Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

30/11/2006

Sanningskravet växer hela livet

Filed under: Åldrande,Hälsa,KBT,Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 10:10

Världens högst rankade universitet, Harvard, håller sig inte bara med egen spetsforskning, utan förmedlar också viktig kunskap till intresserade via en rad för allmänheten tillgängliga publikationer. En sådan publikation är Harvard Mental Health Letter. Den tidskriften fyller en extra stor funktion idag när två stora paradigm inom det psykologiska tänkandet kolliderar. Det freudianska paradigmet ersätts alltmer av den goda klokhetens psykologi, Kognitiv Beteende Terapi, som i sin uppbyggnad är väsentligt annorlunda än psykoanalysen, och så betydelsefull så att den blir till ett nytt paradigm.

Harvard Mental Health Letter publicerade nyligen en mycket viktig forskningsnyhet under rubriken ”As a man/woman grows older”.

Man redogör för en i mina ögon mycket ovanlig och mycket viktig forskningsöversikt i en koncentrerad presentation. Det är en metaanalys som bygger på hela 92 studier av den friska personlighetens utveckling under livet, dvs man har fått fram en karaktäristisk ”stomme” i hur människans, både mannens och kvinnans psyke, personlighet förändras och utvecklas under hela livet. Givetvis finns det stora variationer på grundtemat men det intressanta, är ändå att ett basalt, generellt mönster finns.

Denna mycket översiktliga och sammanfattande forskning visar att psykologer numera är eniga om att fem stora drag i personligheten går att beskriva och utgör grundkomponenter hos varje frisk människa. De fem faktorerna är:

”Agreeableness” som väl närmast översätts med ”trevlig vänlighet” och som innefattar empati, altruism och kärlek. Denna förmåga håller sig väsentligen på samma nivå från 20-50 års ålder, därefter ökar den.

Emotionell, neurotisk instablilitet som kan ta sig uttryck i fientlighet, nervositet, orolighet och impulsiv ombytlighet minskar för de allra flesta stadigt under vuxenlivet och en förbättring av den psykiska hälsan i det här avseendet pågår ända fram till 60 års ålder. Därefter planar förbättringen ut.

Allmän sällskaplighet, att vara socialt utåtriktad ökade under den tidiga universitetstiden något, minskade något under 25-30 årsåldern, familjebildningen kommer och kräver uppmärksamhet för tvåsamheten något som tas från ”flersamheten”. Denna allmänna sällskaplighet håller sig i stort sett oförändrad upp till 60 års ålder, därefter minskade den ytterligare. Det är väl bekant för äldre personer att det inte är lika lätt att knyta nya vänskapsband i högre åldrar jämfört med i yngre dagar.

I det sammanhanget tittade man också människors ledarförmåga och den ökade upp till 40 års ålder, därefter förblev den på samma nivå som förut. Den som inte utvecklat en god chefsförmåga före 40 års ålder gör det sannolikt inte heller senare.

Att vara vetgirig och nyfiken, öppen för att tänka i nya banor och därmed alltså förmåga att tänka om är ett karaktärsdrag som finns med under hela livet.

Det mest intressanta är att det finns en faktor som kontinuerligt ökar under hela livet i undersökningarna mätt ända upp till 70 års ålder och det är ”conscientiousness”, ett inte alldeles lättöversatt ord. Lexikonen ger förslagen hederlighet, samvetsgrannhet, plikttrohet. I Harvard Health-skriften står ordagrant att conscientiousness står för ”Strongly committed to goals, principled, tendency to be restrained”. Denna karaktärsegenskap innehåller alltså principmedvetenhet, målinriktning, behärskning.

Det intressanta med detta personlighetsdrag är alltså att det är det enda som utvecklas under hela livet, även under tredje livsåldern och det gör fenomenet extra intressant. Troheten till sina ideal ökar alltså livet igenom och är som starkast i 70-årsåldern och det samtidigt, vilket är märkligt, med att människan har sin vänligaste, välvilligaste period. Sanning och kärlek samexisterar fint med varandra.

Att hederligheten utvecklas kontinuerligt under hela livet är intressant och begripligt ur biopsykologiskt, evolutionärt perspektiv. Ju äldre människan blir, desto svagare blir hennes fysiska, yttre styrka men detta kompenseras alltså av en större inre styrka. Man kan förstå att den äldre och etiskt mer mogna, mer medvetna generationen med fasa t.ex. åser Statstelevisionens försök att snabbtransformera ibland före detta grovt kriminella personer upp till ett socialt bärande kändisskap. Denna för etiskt medvetna äldre ”psykologiska sörja” importerar TV i vartenda svenskt hem och den äldre generationen måste alltså via TV-licensen betala för något som man upplever är djupt omoraliskt, hur ”ungdomshäftigt” det än må vara. Vi äldre ryser, när vi ser hur äldre personer ängsligt kopierar ungas beteenden, klär sig i sista ungdomsmodet, sprätter omkring som vore de hållningslösa pubertetsflickor.

Det finns alltså en enda egenskap, som tillväxer under hela livet, och som är ett av det värdefullaste som människan har och det är den principstyrda, målinriktade behärskade satsningen på livets bärande ideer. Under förhistorien fanns det i varje grupp/stam ”De äldres råd” som alltså bestod av gruppens ledande äldre män som i viktiga frågor bestämde och (be-)dömde. Denna ”de äldres råd” fanns alltså, innan det juridiska rättssystemet, som vi har idag uppstod, och eftersom kravet på sanning stiger successsivt under hela livet, var det en bra lösning när det gällde att komma tillrätta med stammens/gruppens rättsliga bekymmersamheter.

