Björn Liedéns författarinlägg

När professor Hans Gunnar Axbergers rapport ”Felaktigt dömda” kom till min kännedom gjorde jag en personlig kommentar till denna serie av vår tids största justitiemord (se min skrivning den 18 september 2006: De falskt incestanklagade männen – vår tids häxprocess).

Jag har med stort intresse följt de juridiska turerna kring denna vår tids största rättsskandal och nu har som väntat justitiekanslern Göran Lambert granskat materialet och kommit till en nödvändig slutsats.

Det behövs en resningskommision.

Justitiekanslern anser att problemet är av den storleken och är med sitt mycket allvarliga innehåll, så stort, att det juridiska systemet inte självt klarar av att göra den nödvändiga självsaneringen, en självsanering som vi historiskt aldrig sett maken till förut.

Han skriver på Svenska Dagbladets Brännpunkts-sida den 16 oktober 2006 inledningsvis: ”Ett flertal oskyldiga personer har dömts till långvariga fängelsestraff i Sverige de senaste 15 åren. Det framgår av rapporten ”Felaktigt dömda” av professor Hans Gunnar Axberger med flera. Det finns advokater som säger att de fall som nämns i rapporten bara är toppen av ett isberg”.

Om man tar den åberopade isbergsliknelsen på allvar betyder det att vi har cirka 100 personer, oskyldigt dömda män som efter falska anklagelser suttit/sitter i fängelse. Och med all sannolikhet är de falska anklagelserna som inte når fram till rättslig prövning mångdubbelt större.

Det viktiga är alltså, att justitiekanslern ställer sig bakom tanken, att många män på grund av Freuds felaktigt påstådda bortträngningsmekanism oskyldigt satts i fängelse. Det internationellt spridda freudska tänkandet har nu alltså lett till att resningskommisioner utomlands också måst tillsättas, det har redan skett i Norge, England och Skottland och flera länder är på väg att följa efter.

Justitiekanslern Göran Lambert skriver: ”En sådan särskild resningskommision finns sedan några år i Norge, där ett stort antal felaktiga domar i framför allt sexualbrottmål avslöjades på 90-talet”. Parallellen till den svenska ”häxprocessen” är uppenbar. Det är av intresse att JK i sin text nämner Jan Guillous TV-serie ”Häxornas tid” som ett tydliggörande av de upprepade justitiemorden.

Göran Lambert skriver: ”Kanske behöver vi återupprätta den kvalificerade vittnespsykologin. Idag används vittnespsykologer sällan vid domstolarna. De fick dåligt rykte för några år sedan när det visade sig att de ibland inte var särskilt träffsäkra. Det kan ha berott på att de psykologer som förekom i domstolarna inte alltid hade den nödvändiga utbildningen”. Justitiekanslern uttrycker sig här byråkratiskt försiktigt och inlindat men innebörden av det han säger är av mycket allvarlig art.

I läroboken ”Svensk vittnespsykologi” utgiven på Studentlitteratur (2004) skriver psykologiprofessor Lennart Sjöberg: ”Det finns en stor grupp psykologer som menar sig kunna vägleda domstolarna på grundval av projektiva test och sina subjektiva intuitioner, och med hänvisning till Freud eller någon av hans många efterföljare. Den senare gruppen kan göra stor skada eftersom domstolarna accepterar deras påståenden i så många fall”.

Så justitiekanslerns försiktiga påpekande att psykologerna inte hade den nödvändiga utbildningen bekräftas verkligen av Lennart Sjöbergs långa utredande kapitel om fenomenet i läroboken ”Svensk vittnespsykologi”.

Göran Lambert skriver vidare: ”Ett besvärligt och pockande problem är naturligtvis hur vi skall förhålla oss till de personer som sannolikt sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser just i denna stund. Detsamma gäller oskyldiga som har avtjänat sitt straff men lever med sitt trauma att inte ha blivit trodda utan blivit dömda. Och dömda har de blivit inte bara av domstolarna utan av samhället i övrigt”. Detta gäller förståss också de som drabbats av illasinnade rykten, som de inte befriats från av någon rättslig process. Också de får leva resten av livet i skuggan av den orättfärdiga smutskastning de blivit utsatta för. Nedanstående personliga vittnesbörd belyser denna problematik.

JK skriver ”Rättsväsendet står inför svåra utmaningar de närmaste åren. Att nedbringa antalet oskyldigt dömda till ett minimum är bara en av dem, om än kanske den allra viktigaste”. Detta är ett mycket viktigt konstaterande av JK och det innehåller också en mycket viktig uppmaning till massmedia att vara med och lägga tillrätta alla de fördomsfulla fördömanden som mediavänstern i det här sammanhanget ger upphov till.

