Björn Liedéns författarinlägg

26/8/2010

Oxytocin är också ett manligt kärlekshormon

Det är sedan mycket länge känt att hormonet oxytocin hos kvinnan insöndras i samband med förlossning och amning – och att hormonet förstärker bindningen till barnet. Det har på senare tid forskats mycket på hormonet och man vet nu att det medverkar till bindningen mellan älskande men också mellan vänner och kollegor.

Nu kommer också en forskningsrapport som visar att hormonet även bidrar till att binda mannen till faderskapet. Från ett universitet i Israel och ett i USA kommer nu en rapport betitlad ”Oxycotocin and the development of parenting in humans”. Rapporten publiceras i ”Biological Psychiatry” den 15 augusti 2010 och den kommenteras och refereras i EurekAlert den 20 augusti 2010.

Enligt forskarna är det den första longitudinella forskningen om hur oxytocinnivåerna utvecklas under första halvåret hos föräldrarna.

Man mätte oxytocinhalten hos 80 par som just hade fått sitt första barn. Oxcytocinnivåerna mättes två gånger efter födelsen och också sex veckor och sex månader efteråt. Man bedömde också föräldrabeteendet under denna tid.

I efterförloppet hade pappan och mamman samma oxytocinnivåer och man kunde också se att det fanns en separat koppling mellan mannens och kvinnans oxycytocinnivåer.

Man såg också att oxytocinnivåerna var kopplade till föräldrabeteendet. Mödrar som tittade mer på sitt barn, behandlade det kärleksfullt och berörde barnet hade högre oxytocinnivåer. ”Oxytocin was higher in mothers who provided more affectionate parenting, such as more gazing at the infant, expression of positive affect and affectionate touch”.

Papporna hade också förhöjda oxytocinnivåer men deras sätt att bete sig mot barnet var annorlunda. ”In fathers, oxytocin was increased with more stimulatory contact encouragement of exploration, and direction of infant attention to objects”. Papporna var alltså mera stimulerande och aktiverande i sitt oxytocinstyrda beteende.

Forskarna skriver ordagrant: ”It is very interesting that elevation in the same hormone were associated with different types of parenting behaviors in mothers and fathers even though the levels of oxyctocin within couples were somewhat correlated”.

Redan här tycker man sig se olikheterna i mannens och kvinnans föräldrakärlek. Kvinnans/mammans kärlek är reservationslös, mannens/faderns kärlek är mer kopplad till att barnet ”presterar”. Självklart har de olika formerna av föräldrakärlek sina respektive fördelar.

Forskarna menar att detta visar att papporna bör få omedelbar kontakt med barnet efter födelsen – och det var förstås oftast en självklarhet för mer än hundra år sedan, då alla barn föddes hemma.

7/7/2010

Kärlek ger hälsa

Filed under: Den goda tvåsamheten,Familjen,Hälsa,Kultur,Sömn — Björn @ 9:40

Kärlek är bra mot stress – det kunde vi läsa i Sydsvenska Dagbladet den 4 juli 2009. Tidningsuppgiften byggde på en avhandling från Göteborgs universitet, där psykologen Ann-Christine Andersson Arntén disputerat.

I en enkätstudie på 900 personer hade hon frågat försökspersonerna om relationerna i hemmet och också hur de upplevde arbetet. Man kunde då se att de som mådde dåligt hemma klarade av jobbstressen sämre. Medan de, som istället hade det bra hemma hade mycket mindre bekymmer med stressen i arbetslivet. Det är en mycket viktig undersökning eftersom stressen i arbetslivet – ett ständigt återkommande ämne i ”gammelmedia” – och där betraktas som ett isolerat fenomen och skall lösas med åtgärder på arbetet. Det viktigaste problemet med arbetsstressen kan alltså istället bero på störningar på hemmaplan.

De som hade det bättre på hemmaplan upplevde också rent allmänt att de hade bättre hälsa på flera punkter.

Hur hittar man en bra livspartner?