Det är intressant att se att i en förrapport till den som Harvard Mental Health Letter återger publicerade en av författarna, psykologiprofessorn BW Roberts, ett separat forskningsresultat betitlat ”Conscientiousness and health-related behaviors: a meta-analysis of the leading behaviorial contributors to mortality”. Denna forskning visar alltså att hederlighet, samvetsgrannhet är en viktig häslofaktor som både motverkar en destruktiv livsstil, förbättrar hälsan och minskar dödligheten: ”Results showed that conscientiousness-related traits were negatively related to all risky health-related behaviors and positively related to all beneficial health-related behaviors. The leading behavioral contributers to mortality are tobacco use, diet, activity patterns, excessive alcohol use, violence, risky sexual behavior, risky driving, drug use and suicide”. Känslan för heder är alltså kopplad till ett sunt levnadssätt.

Och, som den senare undersökningen visar, också till att ta avstånd från sjuklig, neurotisk, känslomässigt instabil omognad.

Det finns många andra uppgifter som styrker att den här utvecklingen är så generell. Det är väl känt att majoriteten kriminella upphör med sin brottslighet när de kommit in i medelåldern, blivit över 40 år.

Detta är förstås ett utomordentligt illasmakande piller för den ”elitiskta finkulturen” för vilken det idag är högsta mode i fredudiansk anda hänge sig åt livets bedrövligheter, psykologiskt sönderfall och brottslighet. Jag är därför mycket väl medveten om att ett forskningsresultat som detta i kulturelitens yngre öron kan låta som kvalificerat ”gammelmanssvammel” men det är det faktiskt inte. För de som surfar på ”kulturelitens svartsyn” uppfattas förstås detta forskningsresultat som ”knarrig gammelmanstorka”, men det är bara det att forskningen visar att det är mot denna klarsyn som livet menar, att vi skall utvecklas.

Sammantaget kan sägas att tiden för den största utvecklingen av de fyra andra personlighetsfaktorerna är i ”Young adulthood”, alltså i 20-40-årsåldern. Forskarna konstaterar också att könsolikheterna påverkade inte karaktärsförändringarna. Männens mjuka vänlighet överträffade inte kvinnorna och kvinnorna blev inte säkrare, bestämda än männen. Men man kunde också se något av en generationsskillnad, yngre personer utvecklade sin samvetsgrannhet, hedersförmåga senare i livet och det är förstås bekymmersamt, sorgligt nog kan man alltså se att denna i stor utsträckning positiva utveckling och en grundinställning inför den personliga hälsan kommer senare in i livet nu för tiden. Den etiska medvetenheten är en ”slow starter” hos vår tids unga, moderna människa.

Denna undersökning styrker mig i högsta grad i mitt författande. Det känns nu utomordentligt bra, att i mitt författarskap fullfölja det som inombords i mig utvecklats i mer än ett halvt århundrande. Jag känner alltså att min största livsuppgift nu, sent i livet, är att fullfölja den genom hela det långa livsloppet gående utvecklingen mot en allt högre grad av vetenskaplig hederlighet, sannfärdighet, samvetsgrannhet, plikttrohet.

Så lyder mitt författarcredo!

29/11/2006

Fyra av fem svenskar motionerar för litet

Världen över finns nu vetenskapligt kritiskt granskande institut, som noggrant kartlägger, vad av den ”beprövade erfarenheten”, som den etablerade medicinen använder sig av som också håller för vetenskaplig granskning. I Sverige har vi SBU (Statens Beredning för Utvärdering av Medicinska Metoder) och institutet har sedan första rapporten kom 1989 publicerat 79 rapporter, varav den senaste heter ”Metoder för att främja fysisk aktivitet” och publicerades alldeles nyss, den 25 november 2006.

Det är en värdefull rapport men är på sätt och vis för tidig eftersom samma institut inte publicerat någon kunskapssammanställning om vilka de sjukdomar är som motverkas av motion. Man berättar alltså om metoderna som ökar motionsaktiviteten hos patienter i vården, men har inte alltså själv skrivit något häfte om motionens alla hälsoeffekter, inte specificerat, vid vilka sjukdomar motion av olika typer, har en sjukdomsmotverkande effekt. Eftersom många i vården saknar kunskap om just detta viktiga förhållande, är det verkligen att börja i fel ända, genom att tala om att man bör ge råd, men inte vilka råd!

Rapporten berättar att råd från läkare och från sjukgymnaster, sjuksköterskor har effekt och detta kan förstärkas om patienten får recept på motion, för dagbok, använder sig av stegräknare. Man säger också att strukturerade träningsprogram, t.ex. för hjärtsjuka har effekt och bredare program – man skriver mer omfattande beteendeinterventioner – är också gynnsamma. Uppräkningen avslutas med formuleringen: ”Interventioner som inkluderar hela livsstilen – inriktade på såväl fysisk aktivitet som kost- och stresshantering – förstärker den fysiska aktivitetsökningen”. När man läser det sista förstår den som har lång hälsoerfarenhet, att detta är en sen bekräftelse på att de 45 hälsohemmen som en gång fanns i Sverige, men som av politiska skäl omöjliggjordes (det är/var fult när privata verksamheter tar/tog betalt för sina hälsotjänster), hade sitt berättigande och skulle verkligen ha behövts idag.

Rapporten nämner mycket kort att: ”En fysiskt aktiv livsstil är förenad med minskad risk att utveckla sjukdomstillstånd som hjärt-kärlsjukdomar, typ 2 diabetes, osteoporos (benskörhet) och cancer”. Man skriver alltså utomordentligt oprecist om vilka sjukdomar som motverkas av motion. Vilka cancrar, t.ex., behöver få veta att motion är till stor nytta för dem?

