I detta färska specialnummer av Scientific American finns många artiklar som belyser människans förhistoriska utveckling och eftersom det har varit ett huvudintresse för mig under i stort sett hela livet känns läsningen som mycket spännande.
Tidskriften innehåller ett ovanligt kapitel som är av extra stort intresse och rubriken på det kapitlet är: ”The evolution of grandparents” med underrubriken ”The rise of senior citizens may have played a big role in the success of our species.” Artikeln är skriven av Rachel Caspari och hon är professor i antropologi vid universitetet i Michigan.
Hon har i mer än 20 år intresserat sig för den förhistoriska utvecklingen av den moderna människan och i artikeln åberopar hon många namngivna medforskare som hon gjort delprojekt med.
Grundtanken är den att den äldre generationen är mycket betydelsefull i skapandet av den moderna människan.
Fenomenet med att ”grandparents” blir så betydelsefulla är av överraskande sent datum – enligt Rachel Caspari blir mormor och farfar vanligt förekommande för bara cirka 30 000 år sedan. För den som intresserar sig för ämnet låter det som att detta viktiga evolutionära steg kommer överraskande sent men antropologiprofessorns argumentation känns intressant och övertygande.
Att kvinnans fruktsamhet tar slut i åldersintervallet 40-50 år är biologiskt något mycket ”konstigt”. För de allra flesta djurarterna förblir honan fruktsam livet ut – menopausen är en sällsynthet men förekommer faktiskt ändå. Hos både elefanten och späckhuggaren har man upptäckt att äldre honor slutar att vara fruktsamma och alltså går in i en menopaus. Forskningen kommer sannolikt att visa att detta fenomen finns hos fler långlivade djurarter.
Det intressanta är att den sterila gamla honan utvecklar ett ledarskap som är av avgörande betydelse för flockens överlevnad. Det är väl känt från elefanterna att den gamla ”matriarken” har tack vare sin långa livserfarenhet en extra stor förmåga att leda flockens vandringar till nya betesmarker och nya vattenhål när de gamla torkat bort – sinat ut.
Det finns all anledning att räkna med att kvinnans menopaus för människans del har samma grundläggande betydelse. Människan är ju ännu mer än elefanten och späckhuggaren en erfarenhetsvarelse – överlever inte i kraft av distinkt styrande drifter och instinkter utan tack vare en mycket omfattande erfarenhet.
Kvinnan har säkert sedan mycket länge kunnat utveckla menopaus men av någon svårbegriplig anledning har detta tidigare inte fått komma till uttryck.
När den äldre generationen kommer på bred front i människans utveckling är det enligt Rachel Caspari av avgörande betydelse – hennes forskning talar för detta. ”These findings suggest that living to an older age had profound effects on the population sizes, social interactions and genetics of early modern human groups and may explain why they were more successful than archaic humans, such as the Neandertals.”
Studier av ännu levande illiterata stammar i framförallt Afrika har visat att man i de kulturerna har en mycket stor respekt för de äldre. Så var det säkert också för den tidiga européen. Boktryckarkonsten gjorde det historiska arvet till bestående skrift – dessförinnan var de äldre människorna släktets ”vandrande bibliotek” och som sådana mycket respekterade.
Professor Caspari ger i artikeln en intressant och noggrann beskrivning av hur man lyckats forska fram åldersprofilen på förhistoriska personer som kunnat ge besked om när fenomenet med frekventa mormödrar och farfäder byggts upp.
Ett exempel som hon berättar om är en nu nästan hundra år gammal utgrävning i Krapina, 4 mil nordväst om Zagreb, där man hittat resterna av 70 neanderthalare som levde där för 130 000 år sedan.
Antropologerna vet att de lämningar efter förhistoriska människor som bevarats bäst är tänderna och med hjälp av dem kan man fastställa åldern när döden inträffat. Kindtänderna – molarerna – bryter fram vid 6, 12 och 15 års ålder och nötningen på dessa tänders tuggsida går att tidsbestämma med en felmarginal på 1-2 år.
Den noggranna utgrävningen av Krapinas neanderthalare visar att alla dog före 30 års ålder och det är först när den förhistoriska människan har uppnått 30-årsåldern som hon/han kan bli mormor respektive farfar. Medellivslängden var alltså med våra ögon sett kolossalt kort. Som någon har sagt ”The prehistoric life was nasty, brutish and short”.
