Under de senaste tre åren har nästan 20 böcker i ämnet lycka kommit ut i Sverige. Denna bokutgivning är en mycket tydlig markör för den stora omsvängningen i synen på lycka hos den stora allmänheten.
En av huvudorsakerna är förstås den Kognitiva Beteende Terapins ”framgångssaga” – den får nu ytterligare effekter långt utanför psykoterapeuternas behandlingsrum. Efter att de unikt fina resultaten av Kognitiv Beteende Terapi blivit kända för allmänheten har intresset för terapins positiva aspekter varit med och skapat ett stort intresse för livsglädjens viktigaste uttryck – lyckan.
Med anledning av det har Svenska Dagbladet just nu en intressant serie om Positiv psykologi (läs den gärna online).
Chefen för Natur och Kulturs psykologiutgivning, Lena Forssén, gör i en av artiklarna i Svenska Dagbladet en intressant tillbakablick, som förklarar den nya utvecklingen. Hon påpekar att förut fanns bara den psykodynamiska teorin och böcker i dess anda var inriktade på teorier om roten till psykiska problem och berörde knappt vad man kunde göra åt dem. Det står ordagrant: ”Det handlade alltså övervägande om psykodynamisk litteratur i Freuds anda… Det rådde ett slags psykoanalytisk hegemoni i kultursverige”.
Lena Forssén säger vidare ”De var inte bara freudianer, de var också politiskt radikala”.
Hennes formulering visar på den viktiga men skadliga kopplingen mellan den politiska vänstern och freudianismen, och hon pekar också på hur olyckligt dominerande, ja doktrinärt det psykoanalytiska tänkandet varit.
Hon skriver vidare om situationen på 80-talet: ”I tidningar, i kulturen, i tv och i forskningen var det tabu att tala om behovet att må bra”.
Det sjuka arvet från Freud syns övertydligt inom kulturen i dag. Så är t.ex. ”feelgood”- filmer alltid nerkritiserade av filmkritikerna samtidigt som den psykiskt friska publiken tvärtemot uppskattar dem. Ett extremt exempel är ”Såsom i himmelen” av Kay Pollack.
Den långvariga vänstervridningen av psykiatrin har fått utvecklingen inom området att gå i stå. I sin kritik av psykiatrin har författaren och läkaren PC Jersild påpekat att psykiatrin nu är tillbaka på 1960-talets nivå – och att man nu äntligen börjar om – och nu kommer lyckoforskningen som en kraftig motvikt.
Socialstyrelsen gjorde en mycket viktig markering den 16 mars 2010 riktad mot den psykodynamiska/psykoanalytiska terapin vad beträffar behandling av de många ångest- och depressionssjukdomarna.
Den alltmer ökande insikten om att en stor portion tillfredsställelse med livet, ja lycka är ett normaltillstånd och det betyder att människor som efter psykodynamisk terapi går vidare med depressivitet, ångest och kanske självmordstankar inte har fått den hjälp de har rätt till och kan få av den nya terapin. Vad lättare tillstånd beträffar betyder förstås det att de som fått freudiansk terapi saknar en mycket stor bit i sitt självutvecklingsprogram och kan gå genom hela livet med ett av de viktigaste behoven – självtilliten – otillfredsställd.
Man kan därför förstå att för mer eller mindre kroniskt deprimerade, negativa, pessimistiska människor som Barbara Ehrenreich är det stora moderna intresset för lyckan en mycket utmanande och nästan obegriplig företeelse.
Gretchen Rubin, författare till ”The Happiness Project” berättar i en annan artikel i SvD om vad som fungerar för henne och jag känner igen mig i mycket – den goda sömnen, den kraftfulla motionen t.ex. Hennes bok är en tydlig demonstration av att du faktiskt med medveten planering och uthållighet kan ”lyfta dig själv i håret”. Givetvis blir det också så att i takt med att lyckoforskningen utvecklas alltmer blir det individuella konceptet för hur lyckan skall uppnås alltmer personligt. Könsskillnader kommer forskningen också att kunna påvisa.
Jag ser med tillfredsställelse att det viktiga ämnet lycka nu äntligen kommit upp ”på bordet”. På 60-talet gav jag till min mamma boken ”Hur nutidsmänniskan blir lycklig” (Natur och Kultur 1951) skriven av Nobelpristagaren Bertrand Russel. Hon läste den noggrant och hennes exemplar är fullt av hennes understrykningar, ordförklaringar och kommentarer. Under min tid som frekvent föreläsare föreläste jag regelbundet i ämnet lycka – baserad på de många böckernas fakta – och har alltså haft det som ett av de viktigaste ämnena sedan 25-30 år.
Bertrand Russels bok var resultatet av en enda men mycket klok filosofs funderingar. 1981 skaffade jag mig den första lyckoboken som byggde på forskning. Den publicerades av sociologiprofessorn Jonathan Freedman 1978 och heter ”Happy People”. Långt innan lyckoböckerna börjat översättas till svenska har jag kunnat läsa sådana på engelska (amerikanska) – mitt lyckobibliotek består sedan länge av mer än tio böcker. Det känns därför mycket trevligt att se att detta mycket viktiga ämne nu ”exploderar” inom det psykologiska tänkandet i Sverige.
”Var och en sin egen lyckas smed”!