Det finns nu en omfattande forskning på tvåsamhetens förutsättningar och resultaten av dem blir allt tydligare. Det har länge hävdats att man och kvinna finner varandra enligt modellen att ”motsatserna dras till varandra”, den andra huvudteorin har varit att ”lika barn leka bäst”. Forskning ger nu alltmer bästa betyg åt den senare modellen.

I en studie av 6000 par i Tyskland fann man att personer som var varandra lika i ”trevlighet” (agreeableness) och noggrannhet (conscientiousness) och öppenhet hade större chans att utveckla ett långvarigt förhållande (New Scientist den 2 augusti 2008).

I DN den 7 maj 2010 fanns ett tvåsidigt uppslag om hur människor nu för tiden träffas och bildar par. I artikeln finns de mest och minst lyckosamma metoderna redovisade.

Dejtingsajten ”Match.com” lät Sifo i april göra en undersökning av 1111 personer i åldersintervallet 25-60 år där alla hade inlett en ny relation de senaste fyra åren. Det skulle naturligtvis ha varit ännu bättre om man valt att titta på ännu långvarigare relationer. Ett bra mått på tvåsamhetens kvalitet är ju i Sverige – ibland men inte alltid – dess uthållighet. I många andra länder där andra föreställningar, t.ex. doktrinära religiösa, bidrar till uthålligheten är förstås tvåsamhetens duration i mindre utsträckning en kvalitetsindikation.

Jag redogör här kort för den myckna texten i DN:s tvåsidiga uppslag. Ju högre träffprocent som metoderna har desto bättre förstås.

29 procent av försökspersonerna hittade en käresta/käraste bland vänner och bekanta. Fördelarna med denna metod är att som DN skriver ”Genom vännerna blir man automatiskt ’kvalitetssäkrad’. Det kan vara lättare att träffa någon som har liknande livsstil och prioriteringar, och då är sannolikheten högre att det varar”.

Som kanske mycket överraskande 2:a kommer nätdejtingen. Enligt Sifo-undersökningen träffades 23 procent den vägen. Det är en mycket hög siffra och i stigande och mycket effektivare än föregångaren – kontaktannonsen – som ju användes av långt färre par. DN skriver ”Fördelen är att man enkelt kan söka bland många människor utefter sina egna önskemål om till exempel ålder och intressen”. Också här understryker man alltså att ”kaka söker maka”. Fördelen med denna mycket moderna metod är ju att oftast den inre likheten prioriteras – det förstås under förutsättning att deltagarna gör ärliga självbeskrivningar.

14 procent av de Sifo-undersökta träffade sin partner på jobbet. Och det har den fördelen att man ofta känner varandra genom jobbet sedan tidigare och vet någorlunda vem den andra är – man köper inte ”grisen i säcken”.

13 procent av de tillfrågade träffades på krogen eller nattklubben. En nackdel med denna metod påpekar DN-texten är att alkoholen kan ställa till det så att folk inte visar upp samma personlighet som de har i nyktert tillstånd.

En gemensam utbildning eller hobby kan också föra samman de två och det var fallet i 8 procent i undersökningen.

8 procent utgjorde också gruppen ”Övriga”, alltså de som träffats av en rad i sig mycket olika faktorer.

Endast tre procent hittade varandra för gott på den ”romantiska resan”/semestern. Metoden som i USA tillämpas flitigt på för ämnet speciellt avsedda kryssningsfartyg har alltså riktigt dåligt slutresultat. DN skriver ordagrant: ”Det är svårt att träffa någon från samma stad eller ens samma land”. Och för äktenskapsrådgivarna är det välbekant att de transnationella äktenskapen har sina alldeles egna svårigheter. Man skall inte bara komma tillrätta med personliga olikheter utan också viktiga kulturella ”ojämnheter”.

Den allra sämsta metoden som bara lyckades få ihop två procent av paren var träffen på en offentlig plats. Visst kan tunnelbanan och kön till matkassan skapa bestående kontakt men det sker för väldigt få.

