Björn Liedéns författarinlägg

Fruktträden bäddar nu in de små stugorna i sitt vackra, vita blomflor.

Foto: Margareta

Det finns nio tranarter på jorden – vår trana har en förhållandevis kort allätarnäbb – därför går det bättre för den än för alla de andra som har mera av den våtmarksanpassade långa ”storknäbben”.

Trädgårdens vårblommor – som Kejsarkronan – blommar nu praktfullare än någonsin.

Skrattmåsen är ingen märklig fågel, men mötet med denna individ blev märkligt. Jag mötte den mitt ute i den rena naturen, den stod vid Emåns strand och lätt mig lugnt ta bilden på bara tio meters håll.

Foto: Margareta

Gullvivorna pryder nu många dikeskanter.

Det är fortfarande gott om vatten i Emån – här vid sjön Ryningen.

Den rörliga och snabba Lärkfalken är ett svårt motiv för fågelfotografen – man får ofta nöja sig med ett resultat som detta.

Fruktträdens vita blomskyar visar för bina på långt håll vad nektarn finns.

Foto: Margareta

Närområdets hare – för vi har faktiskt en sådan – har nu goda dagar. På bilden tar den igen sig på vår hemmagata – Solgränd.

I naturreservatet Lövös skärgård trivs skarven utmärkt – den har där nära till sin bokoloni.

Sverige och Finland är unika ”resursland” för den mycket vackra Sångsvanen. Fredad som den är sedan länge ökar den nu stadigt i antal och kommer rimligen att flytta ner till Europa och bli häckfågel också där. Bilden visar en flock ungdomar (?) i Emån.

Foto: Margareta

Häggmispeln bjuder nu på kaskader av sina mycket vackra, skira blommor.

Den Kaspiska tärnan – Skräntärnan – har sitt västligaste utbredningsområde i vårt land. Då den dessutom är en uteslutande kusthäckare är det märkligt när den dyker upp långt inne i landet, som den gjorde vid Trånshult häromdagen.

Natur och kultur i harmonisk symmetri.

En gul och vacker vårbukett.

Foto: Margareta

En gång fanns den nu i huvudsak nordiska Tranan i – vad jag kan förstå – hela Europa – nu saknas den helt i södra och mellersta Europa – har återerövrat nordöstra Tyskland och norra Polen.

Våtmarken längs Emån lockar vid sjön Ryningen mängder av fågel.

Våra körsbärsträd blommar som bäst – men det blir Kajorna som äter upp bären i det höga trädet.

Råbocken har det nu också bra – men spejar ändå vaksamt.

Tranan har ökat mycket kraftigt de senaste trettio åren och det gör att man nu sommartid kan se icke häckande fåglar mitt ute i kulturlandskapet.

Grå flugsnapparen är en ganska oansenlig fågel – men den har just nu flugit en ansenlig sträcka om många hundra mil från övervintringen i Afrika.

Den vackra Häggmispeln kommer vad jag kan förstå ursprungligen från Kanada.

Foto: Margareta

Långa ben har fågeln – dessutom röda – följaktligen heter den Rödbena.

Kabblekan är en härdig vårblomma.

Foto: Margareta

Tranorna ”paraderar” ogenerat nära bebyggelsen.

Sommar i kohagen.

Större strandpiparen är i Europa en nordlig häckfågel med majoriteten häckande norr om Östersjön. På Östersjöns sydkust mot Tyskland och Polen finns den också – fast i mindre antal.

Sedd med helsvenska ögon är den en ovanlig fågel då den i södra Sverige är nästan uteslutande en kustfågel.

Det finns i Sverige totalt cirka 15 000 häckande par, varav cirka 12 500 häckar i fjällområdet. På Öland och Gotland finns huvuddelen av det sydsvenska beståndet – cirka 1500 par. Det betyder att cirka 1000 par häckar utspritt längs den svenska fastlandskusten och då tätare i Sydsverige.

Fågeln hör till de första på våren återkommande vadarna och det betyder att den tidigare än många andra fåglar klarar av revirstriderna och reder sig ett bo och lägger ägg.

Man ska i görligaste mån undvika att fotografera fåglar på bo, då det kan innebära en störning som försvårar äggkläckningen. I fallet med individen på bilden gick den själv spontant av och på boet, då den placerat sin ”barnkammare” bara tre meter från strandvägen – där många människor kom och gick.

Foto: Margareta

De vackra äggen blir aldrig mer än fyra och det beror på att de är ovanligt stora och därför krävande för fågeln att lägga. Att äggen är ovanligt stora beror på att fågelns ungar alla är mycket färdigutvecklade när de kläcks – så fort de torkat lämnar de boet och sprider sig i alla riktningar – därmed ökar chansen för att ungarna ska överleva.

Och gör de det så kan livet för en så liten fågel bli ovanligt långt – hittills äldsta kända fågel blev nära 21 år.

Den mycket långbenta svartvita Skärfläckan är ett ornitologiskt ”smycke” – underbart vacker i alla sina ställningar. Fågeln har nu kommit tillbaka från Sydeuropa, Nordafrika och kan nu ses vid sydligaste Sveriges kuster.

