20/8/2010
16/8/2010
Några bilder från morgonpromenaden
I varje fotoögonblick står tiden stilla några sekunder – minuter – det är också ”mindfulness”.
På en åker långt borta gick en räv och lyckades konstigt nog hela tiden hitta något ätbart. Jag kunde i kikaren se att den tuggade oavbrutet. På eftersommaren kommer rävens föda till ungefär 30 procent från växtriket – den äter t.ex. gärna blåbär.
Ett gäng tordyvlar var också livligt sysselsatta med att förse sig av sin favoritföda – djurspillning!!
Att äta var också huvuduppgiften för traktens kråkor och kajor – en stor flock hade hittat ett område med liggsäd.
Denna solros’ frön ska i höst inte skördas utan istället ätas av fåglar. Blomman stod på ett av två fält som inte skördas, utan som varje höst – mycket uppskattat – lämnas till de vilda fåglarna.
Denna färgstarka – kanske giftiga? – fjärilslarv ska som vuxen bli en Oxhuvudspinnare – Phalera bucephala.
Foto: User Kallerna
Då jag inte själv har någon bild av den färdiga fjärilen lånar jag ett foto på den – helt enligt reglerna – från Wikipedia commons. Fjärilens utseende får den att se ut som en liten avbruten trästump – en avsiktlig maskering förstås.
Gulsporren är en sensommarskönhet som nu ”tar fart” alltmer. Blomman är specialkonstruerad för att pollineras av tunga insekter, t.ex. humlor.
Nu flyger den vackra men i Sverige totalt sett mycket sällsynta Svingelgräsfjärilen. Den finns bara i Götalands kustområde. Den är tyvärr i kraftigt avtagande, finns t.ex. numera inte längre på Gotland (enligt Nationalnyckeln).
Denna räv – nummer två för dagen – iakttog mig med förvånansvärt stort lugn när jag gick över fälten.
De avbildade brevlådorna visar prov på amatörens bildglädje och målaren har valt motiv som skulle få den Stockholmska kulturelitens överintellektuella besserwissrar att rysa!
26/5/2010
Den fantastiska boken ”Min stroke” – några kommentarer
En av de största läsupplevelser jag haft på mycket länge har jag just fått av boken ”Min stroke” skriven av en akademiskt mycket framgångsrik hjärnexpert, Jill Bolte Taylor.
Boken bör absolut läsas i sin helhet. Själv gör jag bara några korta kommentarer och lyfter fram några viktiga citat.
Många har reagerat mycket starkt på hennes bok och hon är nu världsberömd. Hon utsågs år 2008 av tidskriften Time till en av de 100 då viktigaste personerna i världen. När hennes bok kom ut i Amerika låg den i flera veckor på topp på New York Times bestsellerlista för fackböcker. Hennes fantastiska berättelse har bland annat lett till att hon intervjuats av Oprah Winfrey tre gånger och hon dök också – i samband med att boken lanserades i Sverige – upp i Skavlans intervjuprogram den 2 oktober 2009, där hon förstås fick en alldeles för kort presentation som inte gör henne och hennes berättelse rättvisa.
I sammanhanget är det värt att påpeka att boken i Sverige fått en sorgligt klumpig titel, ”Min stroke”. På det amerikanska originalet är titeln elegant och dubbeltydig – ”My stroke of insight”.
Det är också intressant att se att boken av förlaget Bra Böcker lanseras under kategorin: ”En sann historia”. Ett viktigt påpekande när vi nu flera gånger fått veta att oseriösa förlag blandar fakta och fiktion men ändå påstår att historien är sann.
Boken är alltså skriven av en expert med en alldeles unik bakgrund. På sidan 9 står det ordagrant i hennes förord: ”Såvitt jag vet är det här den första redogörelsen skriven av en hjärnforskare som helt har återhämtat sig efter en svår hjärnblödning”. Hennes personliga ”anekdotiska” erfarenhet är dock av utomordentlig stor betydelse, då hennes egna erfarenheter påminner i så hög grad om det som Nobelpristagaren Roger Sperry forskade fram på kluvna hjärnor för nu mer än 30 år sedan.
