Dagens text är en pressrelease från det finska Skogsforskningsinstitutet.
31/7/2010
23/7/2010
Elitidrottare optimerar solandet
På det stora amerikanska medicinska databiblioteket U.S. National Library of Health (PubMed) publiceras ständigt nya rapporter om D-vitaminet – en snabb översikt idag visar att cirka 300 rapporter har publicerats sedan början av år 2010.
Det är förklarligt därför att allt fler experter av olika sorter visar nu ett ökat intresse för ”solljushormonet”.
Idrottsmän som vill vara mycket högpresterande har ett extra stort intresse av att ta vara på de nya kunskaperna om D-vitaminets många effekter.
I juli-augusti-numret av den vetenskapliga tidskriften Curr Sports Med Rep. skriver två forskare en intressant kommentar under rubriken ”Vitamin D and athletes”. Forskarna är verksamma vid Human Nutrition vid universitet i Wyoming i USA.
Det finns all anledning också för elitidrottare att titta på D-vitaminets många effekter. För som bekant drabbas elitidrottarna lätt av infektioner, inflammationer och stressfrakturer – vid alla dessa tillstånd kan D-vitamin ha en avgörande betydelse. Susanna Kallurs nyligen påkomna infektion kan nämnas som bara ett exempel.
I den internationella forskarvärlden diskuteras sedan flera år vad som nu ska anses vara D-vitaminbrist och därmed har man bestämt sig för att vitaminet behöver definieras i fyra olika klasser: Brist, otillräckligt, normalt och optimalt. Personligen är jag övertygad om att det svenska ”normalvärdet” kommer i framtiden visa sig vara alldeles otillräckligt och rimligen blir det så – efter att forskarna kunnat enas – att det som är optimalt kommer att betraktas som normalt.
Det är därför betecknande att se att när de två forskarna preciserar på vilken blodnivå högpresterande idrottsmän ska ligga rekommenderar man det högsta gränsvärdet som nämns i diskussionerna – nämligen 40 ng/ml – eller mer. Det är väldigt långt över det svenska normalvärdet. Forskarna påpekar när idrottsmän har för låga värden är det endogena syntesen som är för svag – idrottaren har alltså solat för litet totalt och framför allt inte mitt på dagen.
För den intresserade är det spännande att se att den nya kunskapen om D-vitaminets formidabelt många effekter också glider in på elitidrottens högpresterande område.
5/7/2010
”Slitna” och skadade leder läker ofta ut
Många äldre drabbas av ”slitna leder” och får besvär från höfter, knän och fotleder. Flera av dessa bekymmer har tidigare ansetts som nästintill ofrånkomliga, men modern forskning ger nu en allt annorlundare bild av situationen.
I juninumret 2010 av Curr Opin Rheumatol. publicerar fyra forskare från Monash University, Melbourne, Australien en mycket intressant forskningsrapport i vilken man hävdar att väldigt många av de tidiga broskskadorna i våra knäleder läker ut.
Forskarna har tagit ett helt nytt grepp på ämnet genom att med magnetröntgen mycket noga kartlägga knähälsan hos friska personer och hos personer med lätt begynnande artros (förslitning). Man har med denna vinkel på problemet velat se på sjukdomens allra första stadier och kartlägga vilka riskfaktorer som finns i sammanhanget, riskfaktorer som man i framtiden kan undvika. Deras forskningsinsats är en sammanfattning av vad andra forskare har publicerat i ämnet.
Man kunde då se att hos personer – som upplevde sig vara helt friska – fanns det ändå okända defekter i knäbrosket, defekter som alltså inte gav några symtom och som senare läkte ut. Detta är forskningsöversiktens viktigaste resultat – man har alltså visat att i sjukdomens allra första skede finns en stor utläkningskapacitet, framför allt hos yngre.
Det viktiga med denna översikt var också att man identifierade en rad nya riskfaktorer utöver de redan kända som ärftlighet, övervikt och vissa yrken.
De nya riskfaktorerna var rökning, blodfetter, hormonet leptin, D-vitaminbrist och inflammation och forskarna menar att med denna nya kartläggning av hittills okända riskfaktorer har man kraftigt ökat möjligheten att förebygga att tidiga broskskador övergår i sena knäsjukdomar.
En D-vitaminhöjande promenad i solen är alltså på väldigt många sätt en ”hälsovandring”!
15/6/2010
Motion laddar ur aggressionen
Motion har många gynnsamma effekter på det psykologiska välbefinnandet – det har forskningen visat sedan länge, men det kan vara skäl att i preciserade försökssituationer visa att så är fallet.
Vid det nyligen timade årsmötet för American College of Sports Medicine visade en rapport från forskaren Nathaniel Thom att motion kan dämpa vreden.
Försöket bestod i att sexton män med känd ”kort stubin” fick se på aggressionsprovocerande videoscener, och de reagerade då med den förväntade ökade aggressionen.
Sedan fick de cykla på cykelergometer i en halvtimme belastade till 65 procent av sin maximala arbetskapacitet och därefter blev de återigen exponerade för aggressionsframkallande videobilder.
