Björn Liedéns författarinlägg

7/9/2010

Du är din egen lyckas starka smed

Dagens text är mest ett lästips.

Många människor har det senaste århundradet lidit svårt av den psykoanalytiska doktrinen om att det psykologiskt viktigaste i livet är att gång på gång återuppleva livets vågdalar. Den freudianska draksådden (Johan Cullberg) har för många blivit början på ett pessimistiskt och kroniskt ältande av livets tillkortakommanden – något som sedan förmörkat hela deras liv.

Den nya positiva psykologen ger oss en helt annan inriktning – det handlar istället om att inse vilka ”styrkor” man har och satsa på dem.

Svenska Dagbladet publicerade den 2 september 2010 en tvåsidig artikel betitlad ”Satsa på dina starka sidor”.

Den amerikanske psykologen Martin Seligman och hans bok ”Verklig lycka” är ett huvudsakligt underlag för artikeln. Seligman fördjupar perspektivet på lyckan och menar att senaste lyckoforskning nu visar att det viktiga karaktärsdrag i vår personlighet som skapar förutsättningar för oss att uppleva lyckan – och dessa karaktärsdrag går att utveckla.

Mycket kort återgett finns det sex goda egenskaper hos människan som ökar vår förmåga att uppleva lycka. Svenska Dagbladet räknar upp dem: Vishet – kunskapsälskande, mod, kärleksfullhet, rättvisa, måttlighet och tillgång till det transcendenta.

Den som är intresserad kan gå in på sajten www.viasurvey.org och där få ett test på vilka styrkor man har. Forskarna understryker att alla människor har dessa gynnsamma karaktärsdrag i sig mer eller mindre och bör satsa på det som man har störst fallenhet för.

26/8/2010

Oxytocin är också ett manligt kärlekshormon

Det är sedan mycket länge känt att hormonet oxytocin hos kvinnan insöndras i samband med förlossning och amning – och att hormonet förstärker bindningen till barnet. Det har på senare tid forskats mycket på hormonet och man vet nu att det medverkar till bindningen mellan älskande men också mellan vänner och kollegor.

Nu kommer också en forskningsrapport som visar att hormonet även bidrar till att binda mannen till faderskapet. Från ett universitet i Israel och ett i USA kommer nu en rapport betitlad ”Oxycotocin and the development of parenting in humans”. Rapporten publiceras i ”Biological Psychiatry” den 15 augusti 2010 och den kommenteras och refereras i EurekAlert den 20 augusti 2010.

Enligt forskarna är det den första longitudinella forskningen om hur oxytocinnivåerna utvecklas under första halvåret hos föräldrarna.

Man mätte oxytocinhalten hos 80 par som just hade fått sitt första barn. Oxcytocinnivåerna mättes två gånger efter födelsen och också sex veckor och sex månader efteråt. Man bedömde också föräldrabeteendet under denna tid.

I efterförloppet hade pappan och mamman samma oxytocinnivåer och man kunde också se att det fanns en separat koppling mellan mannens och kvinnans oxycytocinnivåer.

Man såg också att oxytocinnivåerna var kopplade till föräldrabeteendet. Mödrar som tittade mer på sitt barn, behandlade det kärleksfullt och berörde barnet hade högre oxytocinnivåer. ”Oxytocin was higher in mothers who provided more affectionate parenting, such as more gazing at the infant, expression of positive affect and affectionate touch”.

Papporna hade också förhöjda oxytocinnivåer men deras sätt att bete sig mot barnet var annorlunda. ”In fathers, oxytocin was increased with more stimulatory contact encouragement of exploration, and direction of infant attention to objects”. Papporna var alltså mera stimulerande och aktiverande i sitt oxytocinstyrda beteende.

Forskarna skriver ordagrant: ”It is very interesting that elevation in the same hormone were associated with different types of parenting behaviors in mothers and fathers even though the levels of oxyctocin within couples were somewhat correlated”.

Redan här tycker man sig se olikheterna i mannens och kvinnans föräldrakärlek. Kvinnans/mammans kärlek är reservationslös, mannens/faderns kärlek är mer kopplad till att barnet ”presterar”. Självklart har de olika formerna av föräldrakärlek sina respektive fördelar.

Forskarna menar att detta visar att papporna bör få omedelbar kontakt med barnet efter födelsen – och det var förstås oftast en självklarhet för mer än hundra år sedan, då alla barn föddes hemma.

19/8/2010

Svenskarna vill ha strängare straff

En kort kommentar.

