga effekter på miljön verkar i år ändå vara oberörd av alla oroande miljöstörningstecken.

Alltfler seniorer väljer nu, framför allt för hälsans skull, att under vintern lämna kyla och mörker för att fira julen med en kortare eller längre ”kortsommar” någonstans i söderns soliga trakter.

Vår traditionsenliga julaftonsresa gick också i år till vårt absoluta favoritområde, till den fågelrika La Jandadalen 12 mil härifrån. Dalen är stor och öppen, cirka 2 mil lång och 1 mil bred. För 50 år sedan var den en sjö och då vintertid en av Europas bästa fågelsjöar. Men sjön är sedan länge utdikad men den gamla sjöbottnen håller fortfarande mycket vatten, så vintertid är dalen i stort sett ett enda jättelikt våtmarksområde. Därför kan man se upp emot tusen svenska tranor under deras övervintringstid här.

Vår julaftonsresa började i måttliga +8 grader men eftersom Solkusten under dagen verkligen levde upp till sitt namn och alla de 10 timmarna bjöd på strålande sol från en molnfri, klarblå himmel och dessutom vindstillhet så klättrade temperaturen raskt så att det mitt på dagen blev shortsväder med +21 grader i skuggan och 33 i solen.

Jag gör här ingen fullständig redovisning av alla de fågelarter vi vid dagens slut kunde summera ihop till utan jag redovisar bara några enstaka hållpunkter på vår resa till och igenom den 20.000 hektar stora dalen.

Vid passagen av Gibraltarsundet klättrade vägen allt högre och när serpentinvägen nått sin högsta punkt stannade vi och kunde från fågelobservatoriet skåda ut över det mytomspunna sundet. Flera fartyg passerade, detta Medelhavets en gång kritiska nålsöga, och i söder såg vi Afrikas Atlasberg resa sig högt, så högt, att topparna gick in i molnen, de moln som vi under hela vår resa slapp.

I ovanligt stillsam trafik slingrade vi oss på serpentinvägen neråt och västerut och gjorde sedan ett besök vid den blå Atlantstranden norr om den lilla staden Tarifa. Det är en liten stad men storpolitiskt mycket betydelsefull för hit kommer många av de förhoppningsfulla unga männen från Afrika som illegala invandrare, något som för närvarande med tanke på Spaniens invandringsvänliga politik vållar problem för hela EU.

Vi gjorde ett besök vid den en halv mil långa sandstranden norr Tarifa, Playa de Los Lances, med dess innanförliggande naturreservat. Där hade man sedan sist i trä byggt en två kilometer lång handikappramp, som söderifrån ledde till områdets fågelrikaste platser. Vi gick ner vid rampens nordända och kunde därifrån räkna in 68 ex av de där alltid pålitligt parkerade Rödnäbbade trutarna, en av jordens ovanligaste trutarter. Arten har dock tack vare ökat skydd tillvuxit i individantal och kan numera ibland ses i flockar upp emot 200 individer. De blandade sig med Medelhavstrut, Skarvar, Skrattmåsar och Kentska tärnor.

Så rullade vi vidare och efter att ha mellanlandat vid det utbyggda fågelobservatoriet La Pena passerade vi genom den jättelika vindkraftsparken som nu tyvärr fyller dalens sydligaste ände. Väl nedkomna till den djupt nedgrävda kanalen, som numera för det mesta effektivt avvattnar sjön kunde vi omgående avnjuta områdets specialiteer som de små vita hägrarna, Kohäger och Silkeshäger, Spansk sparv, Svarthakade buskskvättor (på var 50:e meter) och den lilla näpna Grässångaren. Överallt kunde vi också se de storvingade storkarna, som ju kan ha en spännvid på upp till 2,2 meter. I den vattensjuka före detta sjöbottnen finns gott om mat för dem.

40-talet gåsgamar, också de mycket stora med en spännvidd på nästan tre meter, var på plats på storbondens utläggningsplats för självdöda djur. Matningen av dessa fågel- och djurvärldens högspecialiserade arter blir allt livsviktigare, efter det att EU-direktivet om att självdöda djur inte längre får ligga kvar i markerna. De i våra ögon ganska fula gamarna är nämligen helt ensamma om att leva i denna mycket smala näringsnisch. De är jordens enda ”heltidsanställda” asätare. Övriga asätare ”fuskar” alltid på sidan om med egen jakt. Så gör t.ex. hyenan.

En av de utomordentligt många tornfalkarna (vi såg sammanlagt hela 21 exemplar under vår dagstur) fick vi se på mycket nära håll, förklarligt nog därför att den nästan hade tagit sig ”vatten över huvudet”. När vi steg ur bilen lyfte den nämligen mödosamt ur det frodiga dikesgräset och med kikarens hjälp kunde jag snabbt konstatera att den hade tagit en nästan övermäktigt stor och tung råtta. Med stor möda flög den ut 50 meter bland buketter av ännu inte blommande dödsliljor, varefter den dunsade ner i grönskan. Råttan var uppenbarligen så tung i förhållande till fågeln så någon längre flygtur orkade den framgångsrike jägaren inte med och att släppa den goda och mycket stadiga lunchen var det tydligen inte tal om.

49 topsvipor såg mycket svenska ut där de gick i det grunda översvämningsvattnet och de formerade sig nu och då till en härligt samflugen tät flock.