För att se om utgrävningsresultatet från Krapina går att generalisera har Rachel Caspari och tre andra forskare tittat på proportionerna mellan unga – under 30 år – och äldre över 30 år i fyra förhistoriska grupper – sammantaget har man tittat på 768 individer och det gäller de grupper som avbildas i den bifogade bilden.
Forskningsresultatet visar på en dramatisk ökning av ”grandparents” och den ökningen kommer alltså så sent som för 30 000 år sedan. Författarna skriver ”The difference between earlier humans and the modern humans of the Upper Paleolithic was a dramatic fivefold increase in the OY ratio” (alltså förhållandet mellan Older och Younger).
Vad denna befolkningsökning beror på kan forskarna för närvarande inte säkert säga. Man tror inte att genetiken har varit av avgörande betydelse utan det handlar mer om utvecklandet av nya och gynnsamma beteenden.
Det intressanta är att den äldre generationen blir vanlig i samband med att symbolbärande kommunikation också blir vanlig, dvs. språket och konstnärliga uttryck påträffas i allt högre grad efter det att mormor och farfar har kommit med i bilden.
För den förhistoriska människan var det t.ex. av stor vikt att kunna kommunicera vilka växter som var giftiga, var det fanns vattenkällor, hur man skulle väva en korg eller hacka fram en flintkniv.
När de äldre blev allt fler blev de små folkgrupperna allt större och för arkeologer är det välkänt att i större populationer hittar man en större utveckling. Man har ett mera utvecklat handelsutbyte liksom samarbetssystem, att pryda sig med smycken och kroppsmålning blir också vanligare. I större grupper förekommer det också fler nyttiga mutationer.
Allt detta betyder att den äldre och yngre generationen lever mycket intensivt nära tillsammans och den för människan så viktiga livserfarenheten överförs från framförallt den äldre generationen till den yngre. Det betyder att far och son, mor och dotter är beteendekopior av varandra, man lär sig allt som behövs för överlevnaden och utvecklingen av framförallt de äldre.
Det finns skäl att i det här sammanhanget att påpeka att när industrialismen kommer så bryts en många tusen år gammal traditionsöverföring från den äldre generationen till den yngre sönder – och det för alltid.
För 200 år sedan var det en självklarhet att pappan – som då nästan alltid var bonde – lärde ut alla sina ”yrkestricks” till sönerna så att de i sin tur skulle bli framgångsrika bönder. Men när sonen istället tar anställning inom industrin blir pappans långa yrkeserfarenhet i stort sett värdelös och det självklara erfarenhetsöverförandet av pappan till sonen förlorar sitt värde och en katastrofal psykologisk klyfta skapas ofta mellan far och son. Gapet mellan mor och dotter blir inte lika stort därför att mycket av moderns sysslor som har med hemmet och barnen att göra kan de olika generationerna fortfarande dela.
Av den självklara gemenskap som fanns mellan generationerna och som alltså har varit en viktig förutsättning för människans utveckling under de senaste 30 000 åren är nu slagen i spillror. Freud trodde att motsättningarna mellan far och son berodde på Oidipuskomplexet – också där hade han totalt fel.
Det faktum att mormor och morfar under de närmast förflutna tusentals åren varit de som i hög grad skapat den moderna människan är naturligtvis en svår utmaning för vår tids människor där den förhistoriska respekten för äldre i mycket hög grad ersatts av ett förakt för de äldre.
Detta kunde vi t.ex. tydligt se i ett mycket färskt exempel när Tommy Körbergs grupp av äldre sångare i Melodifestivalen gjordes ned fullständigt av proffstyckarna – medan ”Antikrundan” som Jonas Gardell föraktfullt kallade dem – istället fick allmänhetens stöd.
Det finns en intressant förklaring till Rachel Casparis intresse för detta ämne. När hon var sex år gammal reste familjen och under flera veckor hälsade på mormor och mormors mor. Det var av avgörande betydelse för den lilla sexåriga flickan, som då fick ett perspektiv på sin mamma, mormor och till och med sin mormors mor – ett perspektiv som för alltid stannade i henne.
Hon avslutar sin artikel med följande stycke: ”The relation between adult survivorship and the emergence of sophisticated new cultural traditions was almost certainly a positive feedback process. Initially a by-product of some sort of cultural change, longevity became a prerequisite for the complex behaviors that signal modernity. These innovations in turn promoted the importance and survivorship of older adults, which led to the population expansions that had such profound cultural and genetic effects on our predecessors. Older and wiser, indeed.”
Äldre och klokare – tänk om det betyder något även idag!