På DN:s debattsida den 17 augusti 2010 presenterades en undersökning av en pensionerad kriminologiprofessor Henrik Tham under rubriken ”Krav på skärpta straff saknar stöd hos folket”.

I en ledarkommentar i DN gjord av Johannes Åman dagen efter påpekas att – vilket Henrik Tham helt undviker att nämna – att bortfallet var mycket stort, hela 65 procent – 2 av 3 har alltså inte svarat på enkäten, vilket borde direkt ha diskvalificerat den att publiceras som debattinlägg i DN.

Ledarskribenten Johannes Åman skriver ordagrant: ”Tham och Jerre drar utifrån sin studie slutsatsen att väljarna i själva verket har en mindre repressiv syn än politikerna. Men det kan man inte alls göra. Svarsfrekvensen på deras enkät var bara 35 procent, vilket i forskningssammanhang brukar anses ge resultatet lågt värde”.

Det kanske värsta med debattinlägget är att undersökningsresultatet nådde mycket större ”läsekrets” då resultatet återgavs i SVT:s Rapport utan att den mycket berättigade kritiken kom fram.

I och för sig bekräftade Thams undersökning att enligt det ”generella rättsmedvetandet” vill svensken ha strängare straff, men när enkätpersonerna fick svara på av forskarna konstruerade fall sjönk straffviljan.

Forskarna målade t.ex. upp en våldtäkt som skulle ha skett i samband med en utbildning på ett konferenshotell. Det är självklart att en våldtäkt som föregåtts av ”god romantisk stämning” med god mat, vin till maten plus avec, fin musik och dans och sedan sker på ett lyxigt hotellrum uppfattar svensken som mycket annorlunda än t.ex. den våldtäkt som nyligen utfördes i Borås i gruset bakom en busskur, där två helt obekanta män ”av utländsk härkomst” (enligt Borås Tidnings egen text) tvingade sig på en ung kvinna som väntade på bussen.

Enligt BRÅ begås cirka 80 procent av våldtäkterna i Sverige av icke-svenskar, alltså av män med en helt annan kvinnouppfattning än den gängse svenska. Råheten i våldtäkten har förstås stor betydelse för hur ”svensken i allmänhet” uppfattar den extrema kränkningen.

Hur mycket de övriga konstruerade rättsfallen var tillrättalagda berättar artikeln ingenting om – men man kan som läsare bara undra över hur mycket också de var försåtligt förvanskade.

Fullständigt mot all vetenskaplig praxis lockade forskarna också med beskedet att om många svarade på enkäten skulle 20 000:- gå till Bris (Barnets rätt i samhället). Ett sådant tillägg kan förstås kraftigt påverka människor till att svara, vilket betyder att de 35 procent som svarade kan i stor utsträckning ha varit annorlunda än de 65 procent som inte svarade.

Alla med någon liten vetenskaplig skolning vet att det är en ”dödssynd” om forskare på ett manipulerande sätt styr enkätsvaren.

16/8/2010

Preventionen av psykisk ohälsa hos barn/ungdomar är ovetenskaplig

Filed under: Den friska hjärnan,Familjen,Psykisk hälsa — Björn @ 16:47

Statens Beredning för Medicinsk Utvärdering (SBU) har nyligen släppt en pressrelease under rubriken ”Program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn”.

Socialstyrelsen har ju nyligen mycket skarpt kritiserat BUP för att behandlingen inom familjeterapin är alldeles för dåligt vetenskapligt baserad och i stora stycken bör mönstras ut.

SBU kommer nu med liknande undersökningsresultat. Man konstaterar att det i Sverige finns ett hundratal metoder för att förebygga psykisk ohälsa hos barn. Man skriver ordagrant ”Inget av dem har utvärderats i Sverige med randomiserade studier med minst sex månaders uppföljning”.

Det är alltså och har varit fritt fram för att det gamla psykodynamiska tänkandet fått breda ut sig utan att någon som helst utvärdering efterfrågats.

SBU konstaterar också att det internationellt sett finns 33 program där majoriteten – det vill säga 26 stycken – inte har vetenskapligt stöd. Det är bara sju – alltså drygt en av fem – som har vetenskapligt stöd och då i begränsad form.

SBU varnar också för att terapierna kan vara skadliga. Man skriver ordagrant: ”Program som bygger på att ungdomar med utagerande problem träffas i grupp kan öka risken för normbrytande beteenden”.

Man skriver vidare ordagrant: ”Andra negativa effekter för såväl program för utagerande som  för inåtvända problem är tänkbara men ofullständigt belysta”.

Slutsatsen är att det behövs randomiserade studier för att också se att programmen inte är negativa, riskabla för barnen/ungdomarna.