En stor brist i rapporten är, att i vår tid, när det psykiska illabefinnandet är så utbrett, hade det varit mycket värdefullt att också bekräfta att motion motverkar många psykiska störningar, sjukdomar, såsom depressionssjukdomarna, ångestsjukdomarna, sömnstörningar etc.

I ett avseende kan man trots allt tycka att rapporten är sensationell. Det är första gången någonsin som SBU bekräftar att motion motverkar cancer. Myndigheterna i Sverige är livrädda för att lägga på individen för mycket egenansvar för sin hälsa och den principiella inställningen är att om fem patienter upplever ett individriktat hälsoråd som positivt stimulerande, men en patient ser det som en negativ pekpinne så ger man helst inte det rådet. I den svenska demokratin får man inte peka ut ”svaga minoriteter” även om långt större ”starka majoriteter” har nytta av ”pekpinnarna”.

Glädjande är att rapporten inser, att man också bör berätta om de motionsinsatser vars vetenskapliga underlag är tunnare, alltså inte till 100% bevisade. I motionstänkandets barndom krävdes alltid att påstående om motionens hälsosamma effekter var helt och fullständigt vetenskapligt bevisade, för att de skulle tas på allvar.

Historien har alltså lärt de kritiska granskarna, att även mycket tidig och ofullständig forskning kan vara inne på rätt spår. Det kan vara skäl att i det sammanhanget att citera Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2005. På sidan 324 står ordagrant: ”Fyrtio år av systematisk forskning bekräftar att bristande fysisk aktivitet hänger samman med en ökad förekomst av kroniska sjukdomar. Regelbunden fysisk aktivitet bidrar dessutom till ett förbättrat välbefinnande”.

Den formuleringen visar att redan för 40 år sedan kom de första utländska rapporterna (i Lancet publicerades en rapport som visade att de stillasittande chaufförerna på Londons tvåvåningsbussar var betydligt mer hjärtsjuka än de konduktörer som sprang upp och ned mellan våningarna) som visar att motion har en jätteeffekt på de stora, största folksjukdomarna, rapporter som många inom skolmedicinen då hånskrattade åt. Många andra förstod dock mycket tidigt att forskningen var inne på alldeles på rätt spår och tog intryck av det i sitt hälsotänkande och hälsobeteende. Joggingvågen på 60-talet var ett uttryck för denna tidiga insiktsfullhet och hälsotänkandet nådde för en kort tid till och med ända in i redaktionsrummen på SVT, men lyftes efter bara några år ut igen.

Att många behöver öka sin motionsaktivitet belyses av SBU:s formulering ordagrant: ”Högst 20% av Sveriges befolkning över 30 år är tillräckligt fysiskt aktiva sett ur ett hälsoperspektiv”.

Avslutningsvis finns det anledning att påpeka att när man nu från SBU:s sida pekar på vilken hälsorådgivning och vilka hälsometoder, som fungerar, är det viktigt, att tid och resurser avsätts för sådan rådgivning. Självklart betyder det också, att SBU snart måste återkomma med en rapport som ger det preciserade kunskapsunderlag som rådgivarna behöver.

I det här sammanhanget har SBU satt vagnen före hästen!

28/11/2006

Hjärnan har inbyggd moralfunktion

Filed under: Den friska hjärnan,Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 9:47

En förgrovande vulgaritet med den förskönande etiketten ”folklighet” väller emot oss ur etermedia och dagstidningar. Under den politiska relativismens täckmantel får snart vilka grovheter som helst spridas. Många av oss äldre, som under ett långt liv successivt utvecklat vårt etiska medvetande, (något som annan forskning visar att det faktiskt gör) framstår en del av den populistiska mediakulturen, som djupt frånstötande! Mycket modern forskning visar dock att en bister tillnyktring kommer att ske och det med hjälp av ett för många säkert överraskande håll.

Det biopsykologiska tänkandet får nämligen alltmer substansiell näring av hjärnforskningen.

I senaste numret av Läkartidningen, nr 47 2006, presenteras professor Mats Hansson och hans mycket spännande alldeles purfärska forskardisciplin. Mats Hansson är nämligen professor i biomedicinsk etik och han är övertygad om att vi har en medfödd moral som kommer att visa sig vara ”lokalt stationerad” i hjärnan.

Professor Hansson är biolog i botten, disputerade i etik vid teologen i Uppsala och är nu chef för ett helt nytt institut, nämligen Karolinska institutets och Uppsala universitets gemensamma centrum för Bioetik. Där växer ett helt nytt forskningsområde fram, Neuroetik, forskning som alltså kommer att visa att våra moraluppfattningar i stor utsträckning är medfödda, nedärvda och förankrade i vår hjärna.

Neuroetiken är ny för Sverige, men har utomlands funnits länge, och som jag ser det kommer forskningen på det området så småningom att avkasta mycket revolutionerande sanningar, sanningar som kommer att i det långa loppet omöjliggöra mycket grov politisk relativism, och normupplösning.

Artikeln i Läkartidningen har rubriken ”Upprördhet över fusk nedärvd?” och professor Hansson svarar tveklöst på den frågan med ja och menar att forskning kommer att visa att hjärnan har inbyggda moraliska funktioner.

Just nu håller professor Hansson på att lägga upp ett forskningsprojekt om fusk inom idrotten och på Läkarstämman, där han framträder i morgon, kommer han att ta upp forskningsfusket.