10/6/2010

Att känna livsglädje är nu äntligen psykologiskt ”tillåtet”

Under de senaste tre åren har nästan 20 böcker i ämnet lycka kommit ut i Sverige. Denna bokutgivning är en mycket tydlig markör för den stora omsvängningen i synen på lycka hos den stora allmänheten.

En av huvudorsakerna är förstås den Kognitiva Beteende Terapins ”framgångssaga” – den får nu ytterligare effekter långt utanför psykoterapeuternas behandlingsrum. Efter att de unikt fina resultaten av Kognitiv Beteende Terapi blivit kända för allmänheten har intresset för terapins positiva aspekter varit med och skapat ett stort intresse för livsglädjens viktigaste uttryck – lyckan.

Med anledning av det har Svenska Dagbladet just nu en intressant serie om Positiv psykologi (läs den gärna online).

Chefen för Natur och Kulturs psykologiutgivning, Lena Forssén, gör i en av artiklarna i Svenska Dagbladet en intressant tillbakablick, som förklarar den nya utvecklingen. Hon påpekar att förut fanns bara den psykodynamiska teorin och böcker i dess anda var inriktade på teorier om roten till psykiska problem och berörde knappt vad man kunde göra åt dem. Det står ordagrant: ”Det handlade alltså övervägande om psykodynamisk litteratur i Freuds anda… Det rådde ett slags psykoanalytisk hegemoni i kultursverige”.

Lena Forssén säger vidare ”De var inte bara freudianer, de var också politiskt radikala”.

Hennes formulering visar på den viktiga men skadliga kopplingen mellan den politiska vänstern och freudianismen, och hon pekar också på hur olyckligt dominerande, ja doktrinärt det psykoanalytiska tänkandet varit.

Hon skriver vidare om situationen på 80-talet: ”I tidningar, i kulturen, i tv och i forskningen var det tabu att tala om behovet att må bra”.

Det sjuka arvet från Freud syns övertydligt inom kulturen i dag. Så är t.ex. ”feelgood”- filmer alltid nerkritiserade av filmkritikerna samtidigt som den psykiskt friska publiken tvärtemot uppskattar dem. Ett extremt exempel är ”Såsom i himmelen” av Kay Pollack.

Den långvariga vänstervridningen av psykiatrin har fått utvecklingen inom området att gå i stå. I sin kritik av psykiatrin har författaren och läkaren PC Jersild påpekat att psykiatrin nu är tillbaka på 1960-talets nivå – och att man nu äntligen börjar om – och nu kommer lyckoforskningen som en kraftig motvikt.

Socialstyrelsen gjorde en mycket viktig markering den 16 mars 2010 riktad mot den psykodynamiska/psykoanalytiska terapin vad beträffar behandling av de många ångest- och depressionssjukdomarna.

Den alltmer ökande insikten om att en stor portion tillfredsställelse med livet, ja lycka är ett normaltillstånd och det betyder att människor som efter psykodynamisk terapi går vidare med depressivitet, ångest och kanske självmordstankar inte har fått den hjälp de har rätt till och kan få av den nya terapin. Vad lättare tillstånd beträffar betyder förstås det att de som fått freudiansk terapi saknar en mycket stor bit i sitt självutvecklingsprogram och kan gå genom hela livet med ett av de viktigaste behoven – självtilliten – otillfredsställd.

Man kan därför förstå att för mer eller mindre kroniskt deprimerade, negativa, pessimistiska människor som Barbara Ehrenreich är det stora moderna intresset för lyckan en mycket utmanande och nästan obegriplig företeelse.

Gretchen Rubin, författare till ”The Happiness Project” berättar i en annan artikel i SvD om vad som fungerar för henne och jag känner igen mig i mycket – den goda sömnen, den kraftfulla motionen t.ex. Hennes bok är en tydlig demonstration av att du faktiskt med medveten planering och uthållighet kan ”lyfta dig själv i håret”. Givetvis blir det också så att i takt med att lyckoforskningen utvecklas alltmer blir det individuella konceptet för hur lyckan skall uppnås alltmer personligt. Könsskillnader kommer forskningen också att kunna påvisa.