I den stora vida dalen fick vi under loppet av 4-5 timmar se hela tre falkarter. Förutom alla Tornfalkar flög också en Stenfalk längs den urgamla, mycket gropiga vägen, tvärs över dalen och en stor, ung Pilgrimshona bevärdigade oss med att göra flera cirklar rakt över våra huvuden.

En annan ornitologisk delikatess var en ung ensam Hökörnshona som cirklade över oss flera gånger, attackerad av områdets bofasta? tornfalk. Den unga honan var stor och hade den karaktäristiska lilla men tydliga vita fläcken på ryggen och de undre handtäckarnas svarta kurva avtecknades fint mot fågelns ljusbruna undersida. De äldre fåglarna har utvecklat en för rovfåglar sällsynt jaktteknik. De jagar nästan alltid i par, varför de under svårskådade omständigheter underlättar artbestämningen genom att man nästan alltid ser dem två och två. Men ”vår” unga dam var än så länge utan friare.

En annan örn som enligt svenska fågelböcker inte skall finnas här under vintern är Dvärgörnen. Men den har tydligen inte läst på, så vi fick se ett fint ex länge sitta och speja i toppen av en kraftledningsstolpe.

Under den sköna lunchen som gick att avnjuta barbröstad i det starka solskenet (temperaturen hade i skuggan stigit till 21 grader och i solen till 33) satt vi i kanalvägens frodiga kantgrönska mitt ute i dalen. Under den goda lunchen kunde vi glädja oss åt att 3-4 Grönfläckiga kålfjärilar snurrade runt oss och landade allt som oftast på de gula blommor som det fanns gott om i gräset. Fjärilen är en i Sverige stor sällsynthet och kan bara ses i ett fåtal biotoper, bland annat på Gotland. En annan pålitlig, spansk vinterfjäril är den Rödgula höfjärilen som med sina starka färger lyser upp där den flyger. Den är också en stor sällsynthet i Sverige. En elegant, getinglik, mitt på kroppen trådsmal stekel landade på min hand under fotograferandet. Detta vinterbesök kändes så extraordinärt så jag lät insekten sitta kvar trots dess hotande getingliknande gulsvarta bakkroppsrandning. På hyrbilens varma plåt gonade sig mängder av områdets flugor.

Som ett extra uppiggande ”störande” inslag under lunchen passerade två Blå kärrhökar, en hane och en hona.

På många ställen längs vägen syntes små flockar av de mycket vackra Rödhönorna, söderns rapphöna, som i olika raser finns runt hela Medelhavet. De utomordentligt vackra fåglarna visade fint upp sig och vi kunde summera till hela 21 exemplar.

Eftersom vi var på räknarhumör kunde vi inte låta bli att också summera ihop de snabbt hit och dit omkringrusande kaninerna, vi noterade hela 17 stycken.

I våtmarksområdet i nordost gick hela 46 ex av de osannolikt röd- och långbenta Styltlöparna. I flykten är de utomordentligt vackert svartvita då deras vita kroppar konstraterar mot vingarna vars över- och undersidor är svarta. Svarta eller mörka vingundersidor har också Skogssnäppan och hela 48 ex av denna fågel som av de gamla i Sverige kallades för Skogssvala, blandade sig med Styltlöparna. På slutet fick vi en ovanligt skön, ja estetisk, fågelsyn. Tre stora Purpurhönor hade lämnat det skyddande strandgräset, och stod fullt synliga ute i ett öppet grundvatten. Det var en familj. Vuxenfåglarna skimrade i blått och näbben och pannskölden var lysande röd.

Resan avslutades som sig bör med dagens mest exklusiva fågelupplevelse. På väg ut ur det väldiga dalområdets nordöstra hörn flög en närmast måsfärgad fågel, dvs den var vit, grå och svart, en i sig inte märkvärdig färgkombination men fågeln var desto märkvärdigare, den var nämligen en Svartvingad glada. Den satte sig flera gånger på en kraftledningsstolpe så vi kunde i tubens 60 gångers förstoring tydligt se det stora huvudet med bärnstensfärgade ögon nästan ugglelikt framåtriktade, gul näbbhud och gula fötter. Bukens och bröstets vithet konstraterade fint mot skuldervingens svarta halvmåneformade fält och fågeln var för övrigt läckert ljusgrå, ungefär som en Blå kärrhök.

Fågeln är också i Spanien en spännande nykomling för den flyttade in från Afrika för bara cirka 30 år sedan och har sedan stadigt expanderat norrut. Den häckar nu också i södra Frankrike och har dykt upp som mycket märklig, tillfällig gäst här och där. Vi lyckades faktiskt se det ensamma exemplaret av arten som 2004 besökte ön Balgö utanför Västkusten och som med sitt absolut första Sverigebesök någonsin väckte stor uppmärksamhet i ornitologkretsar. En halv timme efter att vi fått se fågeln försvann den för gott och de stackars ornitologer som kom efter oss blev utan denna superraritet.

Under dagen såg vi en rad andra mer eller mindre ovanliga läckerheter som Tofslärka, Sandlöpare, Svartbent strandpipare, Kungsfiskare, Kornsparv, Drillsnäppa och överraskande nog Europeisk stare. I Spanien är det gott om starar men det är då den Svarta staren som vi i princip aldrig ser i Sverige.

Vi såg alltså sammanlagt 59 arter under vår underbara, solstarka, varma och av liv kryllande julafton.

”Birdwatching is good for your health” menar Harvard Medical School. Vi saknade inte ens julglöggen!

Older Posts »

Powered by WordPress