Professor Hansson är övertygad om att vi har en inbyggd moral, därför att det under människans mycket långa, genom många miljoner år sträckande utveckling, har det funnits ett påtagligt överlevnadsvärde att hålla sig till rent spel. Han säger ”Vår hypotes är att hjärnan reagerar på fusk på likartat sätt oavsett kultur. Moral uppstår inte bara genom kultur och lokala sedvänjor. Sociala normer har visat sig ge evolutionära fördelar och de grupper som kan organisera sig moraliskt har en fördel framför andra grupper. Vi kan därför förvänta oss att hjärnan har inbyggda moraliska funktioner”

Den moralupplösning, som på sistone blivit så tydlig i massmedia, kommer den moderna hjärnforskningen om inte allt för länge visa, att den är djupt obiologisk, djupt omänsklig. Alla grupper och kulturer som i det förflutna vältrat sig i människans sämsta sidor har förlorat i konkurrensen, successivt slagits ut och försvunnit. Islamismen har tyvärr en poäng när man pekar ut Freud som en huvudrepresentant för den västerländska dekadensen.

Vad beträffar forskningsfusket säger professor Hansson följande ”Majoriteten av forskningen går rätt så hyfsat till och det mesta forskningsfusket blir avslöjat”. Och det eftersom kontrollmekanismerna inom vetenskapen är så påtagliga till skillnad från vad som t.ex. kan sägas i populistiska massmedia.

Lokalt i Sverige har vi nyligen upplevt en mycket uppseendeväckande episod av forskningsförvanskning, den som sociologiprofessor Eva Lundgren för något år sedan presenterade i vilken hon påstod att det fanns satanistkretsar i Sverige som mördade, styckade och åt upp foster. De fullständigt befängda påståendena från en universitetsprofessor väckte oerhört mycket upprördhet, den moraliska medvetenheten i de allra flesta människors hjärnor slog till alla bromsar och sade: ”Stopp, detta kan inte vara sant”.

Internationellt rullas nu sakta men säkert upp ett av världshistoriens största fusk och det är de påhittade behandlingsresultaten som Freud påstod att hans psykoanalys gav, resultat som aldrig har gått att upprepa. Mats Hansson påpekar att forskningsresultat som inte går att replikera signalerar att det mycket märkliga forskningsresultatet handlar om fusk. När nu en mycket stor reaktion mot freudianismen sveper över hela världen, baseras den i mångt och mycket på att många insiktsfulla människor inser och förstår, att Freud fuskat och att hela det psykodynamiskt färgade tänkandet bygger på något djupt omoraliskt, nämligen medveten osanning, lögn.

Det växande motståndet mot Freud baseras alltså på att tillräckligt många lyssnar på vår hjärnas urgamla, medfödda förmåga att upptäcka fuskaren och ta avstånd från honom.

Rättsprocessen i samband med mordet på Anna Lindh satte strålkastarljuset på den förfärliga toleransen för lögnen som finns inbyggd i det rättsliga, politiskt tillrättalagda domstolsförfarandet. Den initiala och alltjämt pågående toleransen för hedersmord är en skamfläck (se Högsbymordet, där frikännandet av föräldrarna som med all sannolikhet var med och hällde kokande olja i munnen på dotterns friare, innan han knivskars till döds, har upprört en majoritet av svenska folket. Och sedan fick de skadestånd!!).

Om vittnen ljuger är det straffbart, men om brottslingen gör det, till det uppmanad av slipade advokater, är det ett för honom tillåtet knep i hans försök att undgå sanningen. Jag förutser att mycket (?) långt fram in i framtiden kommer inte bara fuskande idrottare och fuskande vetenskapsmän att via hjärnaktivitetsmätningar avslöjas, utan också grova brottslingars, av advokaterna påhejade ljugande, kommer att i mycket stor utsträckning kunna avslöjas. Jag hoppas jag hinner få vara med om den fantastiska utvecklingen.

Neuroetiken kommer att i framtiden ge upphov till många överraskningar. Den politiskt sociologiska relativismen som nått så stora framgångar under 1900-talet kommer att få mycket stryk.

27/11/2006

Kostberoende depression

Filed under: Den friska hjärnan,Hälsa,Kost,Psykisk hälsa — Björn @ 9:12

Depression är en folksjukdom som drabbar många under livsloppet och då fler kvinnor än män. Också i Australien konstaterar några forskare att cirka en miljon Australiensare varje år drabbas av sjukdomen, dvs 6-7 procent. Forskarna skriver ”Depression causes significant morbidity and is a major risk factor for deliberate self-harm and suicide”. Det betyder förstås att sjukdomen i sina värsta former kan sluta med döden. Det finns också lättare former av depression som för närvarande inte klassas som sjukdom, men som ändå leder till långvarig funktionsnedsättning.

Sedan lång tid tillbaka finns det översiktliga, internationella studier som visar att depressionsförekomsten är lägre i länder med hög fiskkonsumtion.

Dr Dianne Volker vid Sydneys universitet menar att kosten kan ha betydelse och säger: ”The role of balanced nutrion in mental health should be recognized”. Dr Volker och medarbetare har gjort en litteraturgenomgång av internationellt publicerad forskning på området och publicerat sin rapport i den Australiensiska tidskriften ”Nutrition and Dietetics”. En kort sammanfattning av resultatet publicerades nyligen på nätet av CNN och Reuters. Dr Volkers forskningsrapport är viktig på det sättet att man också från Australiensiskt håll får värdet av ett ökat intag av Omega 3 bekräftat.