Men det är stor risk att hans uppmaning kommer att inledningsvis klinga helt ohörd bland journalisterna. När man som intresserad läsare idag med rätt sökord går in på massmedias övergripande nyhetssite ”Nyhetsportalen.se” hittar man inte en enda kommentar till JK:s krav på en resningskommision, en företeelse som redan har konstituerats i utlandet.

Denna massmediala tystnad just nu, är i och för sig begriplig, men inte förlåtlig eftersom mediavänstern själv har bidragit till den orättfärdiga, ja faktiskt ondskefulla smutskastningen av oskyldiga pappor. Mediavänstern har alltså en stor skuld i att många fäder orättfärdigt dömts och därför tiger mediekåren om det viktiga tillskapandet av en resningskommision för i denna vår tids största rättsprocess kommer med all sannolikhet massmedias övertramp att synliggöras och det nu hastigt påkomna nedtystandet kommer inte att lyckas.

Det är alltså mycket viktigt att denna massmediala rättsröta verkligen blir identifierad och beskriven och inte som nu i stor utsträckning helt nedtystad. Det är begripligt att för vänstermedias profeministiska journalism passar dessa nya juridiska sakförhållanden illa in och upplevs säkert som att den har en antifeministisk udd, vilket förståss ur vänstermedias synvinkel är ”fel”. Men ändå är det ju så att den äkta feminismen inte tjänar på att falsk profeminism bidrar till vår tids största rättsskandal.

Ett exempel på detta taget ur den svenska vardagen illustreras av ett besök igår hos en bekant till oss. Hon berättade att hennes bästa väninna verkligen hade fått uppleva denna fruktansvärda falska anklagelse personligen. Hennes dotter anmälde nämligen sin pappa för incestiösa sexuella övergrepp. Ursprunget till denna anmälan var precis den som psykologiprofessor Lennart Sjöberg varnar för, nämligen att ”som vanligt” hade hennes dotter börjat gå i terapi hos en psykolog och att denna psykolog i dotterns symtombild helt felaktigt tyckte sig se det symtommönster som enligt den alltmer utmönstrade freudianska analysen indikerar/bevisar incestuöst, sexuellt övergrepp i barndomen.

Efter dotterns av psykologen uppmanade anmälan häktades pappan omgående, fick sitta i häkte ett dygn, förhördes men friades omgående och var därför dagen efter en fri man, men ändå för resten av livet stämplad för något han inte gjort, smutskastad av de illvilliga människor som ondskan alltid rekryterar. Det var givetvis ändå kolossalt skönt för pappan att anklagelsernas falskhet avslöjades, men ryktet om hans mycket grova brott hade alltså hunnit sprida sig på bygden, och i mångas ögon är han allt framgent en potentiellt kriminell person, som har begått ett av de värsta brotten man kan begå. Så den ondskefulla anklagelsen kommer att smutsa hans rykte för resten av livet.

Psykologens freudianskt färgade demonisering av pappan missledde dottern i så hög grad att hon begärde av mamman att hon skulle skilja sig från honom. Mamman trodde inte ett ögonblick på psykologens förklaring av dotterns bekymmer och det gjorde inte heller dotterns storebror, som ju verkligen skulle kunna ha haft insyn i de påstådda incestskeendena. Så psykologens, för att använda professor Lennart Sjöbergs formulering, MYCKET SKADLIGA tolkningsversion har lett till att inte bara pappan utan också mamman och hennes storebror inte längre träffar henne.

Professor Lennart Sjöberg skriver i läroboken ”Svensk vittnespsykologi” ordagrant: ”Resultatet av terapiframkallade ”minnen” har lett till familjetragedier, där vuxna döttrar brutit relationen med sina föräldrar. Inget tyder på att behandlingen ger några positiva resultat. Tvärtom, patienten har hamnat i en alltmer utsatt situation, i ett allt större beroende av terapeuten. Behandlingen drar ut i år och decennier och tycks kunna leda till mycket negativa effekter. Att lära sig hata nära anhöriga är knappast befordrande för den själsliga hälsan varken för barn eller vuxna”. Detta är klartext av en psykologiprofessor som genomskådat Freuds elakartade teoretiska luftslott.

Som psykologisk metodologisk skamfläck framstår det dessutom att när dottern började gå i terapi är hon omyndig, och föräldrarna informeras inte, och dessutom blir föräldrarna under psykoterapins gång aldrig kallade för att ge sin helt annorlunda syn på saken.

Freudiansk psykoterapi är en ondskefull draksådd som lett till vår tids största rättsskandal och som skapar behov av resningskommisioner i land efter land.