Situationen känns igen från många fängelser. En fängelsedom kan i praktiken innebära att den dömde sätts i ”brottsskola” av en kader av andra ”brottsexperter” – andra fångar.

Den bakomliggande rapporten är rykande färsk och beräknas komma i tryck i slutet av denna månad.

8/8/2010

Barnets hjärna – den okända ”kontinenten”

Filed under: Den friska hjärnan,Familjen,Kultur,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 9:22

Den amerikanska psykologiprofessorn Alison Gopnik har skrivit en mycket ovanlig bok som i stor utsträckning handlar om det lilla barnets hjärna. Hon åberopar inte bara moderna psykologiska resultat utan förlitar sig också på vad hjärnforskningen på de senaste tio åren kommit fram till. Hon ger därvid en mycket mer nyanserad bild av barnets hjärna än den som är allmänt accepterad idag.

Boken har i internationella vetenskapliga kretsar väckt mycket stor uppmärksamhet.

Boken recenserades och kommenterades på en helsida i Svenska Dagbladet den 2 augusti 2010 av Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska institutet. Hugo Lagercrantz artikel har en provocerande rubrik som lyder ordagrant: ”Barns intelligens är inte lägre – bara annorlunda”.

Jag återger några påståenden ur artikeln som i mig i sin helhet väcker många tankar och frågor.

Moderna studier har visat att ungefär vart tredje västerländskt barn inte har en tillräckligt bra anknytning till sin mamma. Hur ska denna anknytning formas? Hugo Lagercrantz skriver ordagrant: ”Små barn – och större också för den delen – behöver framför allt uppmärksamhet, föräldrarnas uppmuntrande ögon som svarar på barnets ständiga mantra: Se på mig! Se på mig! Det är därför passivt tv-tittande även av pedagogiska program är ganska värdelöst. Istället måste man ständigt prata med barnen, sjunga, dra ramsor, läsa högt, gunga dem på knäet och så vidare”.

Barnet är förstås expert på att leva i nuet, har ju inget förflutet, ingen uttänkt framtid som hela tiden kräver att få mental plats – barnet är en fullfjädrad ”mindfulnessexpert”.

Hugo Lagercrantz påpekar att inlärning av ett andra språk ska ske så tidigt som möjligt. Det gäller förstås t.ex. invandrarbarn. Den nu avsomnade tidskriften Gringo var enligt min mening ett sorgligt exempel på hur det går när språk nr 2 lärs in för sent och för dåligt.

Hugo Lagercrantz påpekar också att epigenetiken har extra stor betydelse för människan – vår barndom är ju unikt lång.

Hugo Lagercrantz medger på slutet förstås att den vuxna hjärnans förmåga till långsiktig planering – så kallat exekutivt tänkande – kan inte det lilla barnet prestera.

Professorns recension av boken är bitvis i mitt tycke alltför akademisk och texten skulle må väl av ytterligare bearbetning.

Boken innehåller flera mycket märkliga avsnitt som Hugo Lagercrantz – avsiktligt? – förbigår, varför jag själv efter att ha noggrant trängt in i texten ska återkomma till den.

Jag hoppas verkligen att denna potentiellt mycket viktiga bok blir översatt till svenska.

28/7/2010

Åsne Seierstad döms för litterärt förtal

Filed under: Familjen,Kultur,Mediekratin,Politik,Psykisk hälsa — Björn @ 9:11

Plötsligt får vi veta att journalistikonen Åsne Seierstad har – tillsammans med sitt förlag – av Oslo tingsrätt dömts att betala en kvarts miljon till familjen som hon bodde hos efter Irakkriget.

Den rysktalande Åsne Seierstad har av kollegerna höjts till skyarna för sin journalistiska bragd inne i Irak. Efter Irakkriget flyttade hon till Afghanistan och bodde hos en bokhandlarfamilj och – som vi nu vet – kokade ihop en falsk historia om sin värdfamilj.

Jan Guillou kritiserade tidigt Åsne Seierstad för att blanda ihop fakta och fiktion, och är det någon som känner igen den sortens litterära produkter så är det ju han.

Det intressanta är att hennes litterära bedrägeri har gått att avslöja då hon gett sig på att skriva om levande personer som själva kan berätta om hur det egentligen förhållit sig.

Ända fram till att domen kom har det i media varit knäpp tyst om denna litterära skandal.