Jag ser med tillfredsställelse att det viktiga ämnet lycka nu äntligen kommit upp ”på bordet”. På 60-talet gav jag till min mamma boken ”Hur nutidsmänniskan blir lycklig” (Natur och Kultur 1951) skriven av Nobelpristagaren Bertrand Russel. Hon läste den noggrant och hennes exemplar är fullt av hennes understrykningar, ordförklaringar och kommentarer. Under min tid som frekvent föreläsare föreläste jag regelbundet i ämnet lycka – baserad på de många böckernas fakta – och har alltså haft det som ett av de viktigaste ämnena sedan 25-30 år.

Bertrand Russels bok var resultatet av en enda men mycket klok filosofs funderingar. 1981 skaffade jag mig den första lyckoboken som byggde på forskning. Den publicerades av sociologiprofessorn Jonathan Freedman 1978 och heter ”Happy People”. Långt innan lyckoböckerna börjat översättas till svenska har jag kunnat läsa sådana på engelska (amerikanska) – mitt lyckobibliotek består sedan länge av mer än tio böcker. Det känns därför mycket trevligt att se att detta mycket viktiga ämne nu ”exploderar” inom det psykologiska tänkandet i Sverige.

”Var och en sin egen lyckas smed”!

8/6/2010

Alexitymi – känslomässig ”tondövhet”

I senaste numret av Läkartidningen (nr 22/2010) finns en intressant artikel om känslomässig stumhet. Artikeln har titeln ”Hög grad av alexitymi kan ge sämre förmåga till kognitiv empati”.

Alexitymibegreppet har en längre tid varit ganska osynligt i medicinska/psykiatriska sammanhang men presenteras och aktualiseras nu i Läkartidningen.

Den som besväras av alexitymi karaktäriseras av en oförmåga att uppleva känslor – en sorts emotionell ”tondövhet”.

I Läkartidningens artikel definieras alexitymi ordagrant på följande sätt: ”Alexitymi är en dysfunktion i det psykiska fungerandet som kännetecknas av problem med att mentalt representera och finna ord för sina känslor”.

Författaren till artikeln är Phil.dr. i psykologi Marianne Sonnby-Borgström vid Malmö högskola.

Hon ger i artikeln inga exakta siffror på hur vanligt tillståndet är i allmänhet, men bland människor i arbetslivet uppger hon frekvensen till 5-17 procent – och då baserad på självskattad alexitymi. Det finns bra skattningsskalor där man själv kan få en uppfattning om ens grad av ”känslomässig stumhet”. Författarens frekvenssiffror innebär dock att vi alla känner flera personer som karaktäriseras av denna känslomässiga tröghet.

I artikeln påpekas att alexitymins kanske viktigaste otillräcklighet är att förmågan till empati försämras. Empati bygger ju på att man emotionellt kan känna igen sig i andra människors sorg och glädje – något som verkligen är nödvändigt i de vårdande yrkena.

Elektromyografiska studier av de mimiska ansiktsmusklerna hos alexitymiker visar att deras mimik inte kan spegla andra människors negativa reaktioner, som de t.ex. vid sorg.

Alexitymikern har också svårt med närhet, något som behövs i par- och föräldrasituationen.

Alexitymi ses ofta vid olika psykosomatiska sjukdomar, anorexi, krisreaktion och borderline-störning.

Terapin av tillståndet bör gå ut på att öka förståelsen för andras känslor och tankar, enbart KBT räcker inte, den terapin riktar ju uppmärksamheten mot de egna känslorna och tankarna.

Om cirka 10 procent av svenskarna lider av ”emotionell tondövhet” är ju detta ett stort individuellt men också folkhälsobekymmer, där det är mycket viktigt att adekvat hjälp ges. För alla som på nära håll upplevt alexitymikerns stumhet är detta av mycket stor betydelse.

30/5/2010

Thomas Quick – den destruktiva psykoanalysens största offer?