Försöket visade att efter den ansträngande cykelturen reagerade de lättretade försökspersonerna mycket mindre eller inte alls. Den fysiska kraftutlösningen hade en påtagligt aggressionsdämpande effekt.
På vilket sätt som aggressionen i detalj dämpades vet forskarna inte, men menar att fortsatta experiment skall kunna klarlägga också det.
12/6/2010
Varannan svensk motionerar
Sedan länge undersöker Riksidrottsförbundet varje år med hjälp av Statistiska Centralbyrån (SCB) svenska folkets motionsvanor och man avgav en tioårsrapport nyligen.
På de senaste tio åren har de som motionerar två gånger i veckan eller mer gått upp från 38 procent till 46 procent, siffran har alltså ökat med nästan 1 procent per år. Samtidigt har siffran för dem som motionerar sällan eller aldrig gått ner från 21 procent till 16 procent.
Den ökade aktivitetsnivån man ser i dag beror till en del på att barn- och ungdomsidrotten ökade kraftigt på 70- och 80-talet – ”barnidrottarna” då är ”vuxenidrottare” i dag. Detta är ett viktigt konstaterande för det betyder att skall man få upp den svenska medelnivån på det som WHO rekommenderar – nämligen 30 minuters daglig fysisk aktivitet (och där är Sverige inte) – är uppenbarligen en viktig väg att satsa på barn och ungdom.
SCB-undersökningen visar vidare att ökningen är särskilt markant bland äldre och bland kvinnor.
Eftersom bibehållen fysisk aktivitet livet igenom är en av de allra viktigaste hälsofaktorerna gäller det verkligen att återinföra skolgymnastiken och därvidlag göra den så lek- och lustfylld som möjligt.
10/6/2010
Att känna livsglädje är nu äntligen psykologiskt ”tillåtet”
Under de senaste tre åren har nästan 20 böcker i ämnet lycka kommit ut i Sverige. Denna bokutgivning är en mycket tydlig markör för den stora omsvängningen i synen på lycka hos den stora allmänheten.
En av huvudorsakerna är förstås den Kognitiva Beteende Terapins ”framgångssaga” – den får nu ytterligare effekter långt utanför psykoterapeuternas behandlingsrum. Efter att de unikt fina resultaten av Kognitiv Beteende Terapi blivit kända för allmänheten har intresset för terapins positiva aspekter varit med och skapat ett stort intresse för livsglädjens viktigaste uttryck – lyckan.
Med anledning av det har Svenska Dagbladet just nu en intressant serie om Positiv psykologi (läs den gärna online).
Chefen för Natur och Kulturs psykologiutgivning, Lena Forssén, gör i en av artiklarna i Svenska Dagbladet en intressant tillbakablick, som förklarar den nya utvecklingen. Hon påpekar att förut fanns bara den psykodynamiska teorin och böcker i dess anda var inriktade på teorier om roten till psykiska problem och berörde knappt vad man kunde göra åt dem. Det står ordagrant: ”Det handlade alltså övervägande om psykodynamisk litteratur i Freuds anda… Det rådde ett slags psykoanalytisk hegemoni i kultursverige”.
Lena Forssén säger vidare ”De var inte bara freudianer, de var också politiskt radikala”.
Hennes formulering visar på den viktiga men skadliga kopplingen mellan den politiska vänstern och freudianismen, och hon pekar också på hur olyckligt dominerande, ja doktrinärt det psykoanalytiska tänkandet varit.
Hon skriver vidare om situationen på 80-talet: ”I tidningar, i kulturen, i tv och i forskningen var det tabu att tala om behovet att må bra”.
Det sjuka arvet från Freud syns övertydligt inom kulturen i dag. Så är t.ex. ”feelgood”- filmer alltid nerkritiserade av filmkritikerna samtidigt som den psykiskt friska publiken tvärtemot uppskattar dem. Ett extremt exempel är ”Såsom i himmelen” av Kay Pollack.
Den långvariga vänstervridningen av psykiatrin har fått utvecklingen inom området att gå i stå. I sin kritik av psykiatrin har författaren och läkaren PC Jersild påpekat att psykiatrin nu är tillbaka på 1960-talets nivå – och att man nu äntligen börjar om – och nu kommer lyckoforskningen som en kraftig motvikt.
Socialstyrelsen gjorde en mycket viktig markering den 16 mars 2010 riktad mot den psykodynamiska/psykoanalytiska terapin vad beträffar behandling av de många ångest- och depressionssjukdomarna.
Den alltmer ökande insikten om att en stor portion tillfredsställelse med livet, ja lycka är ett normaltillstånd och det betyder att människor som efter psykodynamisk terapi går vidare med depressivitet, ångest och kanske självmordstankar inte har fått den hjälp de har rätt till och kan få av den nya terapin. Vad lättare tillstånd beträffar betyder förstås det att de som fått freudiansk terapi saknar en mycket stor bit i sitt självutvecklingsprogram och kan gå genom hela livet med ett av de viktigaste behoven – självtilliten – otillfredsställd.