Dr Volker menar alltså att den litteraturgenomgång hon och hennes medarbetare gjort visar att det sannolikt är brist på Omega 3 som är den springande faktorn när det gäller kostberoende depressioner. Vi vet idag att Omega 3 finns det mycket av i kroppens cellmembran och mycket av i hjärnan.

Men svaret är då inte så enkelt, som att det gäller att enbart öka intaget av Omega 3 via t.ex. kosttillskott, därför att en annan komponent i kosten, Omega 6, som också är en essentiell olja som vi måste få i oss via maten, har i stora mängder en utkonkurrerande effekt på Omega 3, genom att den blockerar upptaget av Omega 3 i tarmen. Så svaret måste bli att vi skall öka intaget av Omega 3 och samtidigt minska intaget av Omega 6. Omega 6 finns sannolikt mest i fröoljorna som majsolja och solrosfröolja och för mycket av dessa vegetabiliska oljor förefaller vara ogynnsamt, medan intag av linfröolja är värdefullt.

Depressionssjukdomen är alltså utomordentligt vanlig och finns också i lättare, mera svårdiagnostiserade varianter, som yttrar sig som ett mer eller mindre ständigt tungsinne. Dr Dianne Volker skriver: ”Depression is now widely recognized as a mood disorder with underlying biochemical, genetic and psychosocial causes and as such is responsive to a number of different treatments”.

Eftersom studier talar för att ett högt fiskintag skyddar mot depression, kan man förstå, hur fel det kan bli, om man för mycket stora pengar ligger på den ”freudianska terapisoffan” när man istället skulle, till en hundradel av den kostnaden, sitta vid bordet och äta fisk, valnötter, använda linfröolja och annan Omega 3-rik föda.

24/11/2006

Liv till åren ger år till livet

Filed under: Åldrande,Den friska hjärnan,KBT,Ljus,Motion,Psykisk hälsa — Björn @ 10:05

I veckans nummer av Läkartidningen, nr 47 2006, finns en intressant hälsoartikel betitlad ”Motion och tilltro till egen förmåga – nycklar till äldres psykiska hälsa”.

Artikeln är skriven av professor Peter Hassmén från psykologiska institutionen, Stockholms universitet och Magnus Lindwall, fil dr., Centrum för Idrott och hälsoforskning, Högskolan i Halmstad.

Det är väl känt, att yngre personers psykiska hälsa förbättras avsevärt, om man regelbundet ägnar sig åt fysisk träning, både uthållighetsträning och styrketräning. Världen över revolutioneras nu det psykologiska tänkandet i det att den goda klokhetens psykologi, Kognitiv Beteende Terapi, alltmer slår ut det destruktiva freudianska tänkandet och i sina mest expansiva modeller, integrerar alltmer fysiskt hälsotänkande från den ”gamla” friskvården. Denna rapport visar, att också för äldre, måste modeller, som är till för att bättra de äldres psykiska hälsa, innehålla motion.

Vi lever allt längre och det betyder att de äldre blir allt fler, och givetvis utgör sjuka äldre också en ekonomisk utmaning för samhällets vårdsystem medan förstås friska äldre är för samhällsekonomin ”billiga”.

Författarna skriver ”Förutom positiva effekter på kardiovaskulär hälsa, muskelstyrka, balans och benskörhet (viktigt i en ålder då benbrottsrisken är stor, min kommentar) verkar fysisk aktivitet ha gynnsamma effekter på social och psykisk hälsa”. Jag vill i en kommentar påpeka att inbyggt i utomhusmotion finns under större delen av året ytterligare en plusfaktor, nämligen solningsframställt D-vitamin.

Det blir allt möjligare i forskarvärlden att göra stora sammanvägda ”metaanalyser” som därmed bygger på sammanfattningar av många studier och resultaten från en sådan analys visar att fysisk aktivitet ”har en kausal effekt på friska äldres psykiska välbefinnande, dvs det verkar som om fysisk aktivitet förbättrar de äldres välbefinnande snarare, än att de som redan mår bra, väljer att vara fysiskt aktiva”.

Detta senare påpekande är viktigt därför att från den ”soffsittande kulturelitens” sida hävdas att motionärerna är redan från början annorlunda, ett skäl som motionsfienderna håller upp som en sköld för att själva slippa anstränga sig fysiskt. De suger i sig en extra cigarett istället!

I artikeln står det också ordagrant: ”En av de faktorer, som både påverkar individens fysiska aktivitetsbeteende och påverkas positivt av regelbunden fysisk aktivitet är tilltron till den egna förmågan, i detta sammanhang alltså individens tilltro till sin förmåga att vara fysiskt aktiv”. Detta är extra viktigt att konstatera eftersom åldrandet i sig innebär en utmaning då förmågan att vara fysiskt aktiv successivt minskas. Forskarna skriver ordagrant: ”Relationen mellan deltagande i fysisk aktivitet och tilltron till den egna förmågan är särskilt intressant för äldre, då just åldrandet är förknippat med minskad upplevd kontroll, vilket i sin tur kan påverka tilltron till den egna förmågan negativt”.

Mycken annan forskning har tidigare visat, att om den äldre människan tror gott om sin ålderdom är det i sig en faktor, som verkar förbättra hälsan avsevärt. En undersökning visade att äldre personer, som såg positivt på sin framtid, var allmänt friskare och levde åtta år längre.

