I Stockholm råder det nu kaos i förlossningssystemet – i Holland finns ett enkelt svar!
Den numera världsberömda vetenskapliga granskningsinstitutet Cochrane har sedan starten för cirka 30 år sedan påverkat i stort sett hela det västerländska medicinska systemet. Alla discipliner har granskats och skadliga moment i det diagnostiska systemet och den medicinska behandlingen har på utomordentligt många ställen fasats ut.
Cochraneinstitutet är för allmänheten mest känt genom att det för nu mer än 20 år sedan uthålligt och framgångsrikt visat att allt medicinskt tänkande måste vara evidensbaserat – alltså baserat på att godkänd forskning visar att verksamheterna är vetenskapligt effektiva och sunda.
Mycket intressant är att det strikt vetenskapliga tänkandet som kravet på evidensbasering numera återfinns långt utanför medicinen. Inom psykiatrin och psykologin krävs det nu att forskningen ska vara evidensbaserad. Alldeles nyligen har också rests krav på att pedagogiken ska vara evidensbaserad.
Forskningsinstitutets granskning har alltså varit utomordentligt gramgångsrikt och det har resulterat i att i världen finns nu bortåt 70 liknande institut som utför samma arbete dvs. att man mycket kritiskt granskar ”den beprövade erfarenheten” och den moderna medicinska forskningen.
I Sverige förstod man mycket tidigt det mycket betydelsefulla i Cochranes krav på hållbar vetenskap och därför tillskapades år 1987 den svenska motsvarigheten Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU).
Intressant i sammanhanget är att det som blev upprinnelsen till detta världsledande medicinska granskningsinstitut blev den skotske doktorn, Archie Cochranes, kritik av att i obstetriken infördes många nyheter utan att vetenskapligt ta reda på om de fungerade. Cochrane såg hur hemförlossningarna successivt hospitaliserades och väl inne på sjukhusen medikaliserades och teknifierades långt bortom det som var vetenskapligt rimligt.
Bakgrunden till Cochranes slutgiltiga ståndpunktstagande formulerar man så här:
Under rubriken ”Planned hospital birth versus planned home birth” skriver man ordagrant: ”The conclusion is that all countries should consider establishing home birth services with collaborative medical back up and offer low-risk pregnant women information about the available evidence and the possible choices.”
Cochrane-propån om att alla länder för friska kvinnor med friska graviditeter bör erbjuda hemförlossning är förstås också riktad till tredje världen för att de inte ska upprepa de misstag som skedde i det tidiga skedet av hospitaliseringen av de västerländska förlossningarna.
Det är nu av stort intresse att se att Cochraneinstitutet till slut efter snart 20 års noggrann bevakning av området ger sig på det ämne som var det som kom att initiera själva Cochraneinstitutet – alltså obstetrikens överdrivna medikalisering och teknifiering av friska förlossningar.
Det som för många framstår som sjukhusförlossningens allra värsta skada i själva förlossningen är att den tidiga och mycket viktiga anknytningen mellan det nyfödda barnet och föräldrarna, framförallt mamman, så länge negligerades och försvårades. Detta beskrevs redan 1976 i barnläkarprofessorerna Klaus och Kennels vetenskapligt baserade epokgörande bok ”Maternal – infant bonding”.
Detta är av utomordentlig stor betydelse då modern psykologisk forskning visat att den som inte får uppleva normal anknytning under spädbarnsmånader kan få svårt att också i vuxenlivet knyta an till en livspartner på ett fungerande uthålligt och kärleksfullt sätt.
Det finns alltså numera forskning som visar att de normala förlossningarna hos normala kvinnor – och de utgör 70-80 procent av alla förlossningar – kan ske lika bra i hemmet som på sjukhuset. I Holland föds cirka 50 000 barn i hemmen varje år och det finns också mycket data från hemmafödande minoriteter i England, Irland, USA, Kanada och Australien. I Norden har fram till oktober 2011 fötts 1200 barn i hemmet.
Tittar man bakåt i tiden behöver man bara gå till 1920-1930-talet för att se att i hela Europa föddes alla hemma. Själv är jag född hemma i köket i Stensele 1935. Min två sista barn är båda födda hemma.
För mig har ämnet ständigt varit aktuellt och Läkartidningen lät mig publicera en debattartikel i ämnet i augusti månad 1979. I den pläderade jag som synes för nu snart 25 år sedan för att den framgångsrika Hollandsmodellen skulle kunna införas lokalt också i Sverige.
Äntligen hinner sanningen nu ikapp verkligheten!