Hon är mycket kritisk till de moderna hjärnforskarna och skriver på sidan 142 ordagrant: ”Moderna neuroforskare verkar nöjda med att beskriva de funktionella asymmetrierna mellan våra två hjärnhalvor ur ett neurologiskt perspektiv, men det har varit ytterst lite diskussion om de psykologiska och karaktärsskiljande aspekterna. Den högra hjärnhalvans karaktär förlöjligas ofta och framställs i en föga smickrande dager, helt enkelt därför att den inte förstår muntligt språk eller begriper linjärt tänkande”.
Ett av bokens allra viktigaste bidrag är att hon ger förklaringar till hur det kommer sig att vi kan ha ”övernaturliga” eller ”metafysiska” upplevelser – de skapas alltså av vår hjärna och tillhör alltså det normala. Hon skriver ordagrant på sidan 11: ”Nu efter stroken förstår jag bättre hur det kan komma sig att vi är i stånd att ha ”övernaturliga” eller ”metafysiska” upplevelser och även hur det hänger ihop med hjärnans anatomi”.
Hennes beskrivning av den högra hjärnhalvans medvetande är lysande. På sidan 36-37 står det ordagrant: ”För det högra medvetandet existerar ingen annan tid än nuet och varje enskilt ögonblick vibrerar av förnimmelser. Liv och död inträffar i nuet. Upplevelsen av glädje finns i nuet. Vår uppfattning och upplevelse av att höra samman med något som är större än vi själva inträffar i nuet. För vårt högra medvetande är stunden nu något tidlöst och oändligt… Vår förmåga att känna empati, föreställa oss hur det är att vara i andras kläder och känna det som andra känner är en produkt av den högra främre hjärnbarken”.
När hjärnblödningen i stor utsträckning tystade hennes vänstra hjärnhalva fick hon uppleva en aldrig förut frigjord höger hjärnhalva, varför jag väljer att återge ännu ett citat. ”Den högra hjärnhalvan är öppen för det eviga flödet som jag existerar i som ett med universum. Den är sätet för det gudomliga medvetandet, den som vet, den visa kvinnan och observatören. Den är min intuition och mitt högre medvetande”.
När den akademiskt hårt skolade hjärnforskaren Jill Bolte Taylor för lång tid får sin vänstra hjärnhalva ”censurerad” får hon något som hon aldrig haft förut, nämligen ”fri” tillgång till det mycket annorlunda medvetandet i sin högra hjärnhalva.
Hon fick sin hjärnblödning vid 37 års ålder och hon behövde åtta år på sig för att tillfriskna. Det nästan otroliga är – att det som hon nu långt efteråt anser är det viktigaste som hänt henne – är faktiskt hjärnblödningen – hon är alltså i dag tacksam för den.
Boken är skriven med en intensiv frenesi och klarsynthet och kan på intet sätt i denna korta redovisning göras rättvisa, så lyd mitt råd – läs den själv!
22/5/2010
Linfröolja är bättre än fiskolja
Det har på sistone kommit en rad vetenskapligt viktiga nyheter om fiskolja.
Omega 3 är en essentiell fettsyra som vi inte själva kan syntetisera. Nästan alla däggdjur behöver som vi Omega 3 och får i sig det viktiga fettet, inte genom att äta fisk, utan via olika vegetabilier. Det faktum att detta utbredda däggdjursmönster är så tydligt talar för att det gäller också för oss – däggdjur som vi biologiskt sett är.
Statistik visar nu att vi äter mer Omega 3-kapslar än förut men har inte ökat fiskkonsumtionen och eftersom fiskoljekapslarna inte har samma hälsoeffekter som att äta hela den feta fisken är den nya kunskapen viktig.
Livsmedelsverket förbjuder nu livsmedelsproducenter att påstå att deras Omega 3-berikade produkter har de omfattande hälsoeffekter som nu ofta påstås.
I New Scientist publicerades den 15 maj 2010 en mycket bra sammanfattande översiktsartikel, som jag i mycket stor utsträckning ”lutar” mig emot. Tidskriften har gett artikeln rubriken ”The emperor’s new pill” och med det alluderar man förstås till ”Kejsarens nya kläder”.