Man kan därför förstå att för mer eller mindre kroniskt deprimerade, negativa, pessimistiska människor som Barbara Ehrenreich är det stora moderna intresset för lyckan en mycket utmanande och nästan obegriplig företeelse.
Gretchen Rubin, författare till ”The Happiness Project” berättar i en annan artikel i SvD om vad som fungerar för henne och jag känner igen mig i mycket – den goda sömnen, den kraftfulla motionen t.ex. Hennes bok är en tydlig demonstration av att du faktiskt med medveten planering och uthållighet kan ”lyfta dig själv i håret”. Givetvis blir det också så att i takt med att lyckoforskningen utvecklas alltmer blir det individuella konceptet för hur lyckan skall uppnås alltmer personligt. Könsskillnader kommer forskningen också att kunna påvisa.
Jag ser med tillfredsställelse att det viktiga ämnet lycka nu äntligen kommit upp ”på bordet”. På 60-talet gav jag till min mamma boken ”Hur nutidsmänniskan blir lycklig” (Natur och Kultur 1951) skriven av Nobelpristagaren Bertrand Russel. Hon läste den noggrant och hennes exemplar är fullt av hennes understrykningar, ordförklaringar och kommentarer. Under min tid som frekvent föreläsare föreläste jag regelbundet i ämnet lycka – baserad på de många böckernas fakta – och har alltså haft det som ett av de viktigaste ämnena sedan 25-30 år.
Bertrand Russels bok var resultatet av en enda men mycket klok filosofs funderingar. 1981 skaffade jag mig den första lyckoboken som byggde på forskning. Den publicerades av sociologiprofessorn Jonathan Freedman 1978 och heter ”Happy People”. Långt innan lyckoböckerna börjat översättas till svenska har jag kunnat läsa sådana på engelska (amerikanska) – mitt lyckobibliotek består sedan länge av mer än tio böcker. Det känns därför mycket trevligt att se att detta mycket viktiga ämne nu ”exploderar” inom det psykologiska tänkandet i Sverige.
”Var och en sin egen lyckas smed”!
6/6/2010
Cancerpatienter bör uppmuntras till motion
Det är sedan länge välbekant att ibland cancerpatienter finns spontana överlevare – personer som alltså överlever och besegrar sjukdomen trots att sjukdomens upplevda obönhörlighet talar för att de inte skulle göra det.
Cancerforskningen fokuserade tidigare uteslutande på vad som var riskfaktorer för cancersjukdomarna och man ignorerade ”friskfaktorerna” helt och hållet.
Mycken forskning under de senaste årtiondena har emellertid visat att ett flertal faktorer minskar risken för en rad olika cancerformer.
Den 1 juni 2010 publicerades svenska data, från Karolinska Institutet, baserade på 25 000 kvinnor i Mälardalen och där man visade att det finns fem faktorer som kan minska förstagångsinsjuknandet i sjukdomen, nämligen rökstopp, alkoholminimering, normalvikt, daglig motion och en sund kost.
Forskarna menade att insjuknande i cancer skulle kunna med hjälp av detta ”program” halvera cancerinsjuknandet.
Att mycket återstår att göra kan exemplifieras av att undersökningen också visade att det är bara fem procent av kvinnorna, som sett ur denna synvinkel, har en optimal livsstil.
Forskarna är alltså i dag alltmer eniga om att en helhetsseende PRIMÄR prevention motverkar en rad olika cancerformer.
Men det betyder inte att det råder enighet om hur man skall motverka att cancerpatienten återinsjuknar – den SEKUNDÄRA preventionen lyser med sin frånvaro i den svenska sjukvården. Jag, som kunnat följa några personer i min närmaste krets har sett att de – drabbade av cancer – inte fått någon som helst rådgivning om hur de skall göra för att motverka återinsjuknandet – alltså att cancern dyker upp igen.
Det är därför av mycket stort intresse att se att nu har det i USA kommit ut nationella råd som säger att behandlade cancerpatienter skall motionera lika mycket som man bör göra för att över huvud taget inte insjukna i sjukdomen.
En expertgrupp från American College of Sports Medicine under ledning av Kathryn Schmitz från Universitetet i Pennsylvania står bakom de nya riktlinjerna som säger att cancerpatienter skall motionera lika mycket som personer utan cancer, det vill säga 150 minuter per vecka av moderat till intensiv konditionsträning. Det betyder t.ex. att patienter som får stamcellsbehandling också skall träna.
Kathryn Schmitz säger ordagrant: ”We now have a compelling body of high quality evidence that exercise during and after treatment is safe and beneficial for these patients, even those undergoing complex procedures such as stem cell transplants”.
Träningen skall anpassas efter patientens önskningar och förutsättningar, vilket betyder att allt ifrån simning till yoga till styrketräning kan användas.
Om detta skrev Fox News den 2 juni 2010 under rubriken ”New guidelines: cancer patients should exercise”!
Dessa råd, som kan vara livräddande, får man hoppas att vi kan få höra från svenska myndigheter ”redan” inom fem år eller så, den svenska eftersläpningen är tyvärr ofta i den storleksklassen.