Den tilltro till den egna förmågan, som forskarna i den här rapporten påvisar, förklaras av följande. Man skriver: ”Den starkaste förklarande faktorn bakom en ökad tilltro till följd av motion/fysisk aktivitet är motionsfrekvens”. Man skriver vidare: ”Fysisk aktivitet kan därmed inte bara påverka individens fysiska hälsa positivt utan också öka tilltron till den egna förmågan, vilket i sin tur kan få positiva överspridningseffekter till andra områden i livet och därmed också öka den upplevda livskvaliteten”. Kanske litet väl krångligt vetenskapligt uttryckt men ändå begripligt.

Att det är viktigt för äldre att motionera formuleras så här: ”Kontentan av dessa rersultat är att motion verkar vara en färskvara även när det gäller psykisk hälsa för äldre och att det därför aldrig är för sent att börja motionera regelbundet och dra nytta av hälsovinsterna. Att fysisk aktivitet och motion enbart är för yngre är alltså en myt, om än långlivad”.

Forskarna återger en forskarrapport som extra tydligt belyser hur viktigt det är att ha en egen styrande självuppfattning i ämnet. Man skriver: ”I Blumenthals två studier, som blivit mycket uppmärksammade, blev 156 äldre vuxna över 50 år med kliniskt diagnostiserad depression slumpmässigt (och det är viktigt, min anmärkning) placerade i tre olika behandlingsgrupper under 4 månader: en med medicinering, en med övervakad motion tre gånger i veckan och en med kombinerad medicinering och motion. Även om patienterna i medicineringsgruppen svarade snabbare på behandlingen fanns det inga skillnader efter 4 månader, då alla grupper visade på signifikant minskad depressionsgrad. I uppföljningen 6 månader senare, tio månader efter programmets start, visade det sig till och med att fler personer var helt återställda och att färre hade drabbats av återfall i den renodlade motionsgruppen än i de andra två grupperna”.

Den försöksgrupp som alltså fick uppleva att de utan en medicin självständigt av egen kraft kunde återfå sin hälsa litade mer på sin framtida förmåga och höll sig därför friskare. Undersökningsresultatet visar mycket tydligt att det är väldigt viktigt att människor får rätt hjälp till rätt självhjälp, då blir resultaten allra bäst.

Ytterligare en sjukdomsgrupp som artikeln i Läkartidningen visar mår mycket väl av motion är personer, med risk att utveckla, eller som har Alzheimer demens. Mer än fem träningspass per vecka verkade inte behövas.

Studier av motionens utformning när det gäller att få fin effekt på den kognitiva förmågan har visat att resultatet blir bäst om man kombinerar uthållighet med styrke- och flexibilitetsträning. Och varje träningstillfälle bör vara längre än 30 minuter.

Den ständigt omdebatterade frågan om de inre morfinerna, endorfinerna, är betydelsefulla i detta sammanhang, kommenteras också i den här artikeln genom att återge ett mycket renodlat djurförsök. Man skriver ”Råttor som fick springa under nio dagar utvecklade 500 procent fler nya stamceller i hippokampus (platsen för korttidsminne bland annat) än inaktiva råttor. Denna effekt uteblev dock när effekten av endorfin blockerades”.

Forskarnas slutsats blir med deras egna ord: ”Forskning visar att konditions- och styrketräning utgör en värdefull beteendeintervention för att inte bara bibehålla utan också förbättra äldres psykiska hälsa”. I detta perspektiv utgör individens tilltro till den egna förmågan nyckeln till en framgångsrik livsstilsändring. Det allmänt spridda föraktet för äldre, uttryckt i ord som ”gubbar, gubbvälde, gubbslem och kärringar” är faktiskt ett försåtligt fungerande dödligt gift!

Att komma med förnumstiga hälsoråd till äldre ansågs förut som ”psykisk klåfingrighet”, äldre skulle inte utsättas för de hälsoråd som självklart kan riktas till yngre. Men denna undersökning visar alltså att det för äldre är extra viktigt att omgivningen och den äldre själv har en positiv uppfattning om den egna förmågan —

på promenadvändan och i livet som helhet.

23/11/2006

De apatiska flyktingbarnen – vänsterpsykiatrins katastrof

Filed under: Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 9:40

Debatten om barn med så kallat ”uppgivenhetssymtom” har förstås på grund av innehållet av kolossalt motsatta synsätt, fortsatt att avkasta massmediala reaktioner. Sedan jag skrev mitt inlägg den 20 augusti 2006 har mycket hänt.

Igår publicerade Torgny Gustafsson, chefsöverläkare inom barn- och ungdomspsykiatrin i Växjö, ett glädjande nog mycket sansat balanserat debattinlägg i Dagens Medicin under rubriken ”Apatiska barn är en fråga för vården och ingenting att gå i polemik om”.

Han skriver glädjande nog ”Ett huvudproblem beträffande de apatiska barnen är att fokus i så hög grad legat på opinionsbildning, debatt, polarisering och politik och i betydligt mindre grad på vetenskaplig analys, vård och behandling”. Jag skrev i augusti: ”Som så ofta förr tog yrkespolitiker och ”privatpolitiker” ut politiska poäng på fenomenet INNAN man faktiskt visste hur det förhöll sig – återigen blev kartan viktigare än terrängen”. När jag liksom Torgny Gustafsson pekar på detta, blir det för ”extremtyckarna” för mycket och någon försöker tysta min replik genom att ”bomba” den med 150 SPAM.

Torgny Gustafsson skriver: ”Vi vet att symtomen inte är nya utan finns beskrivna. Vi vet också att situationen med en mycket stor ansamling av dessa barn i ett land under en kort period och med många gemensamma bakgrundsfaktorer är unik”. Han fortsätter ”Vi har tyvärr också fått erfara att vården i sig kan utgöra en sjukdomsfaktor och fördjupa symtomatologin”.