New Scientist-artikeln hävdar att Omega 3-fetternas påstådda effekter på ADHD, aggression, Alzheimer, hjärnstimulering, cancer och depression är kraftigt överdrivna. När forskningen på detta område går från epidemiologiska resultat till randomiserade kontrollerade studier visar det sig att resultaten från observationsstudierna har överdrivits eller finns inte alls.
Kommersiella och andra krafter har alltså övertolkat resultatet av de epidemiologiska studierna.
Några gynnsamma effekter kvarstår dock, t.ex. de viktiga effekterna på fostrets och det lilla barnets växande hjärna. Likaså anses det säkert att Omega 3 motverkar återfall i hjärtinfarktsjukdomen – sjukdomsrisken kan minska med bortåt 20 procent. En effekt som verkligen bestått ”tidens tand” är den lindrande effekten vid reumatism. ”Bara” 40 procent av barn som tar Omega 3 får förbättrade hjärnfuktioner, inte 100 procent som förut har påståtts. Omega 3 är alltså ingen ”Mädchen für alles”.
I bakgrunden av de långa kontroverserna kring Omega 3 har hela tiden striden mellan fiskoljeförespråkare och linfröoljeförespråkare funnits. Den viktiga ALA-syran finns rikligt i gröna blad, valnötter, rapsolja, sojabönolja och broccoli. Det verkar nu alltså som att det vegetariska – och det därmed för många kontroversiella – alternativet avgår med segern.
New Scientist-artikeln konstaterar att den våldsamma folkökningen på jorden inte kan matchas med fiskolja utan människan måste göra som alla andra däggdjur – hämta ”fiskoljan” från växtvärlden. ”It is fine to rely on our natural capacity for converting omega-3s from plants into the long-chain omega-3s that fishoil is so rich in. Just 1 gram of ALA – for example, from 10 grams of rapeseed oil (rapsolja), which is less than a tablespoonful (matsked) – should meet the WHO’s recommended levels to prevent deficiency”.
Av ALA-syran (alpha-linolenic acid) blir 5-10 procent till den inflammationsdämpande ”eicoosapentaenoic acid” (EPA) och 4 procent till ”docosahexaenoic acid” (DHA) som kan skydda ögat och hjärnan.
Det är för mig i sammanhanget viktigt att påpeka att en av de viktigaste komponenterna som finns i fet fisk – nämligen D-vitamin – finns inte i fiskoljekapslarna.
21/4/2010
Svensken litar på människan
Jag läser papperstidningarna två gånger, dels när de är färska och sedan 2-3 månader senare innan de går till återvinningen. Det gör att journalistiska alster av ”dagsländekaraktär” fastnar jag inte i, men får hjälp att av det längre tidsperspektivet upptäcka de viktigare nyheterna – de som har ett mer bestående värde.
Sedan flera årtionden har den jättelika världstäckande värderingsopinionsundersökningen World Value Survey – som startade i USA – kunnat i internationella tidskrifter läsas av den intresserade. Den undersökningen har årtionde efter årtionde visat att människorna i Norden är ovanligt tillitsfulla – ja, de är faktiskt tillitsfullast i hela världen
Dagens Nyheters underavdelning Insidan publicerade den 24 november 2009 en kommentar till en sociologisk doktorsavhandling gjord av Mikael Rostila under rubriken ”När vi litar på andra mår vi bra”.
Det är för den som har hälsan som huvudintresse en mycket intressant artikel och den rekommenderas verkligen till läsning. (Skriv ”När vi litar på andra mår vi bra” i Google’s sökruta (svenska sidor). Överst (idag) ligger då denna artikel.) Men jag vill ändå redogöra för en rad invändningar mot författaren.
Mikael Rostilas slutsats är nämligen typiskt sociologisk. Han ser människan bara som en varelse, där allt som gör henne till allt hon är/blir är själva livet. Bilden av människan som det oskrivna bladet – på vilket livet skriver med stora bokstäver som sedan blir allt mindre i takt med att årtiondena går – är en träffande och välbekant men grovt felaktig liknelse – ”The blank slate”.
Färsk och modern genetikforskning har övertygande visat att det inte alls är så enkelt. Vetenskapliga studier på sam- och särfostrade tvillingar, sam- och särfostrade syskon och sam- och särfostrade adoptivbarn visar att cirka hälften av personligheten är genetiskt nedärvd.
