Om detta kan man läsa i den populärvetenskapliga tidskriften New Scientist den 9 mars 2013 och tidskriften hänvisar till en mycket tung översiktsbedömning som Världshälsoorganisationen (WHO) har gjort.
Detta är ett extra viktigt ståndpunktstagande därför att det återigen visar sig att den vetenskapliga sanningen kan vara helt annorlunda och framförallt större än den journalistiska.
New Scientist sätter rubriken ”Cancer risk still low” och det är viktigt att det inne i rubriken står ordet ”still” därför att under 1900-talets och 2000-talets kärnkraftsstörningar/olyckor har grovt osakliga media skrivit upp cancerökningsrisken å det absurdaste.
WHO:s speciella cancersektion hävdar – vilket New Scientist återger – att livstidsrisken för en kvinna att utveckla under sin livstid – alltså under hela cirka 80 år – stiger från 0,5 till 1,25. Från att vara bara en halv procent stiger den till 1,25 procent – en mycket liten del av kvinnans totala cancerrisk. Eftersom all annan cancer påverkas ingenting eller mycket marginellt kan strålningsrisken från Fukushima-haveriet beräknas bli mycket liten.
För att ge rätt proportioner åt strålningsrisken har man räknat ut att de som tog en internationell flygtur bort från Fukushima för att undgå cancerrisken istället ökade sin cancerrisk, därför att den strålning som man får av en internationell flygtur är/var större än den man fick om man stannade i Fukushima.
Eftersom dessa fakta är mycket svåra att ta till sig för ”antikärnkraftmaffian” har jag ovan lagt ut artikeln i New Scientist i original.
Att WHO så snabbt har kunnat avge en prognos beror på att man numera har mycket säkra siffror på den nästan obefintliga ökade långtidsdödligheten och cancerutvecklingen efter kärnkraftsolyckorna i Harrisburg och Tjernobyl.
Dessutom vet man sedan länge att bara cirka 1 procent av de japanska överlevande efter atombomberna 1945 utvecklade cancer.(Källa: SBU ”Längre liv och bättre hälsa” 1997 sidan 160).
I Sverige har Tage Danielsson nått herostratisk ryktbarhet för sin mycket omskrivna kritik av säkerhetspåståendena innan olyckan i Three Mile Island. Han hade alltså helt rätt i att kärnkraftindustrin hade en övertro på kärnkraftsverkens säkerhet men helt fel vad beträffar effekten på människornas hälsa.
Hans mycket grova misstag kan förstås utifrån att han var tekniskt helt okunnig – han hade ju ingen naturvetenskaplig utbildning utan var en akademisk humanist. Som i början aktiv socialdemokrat fick han hela det stora partiet bakom sig men slutet av sitt liv lutade han sig allt mer mot extremvänstern – skrev enligt uppgift nästan uteslutande i syndikalistiska tidskriften tidningen Arbetaren.
Vad som är viktigt i sammanhanget är att förstå att alarmismen gav en skrämseleffekt som i sig ledde till mycket stora psykologiska skador. Noggranna studier av Tjernobyl har t.ex. visat just detta – många människor tvingades flytta från hus och hem helt i onödan.
Det finns skäl att granska hans personliga öde eftersom det tog en överraskande vändning. Miljonären Tage Danielsson tjänade stora pengar på att sprida den grovt förvanskade och förstorade uppfattningen om kärnkraftens risker och en del av de pengarna använde han till att skaffa sig en villa på Sardinien.
Det är ödets ironi att för att komma till Sardinien krävs många timmars lång internationell flygtur under vilka Tage Danielsson genom åren ökade sin egen strålningsexposition flera gånger om.
Den rödhårige och fräknige Tage Danielsson kom vinterblek ner till Sardinien och fick där av solstrålningen den dödliga hudcancerformen malignt melanom. Han dog år 1985 bara 57 år gammal.
Det ska givetvis påpekas att tekniskt okunniga journalister världen över – cirka 90 procent av dem är humanistutbildade – initialt var övertygade om att kärnkraftolyckorna skulle lämna många döende i många olika cancerformer efter sig. Så har det inte blivit någonstans men den massmediala vrångbilden har fått fullständigt absurda reaktioner världen över – i Tyskland beslöt man t.ex. – efter Fukushima-haveriet – att landets kärnkraftindustri i framtiden ska avvecklas. Det beslutet tog man förstås i den insikten att beslutet har mycket lång framförhållning och kan ändras flera gånger – till slut helt och hållet.