Han kommer också in på ämnet huruvida apatin är en sjukdom eller ett symtom och han skriver själv ”Idag finns inte grund för en separat diagnos, något även Socialstyrelsen stannat för”. Vårt lands högsta medicinska myndighet har alltså inte låtit sig luras av Uppdrag granskning:s påstående om att uppgivenhetssymtomet utomlands upphöjts till diagnos.

Psykiatriexperten Tomas Eriksson skrev i en debattartikel söndagen den 29 oktober 2006 under rubriken ”Manipulation trolig orsak till apati bland flyktingbarn” i ämnet och debattörerna på vänsterkanten har harmset reagerat på att DN i en helsidesartikel givit uttryck för detta synsätt.

Därför är det intressant att se att överläkare Torgny Gustafsson skriver ordagrant: ”Inbakat i frågan om hur man kan förstå uppgivenhetsreaktioner ligger givetvis den brännheta frågan om manipulation – förgiftning – simulering. Att vara medveten om att föräldrar i vissa fall kan behandla sina barn illa och åsamka dem skada, vare sig de kommer från Kazakstan eller Karlstad ingår som en självklar del i vår kunskapsbank och som en av de saker man måste överväga beträffande varje barn med svårförklarliga symtom”. På den punkten skriver också Tomas Eriksson: ”De av landets barnläkare och barnpsykiater som tagit befattning med dessa barn utan att vidta erforderliga medicinska utredningar har åsidosatt sina förpliktelser emot dem”.

Det är en grundsten i det medicinska tänkandet att, när oklara sjukdomssymtom uppträder, läkarna förutsättningslöst måste utreda alla möjliga tänkbara sjukdomsorsaker.

Den tillsatta polisutredningen drabbades av någonting fullständigt ofattbart och i grunden brottsligt. I november 2005 polisanmäldes 11 fall där apatiska barn misstänkts ha utsatts för brott av de vuxna i familjen. Enligt kammaråklagare Lise Tamm, verksam vid Internationella Åklagarkammaren i Stockholm, försvårade sociala myndigheter polisens arbete så att utredningen inte kunde utföras, varför Lise Tamm lade ner förundersökningen i augusti. En av cheferna för den utpekade Socialtjänsten formulerade sig i Svenska Dagbladet den 20 september 2006: ”Vårt uppdrag är att skydda barnen och det är vitt skilt från polisens uppdrag även under pågående polisutredning. Det betyder att vi inte alltid gör som polisen vill. Allmänt är det som är bäst för föräldrarna också bäst för barnen”.

Det är i det allmänna rättsmedvetandet en fullkomligt grotesk formulering, som visar att det finns personer, som anser, att den politiska uppfattningen är giltigare än den juridiskt rättsliga. Formuleringen visar att hon inte förstår att polisens hjälp till barn som misshandlas av sina föräldrar kan vara kolossalt mycket viktigare och självklart står över Socialtjänstens rättsligt lättviktigare och i det här fallet uppenbarligen helt felaktiga syn.

En episod ur utredningsmaterialet från polisens förundersökning är betecknande. Kammaråklagare Lise Tamm berättar följande: ”Ett av barnen greps för snatteri i en affär tillsammans med sin mamma vid en tidpunkt förra året när flickan enligt Socialtjänsten var apatisk. Enligt polisanmälan hörde en väktare som talade ryska (fantastiskt nog, min kommentar) hur mamman sade ”ramla nu” till dottern när de upptäcktes. I polisanmälan står det ”under tiden som de väntade på polisen fortsatte dottern att spela sjuk och mamman vill att hon skall få lämna platsen”.

Ytterligare anmärkningsvärda uppgifter från polisrapporten är följande direktcitat: ”Två syskon som legat apatiska på sjukhus i Sverige åkte med sin familj till Norge i slutet av 2004. När barnen togs om hand av norsk sjukvård upptäcktes flera stickmärken i armvecken. Enligt den norska sjukjournalen erkände mamman att hon injicerat sina barn med sömnmedlet Demedrol för att de skulle hålla sig lugna under resan från Kazakstan. I verkligheten hade de rest från Sverige”.

I polisrapporten berättar Thor Arne Hauge vid norska Migrationsverket om ett barn som blivit apatiskt två gånger. Det sjuka barnet blev friskt efter behandling i Norge. När familjen återvände till Sverige insjuknade barnet igen.

I ett flertal artiklar har granskare i efterhand visat att Uppdrag granskning:s program om barnen hållit utomordentligt låg kvalitet och bakat in en rad tendentiösa sakfel i sin framställning. Man har också nogsamt undvikit att, något som man verkligen borde ha gjort, granska den motsatta sidans uppfattning. Programmet hamnade liksom i fallet med de samhällsomhändertagna barnen i Oskarshamn i en grovt felaktig, tendentiös sanningsförvrängning.

En förljugen politisk uppfattning som menar att invandrare alltid är ”självklart fina” och inte kan begå brott mot sina barn har alltså till och med omöjliggjort den viktiga klargörande rättsliga processen.

Historiens dom kommer att bli hård. Ett politiskt snedvridet, sjukt vårdsystem skapar en av vår tids största vårdskandaler. Är det något systemet inte skall medverka till så är det till misshandel av de värnlösaste i vårt samhälle, barnen.