Hela det vanliga förfördömandet som pressen i rättsprocessernas början brukar bestå för media obehagliga personer som företagsledare, politiker, poliser har denna gång helt uteblivit. Det drev som normalt i sådana här fall går igång har alltså stoppats av en mediekår som inte klarar självkritik. Vi har sett det förut: när någon av medias egna begår grova yrkesmässiga övertramp så tiger man, mörkar så mycket det går.

Söker man på hennes namn på pressajten Nyhetsportalen finns där idag ingenting att hämta.

Den på falska uppgifter baserade boken har sålt mycket bra och gjort författarinnan till miljonär.

Om en företagare på ett mer eller mindre bedrägligt sätt skulle manipulera sig till att bli miljonär skulle den mediala reaktionen vara av drevformat.

Författarinnan har låtit en liten del av pengarna gå till sin före detta värdfamilj – det ”luktar” som ett mutförsök att få de förtalade familjemedlemmarna att inte driva process mot henne, men andra familjemedlemmar planerar nu att göra det.

Det är mycket glädjande att författare ”åker dit” när de på ett kränkande sätt blandar fiktion och fakta – författarbedrägerier borde alltid straffas.

Sydsvenskan har just nu frågat sina webbläsare läsare vad de tycker om domen och en mycket stor majoritet på 74 procent är glada över att hon dömts.

Det sätter i blixtbelysning alla ”skönlitterära” författare som ostraffat skriver om historiska personer – som ju inte till skillnad från Kabulfamiljen kan försvara sig – och tillviter dem en verklighet som de aldrig upplevt. Så har t.ex. forskarparet Curie varit föremål för en författares helt påhittade tolkning och det har förstås gett mycket klirr i kassan hos också den miljonären.

24/7/2010

”Forskning är psykiatrins framtid!”

Så lyder rubriken till ett bidrag publicerat i senaste Läkartidningen (nr 29-31/2010). Bakom artikeln står tre författare från Göteborg, en psykolog, en vårdenhetsöverläkare och en programchef.

Psykiatrins svårartade haveri fortsätter hela tiden att avkasta kommentarer och förslag från många olika intressenter – för den ointresserade kan det förefalla tjatigt – men det är nödvändigt för dagens psykiatri är en ”Titanic” med en bromssträcka på 20-30 år. Alla goda krafter som vill bidra är välkomna.

Författarna till artikeln preciserar sig på 11 punkter. Jag väljer att kommentera några.

Inledningsvis skriver man ordagrant: ”De stora framsteg som hälso- och sjukvården gjort de senaste årtiondena har möjliggjorts av en målmedveten satsning på forskning”.

Skribenterna är alltså klara över att den bitvis fantastiska utveckling som vi sett inom den somatiska vården bygger på vetenskapligt bekräftad kunskap – alltså evidensbaserad medicin. Skribenterna förstår nu att en lika kunskapsbaserad grund behövs nu också inom psykiatrin.

Texten fortsätter: ”Inom psykiatrin har fokus legat på utbildning för baspersonal och stöd till samverkan medan den kliniska forskningen inte prioriterats i lika hög grad”.

Den politiska profilen på denna satsning är lätt att se. Denna snart halvsekellånga styrning av utbildningen inom psykiatrin förstår man idag är grovt otillräcklig. Enorma summor av de statligt styrda öronmärkta ”Miltonmiljonerna” har gått in i verksamheten utan att det gjort något som helst för patienterna. Det har Riksrevisionsverket nu konstaterat och inte bara en gång utan två.

Vad det ytterst handlar om är att man i ledningarna för verksamheterna måste inse att de vetenskapliga sanningarna är större än de politiska och att forskningsbaserad kunskap därför – efter många årtiondens åsidosättande – måste återigen ges en ledningsfunktion.

Skribenterna skriver vidare ordagrant: ”Forskning som fokuserar på målgruppens livskvalitet ska prioriteras”.

Det är ett viktigt konstaterande därför att livskvalitet inte är ”bara” frånvaron av sjukdomssymtom utan framför allt närvaro av psykisk hälsa. Framgångssagan för kognitiv beteendeterapi som till skillnad från den psykodynamiska terapin mycket kraftigt satsar på de positiva kvalitéerna hos patienten visar att det är alldeles nödvändigt.

Texten fortsätter: ”Forskningen ska bedrivas tvärvetenskapligt. Flera aspekter av psykisk sjukdom ska belysas”.

Den psykoanalytiska draksådden med dess uttalade förakt för sunt biologiskt tänkande måste brytas och det halvsekellånga skyttegravskriget mellan politiskt korrekt psykologiserande och det biologiskt baserade tänkandet måste gå från destruktiv konfrontation till fruktbart samarbete.

Older Posts »

Powered by WordPress