Sture Bergwall, alias Thomas Quick, har nu i praktiken friats i sitt första resningsmål. Det kan vara början på en process som blottlägger psykoanalysens kanske största övergrepp någonsin i vårt land.

Den mycket kände psykiatern och författaren Johan Cullberg skriver i sin memoarbok ”Mitt psykiatriska liv” på sidan 234 ordagrant: ”Det är 1970-talets psykoanalytiska draksådd som psykiatrin skördar i dag”.

Han upprepar formuleringen i en artikel i tidskriften ”Framtid” nr 3 2009.

Den välkända amerikanska psykologiprofessorn Elisabeth Loftus har sedan årtionden i flera försök visat att det går att ”plantera” falska barndomsminnen i helt vanliga, friska, dessutom odrogade  personer – minnen som hos en stor del sedan blir bestående och styrande för det fortsatta livet.

Naturligtvis har Thomas Quick en del i skuldbördan men den psykoanalytiska ”hjärntvätt” han nerdrogad utsatts för är av avgörande betydelse.

Det är självklart, att går det att plantera in helt falska minnen i helt normala personer är det naturligtvis ännu lättare att med hjälp av droger ”transplantera” sådana förvrängningar i psykiskt extra sköra personer.

Den nya psykologins terapeuter – företrädda av Kognitiv Beteende Terapi (KBT) – följer den fortsatta rättsprocessens utveckling med stort intresse.

5/5/2010

Psykoanalysen är en profan ”frälsningslära”

En av Sveriges mest kända psykoanalytiker, Clarence Crafoord, har nu givit ut sina memoarer. Boken heter ”Kärleksförsök och svek, En själsläkares berättelser”, Natur & Kultur 2010.

Jag avger några kommentarer efter läsning i boken.

Bokens omslagsbild visar Clarence Crafoord när han är cirka 10 år gammal. Han ligger på gräsmattan hemma, har öppen mun, kliar sig på kinden, tittar på betraktaren och läser en tidning. Den vardagliga, ja banala tonen i bilden är förstås avsiktlig men hjälper inte.

Boken recenseras i Läkartidningen, nr 17 år 2010, av psykiatern och beroendeläkaren Lars Sjöstrand. Hans recension är en mycket intressant läsning eftersom han kan se på problematiken inifrån.

Johan Cullberg har i sin memoarbok beskrivit sin psykoanalys hos Gösta Harding som nog så värdelös, varför det är extra intressant att se hur Clarence Crafoord hanterar det mycket kontroversiella ämnet – psykoanalysens betydelse i dag.

Personligen tror jag att Clarence Crafoord är en på många sätt utmärkt person som tyvärr blivit ideologiskt grovt vilseledd.

Lars Sjöstrand skriver i sin recension att han konstaterar att Clarence Crafoord öppet redovisar privatlivets svårigheter medan han får det svårt när det gäller yrkesrollen. Lars Sjöstrand skriver ordagrant: ”Självrannsakan saknas däremot till det psykoanalytiska synsätt som han har varit en så prominent företrädare för… Crafoords egen trosvisshet i förhållande till den psykoanalytiska teorin har totalitära drag”.

På sidan 258 skriver Crafoord ordagrant: ”En psykoanalytikers praktik är både den plats där han eller hon bedriver sitt säregna yrke… eller konsthantverk om man så vill”. Redan tidigt i kapitlet betitlat ”Den psykoanalytiska praktiken” påpekar han alltså att psykoanalytikerns jobb inte är som ett vanligt yrke utan mer som ett konstnärskap.

På sidan 259 skriver han ordagrant: ”Psykoanalytikern är ingen färdledare och känner varken till farvattnen eller målen för den gemensamma resan”. Man förstår att med den beskrivningen av psykoanalysen kom hans nu nedlagda Psykoterapiinstitutet direkt i skottgluggen – nu i vår tid då man begär att det – evidensbaserat – skall bli bra resultat av terapierna.