Karaktärsdraget tillitsfullhet är alltså i mycket stor utsträckning medfödd.
Många andra grunddrag i vår personlighet är också medfödda, så anses t.ex. numera vår förmåga att uppleva lycka till cirka 50 procent vara medfödd.
Svenskens – och Nordbons – tillitsfullhet syns därför också tydligt hos svenskar som inte bor och lever i Sverige. Vetenskapliga studier i USA gjorda av neuroekonomer visar att ättlingarna till den dryga miljon svenskar som under tiden 1850-1930 emigrerade till USA uppvisar samma tillitsfullhet som syns så tydligt hos de svenskar som stannade kvar. Medfödda personlighetsdrag mejslas under årtusendenas gång långsamt fram och de förändras inte i grunden på några korta årtionden, men kan förstås förstärkas eller försvagas av yttre omständigheter.
Mikael Rostila påpekar att i de forna socialistländerna är misstron som störst. Det paradis som Östtysklands statschef Honecker (1976-89) påstod fanns öster om järnridån var en jättebluff, en bluff som många svenskar trodde på.
I artikeln står det ordagrant: ”Tilliten mellan medborgarna är… ännu sämre i flera av de före detta socialistländerna i Östeuropa, t.ex. Ungern, Polen och Slovenien… En stor andel av innevånarna tvivlar starkt på politikernas vilja att minska gapet mellan rika och fattiga och många är väldigt misstänksamma mot sina medmänniskor”.
I dag ser vi en betydande turistström bestående av ”avmastade” 68:or gå till Östeuropa. Man reser t.ex. till Prag och tycker att fattigdomen och bristen på utveckling är ett tecken på att man bättre vårdar gårdagens kulturmiljöer där än man gör i Väst.
Det är enligt de allra flesta svenskars uppfattning helt fel att Stasiarkivens vittnesmål om förekomsten av svenska överlöpare inte som i alla andra länder offentliggörs – man kan hoppas att det för närvarande ligger obegriplig valtaktik bakom det hela och att sanningen efter valet kan visas fram.
Detaljerade studier har visat att den osvenska misstänksamheten är som störst i Skåne. Enkäter har visat att var tredje skåning tycker att man inte kan lita på sina medmänniskor. I Västerbotten är det bara 1 av 5 som säger så.
Det som vi nu ser i Skåne kan vara det som skett i USA sedan mer än 100 år. Tillitsfulla människor blandas allt mer med mera misstänksamma icke-svenskar.
USA är – och har varit – ett enormt invandrarland, vilket betyder att också personer med lägre medfödd förmåga till tillit har ”importerats” och bidragit till att motverka den tillitsfullhet som t.ex. Skandinaverna under lång tid tillförde.
Ungefär lika liten tillit mellan människorna ses också i Grekland, Spanien och Portugal. Och den som tillbringat många månader i Spanien och drabbats av den omfattande brottsligheten i form av bil- och husinbrott känner verkligen igen sig.
Mikael Rostilas undersökning täcker bara 20 länder från Europa medan World Value Survey visar att den största tillitsbristen på jorden finns i Afrika. Invandrare därifrån kan alltså ha med sig en psykologisk ”barlast” som i Sverige kan vålla mycket bekymmer. Men också en del invandrare från Grekland, Spanien, Polen (Öst-) Tyskland kan tänkas importera en obehaglig misstro mot svensken. Invandrare som alltså inom sig bär på en stor, osvensk misstänksamhet riktad mot svenskarna bär på inbyggda bekymmer som svensk ärlighet/naivitet dessutom kan bli lurad av.
Vi läser just i dag att anhöriga till 23-åringen – som ”av en olyckshändelse” (Leif Silbersky) i Landskrona slagit ner en skör 78-årig kvinna så illa att hon dog – kallat åklagaren för idiot och spottat på honom. Tydligare kan inte en för en svensk fullständigt omöjlig och osvensk misstro visas mot det svenska rättssystemet.
