En kort kommentar.
På DN:s debattsida den 17 augusti 2010 presenterades en undersökning av en pensionerad kriminologiprofessor Henrik Tham under rubriken ”Krav på skärpta straff saknar stöd hos folket”.
I en ledarkommentar i DN gjord av Johannes Åman dagen efter påpekas att – vilket Henrik Tham helt undviker att nämna – att bortfallet var mycket stort, hela 65 procent – 2 av 3 har alltså inte svarat på enkäten, vilket borde direkt ha diskvalificerat den att publiceras som debattinlägg i DN.
Ledarskribenten Johannes Åman skriver ordagrant: ”Tham och Jerre drar utifrån sin studie slutsatsen att väljarna i själva verket har en mindre repressiv syn än politikerna. Men det kan man inte alls göra. Svarsfrekvensen på deras enkät var bara 35 procent, vilket i forskningssammanhang brukar anses ge resultatet lågt värde”.
Det kanske värsta med debattinlägget är att undersökningsresultatet nådde mycket större ”läsekrets” då resultatet återgavs i SVT:s Rapport utan att den mycket berättigade kritiken kom fram.
I och för sig bekräftade Thams undersökning att enligt det ”generella rättsmedvetandet” vill svensken ha strängare straff, men när enkätpersonerna fick svara på av forskarna konstruerade fall sjönk straffviljan.
Forskarna målade t.ex. upp en våldtäkt som skulle ha skett i samband med en utbildning på ett konferenshotell. Det är självklart att en våldtäkt som föregåtts av ”god romantisk stämning” med god mat, vin till maten plus avec, fin musik och dans och sedan sker på ett lyxigt hotellrum uppfattar svensken som mycket annorlunda än t.ex. den våldtäkt som nyligen utfördes i Borås i gruset bakom en busskur, där två helt obekanta män ”av utländsk härkomst” (enligt Borås Tidnings egen text) tvingade sig på en ung kvinna som väntade på bussen.
Enligt BRÅ begås cirka 80 procent av våldtäkterna i Sverige av icke-svenskar, alltså av män med en helt annan kvinnouppfattning än den gängse svenska. Råheten i våldtäkten har förstås stor betydelse för hur ”svensken i allmänhet” uppfattar den extrema kränkningen.
Hur mycket de övriga konstruerade rättsfallen var tillrättalagda berättar artikeln ingenting om – men man kan som läsare bara undra över hur mycket också de var försåtligt förvanskade.
Fullständigt mot all vetenskaplig praxis lockade forskarna också med beskedet att om många svarade på enkäten skulle 20 000:- gå till Bris (Barnets rätt i samhället). Ett sådant tillägg kan förstås kraftigt påverka människor till att svara, vilket betyder att de 35 procent som svarade kan i stor utsträckning ha varit annorlunda än de 65 procent som inte svarade.
Alla med någon liten vetenskaplig skolning vet att det är en ”dödssynd” om forskare på ett manipulerande sätt styr enkätsvaren.