Foto: Margareta

För svensken i gemen är den en extrem sällsynthet – finns bara på fastlandskusterna i Blekinge, Skåne och Halland – och dessutom på Öland och Gotland. Men det är ändå en ovanlig fågel – bara cirka 1200 par finns i vårt land – av Strandskatan räknar man med att det finns 44 000.

Tack vare sina långa ben kan den söka föda även på relativt djupt vatten – och den simmar för övrigt också gärna.

Foto: Margareta

Fågeln utrotades – liksom många andra arter – i slutet av 1800-talet och återkom inte på allvar förrän i mitten av 1900-talet.

Foto: Margareta

Glädjande nog håller fågeln nu ställningen i Sverige – den har ökat något de senaste 30 åren – och så ser mönstret nere i Europa också ut.

Mycket få genuint svenska fåglar har en uppåtböjd näbb – något som underlättar för fågeln att fånga byten i själva vattenytan.

Bilden visar att fågeln lyckas i sitt näringssökande – en riktig godbit har fastnat i dess näbb.

Liksom många andra vadare är den långlivad – högsta hittills kända ålder är nära 28 år.

Foto: Margareta

Vårhimlens moln välver sig vackert över höstsåddens nu skira grönska.

Svarthättan har förvånande nog på de senaste årtiondena lagt om sin flyktkurs västerut. Numera övervintrar många i England istället för Sydeuropa.

Eftersom fågeln på bilden har en brun hätta betyder det att det är en hona.

Idag fann jag denna förrymda bukett av påskliljor mitt ute i det vissna gräset i Kalmar Dämme.

Foto: Margareta

Den lilla Turkduvan är en pålitlig Ölandsfågel.

Nu blommar Svalörten verkligen för fullt.

Alla svalorna har nu kommit till Kalmar län – Ladusvalan kom först.

Foto: Margareta

I stort sett vid varje besök i naturen består den oss med en träff med rådjur.

Gluttsnäppan kan konsten att sova med en hjärnhalva i taget – här är det höger (!) hjärnhalva som slumrar.

Foto: Margareta

De öländska strandängarna är ofta gräsmattelikt nedbetade – som här norr om Risinge – det blir en bra häckningsbiotop för många fåglar.

Den exklusiva högnordiska Svartsnäppan passerar nu i dagarna våra trakter.

Bofinken är sommartid Sveriges näst vanligaste fågel – man räknar med att cirka 8½ miljon fågelpar häckar i Sverige.

Rabatternas pärlhyacinter trängs nu i den starka vårsolen.

I skogen flög en envist varnande Korp.

Oron gällde förstås boet som fanns ovanför oss högt uppe i en tall.

Foto: Margareta

I fågeldammen i Pildammsparken i Malmö försökte för några år sedan några Gravandhanar att para sig med varandra. Honorna har samma dräkt som hanarna – vilket är mycket ovanligt bland änderna – och det kan nog förklara misstaget. Många drog långtgående slutsatser av fenomenet. Modern forskning har visat att många änder har utomordentligt långa penisar – upp till 20 cm – ett parningsorgan som bara honan kan ta emot.

Att köra bil i regn är inte svårt på grund av vindrutetorkarna – fåglarna som flyger i regn klarar av problemet med en extra hinna – blinkhinnan.

Ovansidan på Drillsnäppans vingar ger ett bra kamouflage medan undersidorna är utomordentligt sofistikerat och kontrastrikt mönstrade. När fåglarna spelar visas vingundersidorna demonstrativt upp.

Foto: Margareta

Nagelörten hör också till de tidiga vårblommorna.

Det finns nu upp emot nästan en miljon Sädesärlor i landet – det gör att fågeln i stort sett dagligen ”poserar” som ett lämpligt motiv.

Hästhoven – eller ”Hosthävan” – blommar nu flitigt.

Det rika fågelbeståndet i kustbandet ger en försmak av sommaren.

Taltrasten har redan föräldrabestyr.

Den slanka ”Grönskånken” (på engelska Greenshank) är en snabb och elegant högbent vadare- Gluttsnäppa heter den förstås på rikssvenska.

Den Röda gladan har nu återkommit till Sverige och ses allt oftare.

För 150 år sedan var den en vanlig fågel ända upp till Mellansverige men intensiv jakt näst intill utrotade fågeln, varför den fridlystes 1919. Som vanligt övergick den legala jakten då i en illegal jakt och för snart 50 år sedan fanns det fortfarande bara 40 par och då nästan uteslutande i Skåne. Från och med att i princip alla svenska fåglar fridlystes 1987 har den Röda gladan ökat och det finns nu 2100 par i Sverige men fortfarande saknas fågeln i sitt ursprungliga mellansvenska område.

På varje person som vill jaga och döda djuren på så långt håll som möjligt går det 20 personer som vill se djuren oskrämda och levande på så nära håll som möjligt.

Det är ett stort demokratiskt problem.