Vad jag däremot kan hålla med Mikael Rostila om, är att god tillit till sina medmänniskor skapar en bättre hälsa både hos den som litar och den som blir betrodd. Mycket modern forskning har visat att hos dessa människor ligger nivåerna av hormonet oxytocin på hög nivå medan samma hormon ligger på lägre nivåer hos misstroende/misstänksamma människor. Men självklart kan inte frågan om god och dålig hälsa bara reduceras till en fråga om tillitsfullhet eller brist på sådan. Nikotinet är t.ex. utomordentligt giftigt även i tillitsfulla människor.
Personligen är jag övertygad om att förklaringen till nordbons generositet och tillitsfullhet är bland annat det bistra klimatet i Skandinavien som sedan årtusenden framtvingat ett tillitsfullt samarbete i kampen för överlevnaden. Denna tillitsfullhet finns nu inristad i våra gener.
Viktigt i sammanhanget är alltså att också förstå att bland alla utifrån kommande människor finns de som inte har samma tillit till medmänniskan som svensken har och därför kan begå handlingar som grovt bryter mot svenskens hederskodex.
Men det är en annan – och mycket kontroversiell – historia!
14/4/2010
Ökar mjölkkonsumtion risken för bröst- och prostatacancer?
Forskningen på komjölkens potentiellt cancerframkallande effekt har kommit igång sent och är nu bara i sin början.
Science News publicerade för en tid sedan en översiktsartikel om hormoninnehållet i komjölken under rubriken ”Scientists find a soup of suspects while probing milk’s link to cancer”.
Längre ner i texten kan man läsa ”Test-tube studies and studies in adults over the past decade have linked cow’s milk with an excess cancer risk in the prostate, and to a lesser extent in the breast and ovaries (äggstockar)”. Forskarna bakom de nya rapporterna är bland annat cancerläkaren Michael Pollak vid McGill University i Montreal och Timothy Veenstra vid National Cancer Institute.
Att forskningen på mjölkens potentiellt cancerframkallande effekt kommit igång så sent kan förklaras av att internationellt sett är den stora nordiska mjölkkonsumtionen mycket avvikande. Av jordens befolkning är det bara cirka 3-4 procent – framför allt skandinavierna – som dricker komjölk i en omfattning som är betydelsefull i kosten som helhet.
Vad jag kan förstå pågår ingen svensk forskning i ämnet trots att mjölkkonsumtionen är mycket hög i Sverige – cirka 150 liter per person och år – och trots att prostata- och bröstcancer i Sverige är respektive köns vanligaste cancerformer. Att forska på den svenska i affärerna sålda mjölkens eventuellt cancerframkallande effekt är dessutom teoretiskt tveksamt, eftersom man i Sverige till skillnad från USA tillsätter D-vitamin – ett hormon som med all sannolikhet motverkar cancerrisken. Den svenska tillsatsen av D-vitamin kan alltså bidra till att dölja mjölkens cancerframkallande effekt.
Kon är ju den enda (djur-) mamman som av människan tvingats att producera mjölk även under dräktigheten. Alla andra däggdjur producerar inte mjölk under tiden de bär på ett foster. Dessutom är det ju så att ju närmare i tiden kalvningen kommer desto hormonstarkare blir mjölken. I USA får därför kon inte mjölkas de två sista månaderna av dräktigheten.
Komjölk innehåller cirka femton former av östrogen och det är väl känt att östrogen i ren form och i varianter kan driva på tillväxten av många cancerformer t.ex. bröst- och prostatacancer.
Hormonhalten i mjölken varierar mycket beroende på typen av mjölk. Hormonhalten är lägst i helmjölk, högre i skummjölk och som högst i kärnmjölk. Östrogenerna i mjölken kopplas ofta till olika konjugerande ämnen och får därigenom längre ”half-life”.
En viss typ av androgen som finns i komjölk samspelar med östrogenet genom att öka antalet östrogenreceptorer. ”Extra receptors permit more estrogen – including any from milk – to unlock the cellular machinery that can turn tumor growth on”.
Människans kropp producerar hela tiden endogena östrogener och androgener men denna egenproduktion anpassas inte till tillförsel av hormonerna utifrån via kosten. Den exogena tillförseln är av så färskt datum att evolutionen ännu inte hunnit justera för det.
Komjölken innehåller också tillväxtfaktorn ”insuline growth factor one” (IGF-1) och många studier talar för att IGF ökar cancerrisken genom att tillsammans med östrogen öka celltillväxten i bröst och prostata.
