Den vetenskapliga sanningen är större än den politiska!
Det är därför mycket viktigt att journalistprofessorn Jesper Strömbäck, Mittuniversitetet i Sundsvall, den 17 augusti 2010 på Second Opinion publicerar en artikel med rubriken ”Politik som spel i medierna”.
Jesper Strömbäck är professor i journalistik, medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot politisk kommunikation och han har därmed ett övergripande vetenskapligt perspektiv på samtidens medier.
Det är viktigt att påpeka – och dessutom mycket intressant och betecknande – att journalistpressorn inte publicerar sin kritik i ”gammelmedia” utan på nätet i Second Opinion. Han har förstås med sin position mer än de flesta tillgång till debattsidorna i ”gammelmedia” men han har förstått att han nu istället ska satsa på den nya demokratins främsta opinionskanal Internetet.
Läs gärna själv hela hans inlägg (www.second-opinion.se)
Självkritik är ju mycket svårt och professorn uttrycker sig därför mycket försiktigt men sakinnehållet i hans artikel är upprörande. Hans artikel avslutas med följande mening: ”Det är demokratiskt problematiskt om gestaltningarna om politik om spel och skandal får för stort utrymme på bekostnad av gestaltningarna av politik som sak”. Det är en försiktig formulering men mycket tung i sin innebörd.
I artikeln står det ordagrant: ”Inom forskningen är det vanligt att skilja mellan olika gestaltningar av politik. Tre vanliga gestaltningar är sakgestaltningar, spelgestaltningar och skandalgestaltningar. Sakgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på politikens innehåll eller sakliga problem i verkligheten och förslag på hur de kan lösas. Spelgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på politik som strategier och taktiker för att vinna väljare och fördelar i kampen om makt, på opinionsmätningar och på hur politik bedrivs. Skandalgestaltningar av politik innebär i korthet att nyheterna fokuserar på juridiskt eller moraliskt klandervärda beteenden hos politiker”.
Forskarna har studerat medierna inför förra valrörelsen och funnit förskräckande nog att hälften av de journalistiska alsterna då var av den sämre/sämsta sorten och mycket talar för att eländet kommer att upprepa sig denna gång.
Forskarna har alltså visat att sakpolitiken får kraftigt krympt utrymme i svenska media och för de uppräknade medierna blir siffrorna:
| Aftonbladet |
32 procent |
| TV4 |
38 procent |
| Expressen |
41 procent |
| Svenska Dagbladet |
53 procent |
| Aktuellt |
55 procent |
| Dagens Nyheter |
56 procent |
| Rapport |
66 procent |
När man ser att det ständiga vänstermediet Aftonbladet i två tredjedelar av sin politiska journalistik använder sig av den sämre/sämsta formen av politiskt skrivande förstår man tydligt varifrån den olustiga smutskastningen oftast kommer.
Det andra politiska ”slaskmediet” Expressen visade nyligen i Littorinfallet sin stora förkärlek för skandalgestaltningen, då man ville lägga mycket journalistiskt krut på drevet mot honom.
Med insikt om detta förstår man att det för att motverka denna politiska avart var trots allt klokt av Littorin att hoppa av – vare sig han hade besökt en prostituerad eller inte.
I sammanhanget förtjänas att påpeka att Sveriges Radio inte fanns med i medieuppräkningen och det är att beklaga eftersom radion är en nog så viktig rikstäckande aktör. Statsvetarprofessorn Olof Petersson visar på sidan 120 i sin bok ”Makten över tanken” (Carlsson 1990) att det fanns 29 % VPK:are på Riksradion, dvs. fyra gånger så många som ute i befolkningen.
Det behöver naturligtvis påpekas att sakgestaltning också kan vara nog så skev – genom att inom ett känsligt politiskt område – som t.ex. invandrarproblematiken – endast beskriva en liten del av sanningen kan artikeln i sin helhet trots allt bli till en ordentlig mörkläggning.
Ibland kan det till och med tydligen bli helt fel. Den svensk som – enligt ett TT-telegram i många svenska tidningar – i Schweiz slagit ”världsrekordet” i brottslig fortkörning och vars Mercedes klockades för 290 km/tim. var enligt uppgift inte svensk utan istället nationslös(?) zigenare.
Medias behov av att sälja nyheter leder till att politikerna tvingas till en snuttifiering som också den förstås är mycket olycklig. Medias behov av politiska nyheter tvingar på ett absurt sätt politikerna att successivt portionera ut sina program så att varje del kan uppfattas som en ny separat nyhet och därmed få det berättigade utrymmet i de nyhetsfixerade medierna.
Sammanfattningsvis betyder det förstås att förskräckande nog är i de granskande medierna hälften av de publicerade texterna av den sämre och sämsta sortens faktaredovisning när man vill informera de blivande väljarna om hur de ska rösta.
Det är naturligtvis ett stort demokratiskt problem om vänstermedia får människor att rösta utifrån ”slaskfakta” som inte har med politikens egentliga sakfrågor att göra.
Det är i mina ögon ett grovt underbetyg åt en av de viktigaste politiska aktörerna i den svenska demokratin. På baksidan av Olof Peterssons bok står ”Demokratin förutsätter att medborgaren har möjlighet att självständigt bilda sig egna uppfattningar”. Om media ständigt indoktrinerar människor med för mycket ”slaskfakta” och för litet ”sakfakta” tar demokratin skada.
Jag har sedan länge och sedan jag startade min hemsida som ett av mina huvudämnen haft ”mediekratin” – alltså ett ämne som visar på hur ett media på ett mycket försåtligt och felaktigt sätt snedvrider den demokratiska processen.
Internetdemokratin är den svenska demokratins räddning!