22/11/2006

Europas fetmaepidemi värre än Amerikas

Filed under: Hälsa,Hjärtat,KBT,Kost,Mediekratin,Motion,Politik — Björn @ 9:25

I senaste numret av British Medical Journal sammanfattar ledaren under rubriken ”Pandemic obesity in Europe” ett nyligen avslutat internationellt WHO-initierat möte i Istanbul. Man hade sammankallat ministrar från 53 länder och man valde en mycket bred ansats. Insikten om att viktiga hälsofrågor i högsta grad måste förankras inom många av samhällets sektorer gjorde att WHO sammankallade ministrar från hälsoområdet, utbildningsområdet, idrotten, miljöområdet, transporter och jordbruk. Dessutom var en rad privata aktörer som stora företag och ideella hälsoföreningar etc. med.

Det anmärkningsvärda var att de 53 staterna kunde skriva ihop sig om en gemensam satsning betitlat ”European Charter on Counteracting Obesity”.

Alla var överens om för att mötets deklaration skulle få effekt måste programmet vara baserat på en rad viktiga faktorer. Programmet måste vara specifikt, mätbart, rimligt uppnåeligt, realistiskt och ha en möjlig tidsplan.

Författaren till ledaren i BMJ nämner några komponenter som uppmuntran till amning, skära ner på salt, socker och fett i födan, stimulera till mera skolgymnastik och bättre skolmat och att göra om städerna så att promenader och cyklandet underlättas.

Bland de många punkterna finns en för Sverige intressant formulering: ”Balance between individuals´ responsibility for their own health and the social responsibility of governments and societies.” Detta är i mina ögon en mycket viktig markering. Det går inte att enbart uppifrån lagstifta fram förändringar, man måste också begära ett eget hälsoansvar från den enskilde individen.

WHO:s regionala Europeiska kontor följer nu upp Istanbulkonferensen med en detaljerad aktionsplan och kommer att avrapportera framstegen inom de olika regionerna vart tredje år från och med år 2010.

Att problemet med övervikt är ställvis i Europa, framförallt postkommunistiska Östeuropa, värre än för jämförbara grupper i USA är en sedan länge en massmedialt nedtystad sanning. Studentlitteratur publicerade 1998 en av de första läroböckerna om fetma med rubriken ”Fetma/Fedme – en nordisk lärobok”. När man tar ett så storskaligt grepp som WHO-konferensen gjorde på ämnet är det viktigt att man får övergripande siffror på fetman. I boken redovisas den procentuella andelen fetma i den åldersgrupp där övervikten är som störst, nämligen åldern 40-60 år. Läroboken berättar att den procentuella andelen feta är (könen sammantagna):

Nordeuropa 13%
Västeuropa 14%
USA (vita) 16%
Medelhavsländerna 23%
Östeuropa 24%
USA (färgade) 28%
Ryssland före 1991 29%

I den svenska debatten pekas nästan alltid MacDonald-restuarangkedjan ut som huvudansvarig för fetman i Västvärlden, varför det är viktigt att påpeka att det i Ryssland förstås inte fanns en enda MacDonald-restuarang innan USSR splittrades. Likaså har Östeuropas mycket höga siffror inte heller någonting att göra med MacDonald. Det är också viktigt att på¨peka att när massmedia ständigt gisslar USA för deras genomsnittliga övervikt är det framför allt den fattigare, färgade befolkningen man pekar ut.

När kritiken mot de feta färgade extrapoleras över till vita amerikaner begår man ett systematiskt och förstås avsiktligt och ständigt upprepat sakfel.

Som ett intressant tillägg kan publiceras resultatet av en undersökning gjord vid Universitetet i Pittsburg ledd av epidemiologiprofessorn Lora Burke och just presenterat vid det årliga mötet av American Heart Association.

Försöket bestod av att 176 försökspersoner ”slumpades” till att under ett år följa två olika koster. 80 personer randomiserades till en vegetarisk kost, där också mejeriprodukter och ägg tilläts, den andra gruppen bestod av 96 personer som instruerades i att äta en lågkalorikost som inte fick innehålla mer än 25% fett. I båda grupperna fick man räkna kalorier. Under tiden gick man på regelbundna vägningar hos en sjuksköterska samtidigt som man fick råd av henne.

Eftersom det var en randomiserad undersökning, där individerna inte själva fick bestämma, blev det så, att var tredje person som slumpades till den vegetariska kosten inte ville vara i den gruppen. Det resulterade förstås i att slutgiltigt efter ett år hade 60% i den vegetariska gruppen hoppat av men överraskande nog så mycket som 40% var uthålliga och höll ut. Det skall också jämföras mot den andra försökspersonsgruppen som fick äta blandad lågkalorikost. Där var bortfallet ännu större, bara 30% fullföljde.

När man särredovisade de uthålliga vegetarianerna såg man att de under året i genomsnitt minskade 7,5 kg medan de i den andra gruppen minskade med bara 2 kg. Man tittade också på kolesterolet och kunde se att vegetarianerna sänkte sina kolesterolvärden signifikant.

Efter ytterligare ett halvår gjordes en ny kontroll och då visade det sig att alla försökspersoner i stor utsträckning hade återgått till sitt gamla sätt att äta. Därför startar nu professor Burke en ny försöksomgång med den framgångsrika vegetariska kosten, där försökspersonerna skall följas i dubbelt så lång tid, alltså i två år och under den tiden få positiv uppbackning av sjuksköterska + vägning var 6:e vecka.

Vad den Europeiska satsningen beträffar kan vi, om man så vill, notera att vi i Sverige gjort en betydelsefull förändring (?). Vi har bytt ut en fysiskt inaktiv och mycket överviktig och därför allvarligt, mycket för tidigt, höftledssjuk statsminister mot en som tränar på gym två gånger i veckan och håller vikten —–

alltid en början.

Older Posts »

Powered by WordPress