Forskarna Pollak och Veenstra menar att mjölk inte är en nödvändig del i en sund kost och att man därför – på nuvarande kunskapsnivå – enligt försiktighetsprincipen bör avstå från mjölkkonsumtion.
Att skandinaverna är unika i sitt sätt att konsumera mjölk illustreras av att invandrare som kommer till Norden ofta får nog så besvärliga magkänningar på grund av mjölksockerhalten i maten. 95 procent eller mer av jordens befolkning har inte, som svenskarna, enzymet laktas – nödvändigt för att kunna bryta ner mjölksockret – laktosen.
Eftersom både bröst- och prostatacancerformerna är de två vanligaste cancerformerna i Sverige och deras orsaker ännu är ofullkomligt kända är det viktigt att varje potentiell riskfaktor noga vetenskapligt analyseras och om så är bekräftas.
26/3/2010
Psykodynamisk terapi skadar ADHD-patienter
Socialstyrelsens nyligen publicerade riktlinjer för hur depressions- och ångestsjukdomarna skall behandlas understryker att Kognitiv Beteende Terapi skall vara förstahandsvalet.
Mycken forskning på en rad andra sjukdomar som till exempel hjärt-kärlsjukdom och ryggsjukdomar visar också på mycket positiva resultat av KBT-terapi – KBT:s framgångar utvidgas allt mer.
I näst sista Läkartidningen (nr 11 2010) finns ytterligare ett exempel. I den publicerar fyra forskare på sidorna 756-59 en intressant artikel om psykoterapi vid ADHD-syndrom. Rubriken på artikeln lyder ”Psykoterapi – ett komplement till läkemedel vid ADHD hos vuxna”.
Ett mycket ovanligt inslag i artikeln är att den erkänner att psykodynamisk terapi kan vara skadlig. I texten står det ordagrant: ”Vissa typer av psykoterapi kan till och med vara skadliga, dvs. leda till negativa effekter”.
ADHD-problematiken är vanlig. Man räknar med att cirka 5 procent av vuxna människor lider av tillståndet. Det betyder att vi alla i vår närmaste krets känner några personer som är behäftade med ADHD-problematik.
Det är framför allt de psykologiskt exekutiva funktionerna som är störda, alltså förmågan till långsiktigt planerande och styrande – ”chefsfunktionen” om man så vill – är försämrad.
Många forskare anser i dag att ADHD är i ganska så stor utsträckning ärftligt betingad och är det så, är det givetvis kontraindicerat att i psykoanalytisk anda envetet leta efter dolda, obefintliga barndomstrauman.
Läkartidningsartikeln innehåller en sammanfattande ruta och där står det ordagrant: ”På senare år har studier publicerats kring psykoterapi vid ADHD hos vuxna. Samtliga bygger på beteendeterapeutiska principer och de visar på medelstora till stora positiva behandlingseffekter på ADHD-symtomen”.
I Sverige finns inga myndighetsriktlinjer för hur man skall behandla ADHD men i USA, England, Kanada och Tyskland har sådana riktlinjer tagits fram och i dem rekommenderas numera att till läkemedelsterapin lägga kompletterande psykoterapi av KBT-typ.
Forskarna berättar att vid Beroendecentrum i Stockholm har man sedan 2006 i öppenvården arbetat med färdighetsträning och preliminära resultat visar positiva behandlingseffekter på såväl ADHD-symtomen som komorbiditet, t.ex. sömnsvårigheter.
Artikeln avslutas med en sammanfattande konklusion. Där står ordagrant: ”Sammanfattningsvis har studier av psykoterapi för vuxna med ADHD visat att behandlingens innehåll är avgörande för behandlingsutfallet. Vissa typer av psykoterapeutiska eller psykoedukativa insatser kan till och med vara skadliga, trots goda intentioner”.
Den slutsatsen är viktig därför det är mycket ovanligt att biverkningar/misslyckanden redovisas vid psykodynamisk terapi.
Författarna avslutar sin sammanfattning på följande sätt ordagrant: ”Vår förhoppning är att flertalet vuxna personer med ADHD så småningom ska kunna erbjudas effektiv, säker evidensbaserad behandling, såväl farmakologisk som icke-farmakologisk”.