En annan absurditet hittar man på sidan 260. Där skriver han ordagrant: ”Många undrar hur dessa hundratals timmar kan fyllas av innehåll, och hur analytikern bär sig åt för att minnas allt – (Freud hade 60 analysander i veckan). Freud avråder tydligt analytikern från att splittra sin uppmärksamhet genom att föra anteckningar under timmarna”.

Svenska folket har nu i snart 200 år varit läs- och skrivkunnigt och att i dag bekämpa analfabetismen betraktas som den kanske viktigaste åtgärden i tredje världen. Att psykoanalysens ”guru” Freud på tidigt 1900-tal – då Europas analfabetism inte var utrotad -hävdade att skriftlig redovisning inte var viktig kan kanske förstås – men att i vår tid – när skriftlig dokumentation är mycket lätt att åstadkomma – låter Freuds 1800-talstanke – som många av hans andra idéer – helt befängd.

Det låter helt otroligt. Ett av människans säkraste kännemärken är att hon utvecklat ett språk – muntligt och skriftligt – urgamla runskrifter berättar om detta – men när psykoanalysen skall återge individer sin identitet skall alltså skriftspråket inte användas – en av Freuds många absurda och helt föråldrade idéer.

På sidan 262 skriver Clarence Crafoord psykoanalytiskt förklarande ordagrant: ”Själva analysens innehåll kan aldrig beskrivas annat än med litterära eller poetiska metaforer och konstgrepp, precis som man inte kan beskriva berättandet”. Formuleringar som denna illustrerar det totalitära draget hos Crafoord.

Han har förstås dock inte undgått att påverkas av att psykoanalysen är på väg ut. Lars Sjöstrand skriver i sin bokrecension: ”Psykoanalysens synsätt har kommit att marginaliseras i dagens kliniska psykiatri”.

På sidan 264 skriver Crafoord ”Den vetenskap som kallar sig evidensbaserad har i motsats härtill illusionen om att kunna förklara och bevisa allt och ålägger psykoanalysen att bevisa på samma sätt. Naturen kan dock aldrig helt kategoriseras eller bevisas, den kan bara stämma oss till ett ödmjukt avlyssnande. Detta är vad jag har lärt av den psykoanalytiska praktiken”.

Ja, det tror jag det. Hade han utvidgat sitt inskränkta psykoanalytiska tänkande med kognitiv beteendeterapi hade perspektivet blivit väldigt mycket större.

Att han intar denna ståndpunkt är fullt begripligt för den som läst hans bok om den behandling han fick, när han hade fått en hjärtinfarkt. Han fick i behandlingen ett erbjudande att vara med i en vetenskaplig studie men till detta intar han en klart antivetenskaplig inställning.

Självkännedom är en mycket viktig komponent i allt psykoterapeutiskt tänkande men det lyser alltså men sin frånvaro i Crafoords ”totalitära” förhållande till sin egen yrkesfilosofi – han analyserar inte och diskuterar inte det anti-psykoanalytiska synsätt som nu sveper genom hela Västvärlden.

Clarence Crafoords skötebarn – det mycket psykoanalytiskt färgade Psykoterapiinstitutet i Stockholm – är nu nedlagt efter det att Högskoleverket underkänt verksamheten och påpekat att det inte höll akademiskt godkänd klass.

I boken saknas viktiga uppgifter förstås – avsiktligt utelämnade. Vi får inte med ett enda ord veta om hans patienter blivit bättre och vi får heller inte veta hur mycket han tog betalt för sin nu underkända terapi!

13/3/2010

”Bra hälsa ger bättre sex på äldre dagar”

Exakt så löd rubriken på en artikel i Expressen den 10 mars 2010 och eftersom tidningen rätt uppfattat det aktuella forskningsresultatet tycker jag att jag kan citera tidningen.

I underrubriken kan man ordagrant läsa: ”Vill du ha ett bra sexliv även på ålderns höst? Då är det dags att ta hand om din hälsa redan idag”.

Expressenartikeln bygger på en just publicerad forskningsrapport i British Medical Journal. Författare till rapporten är professor Stacy Tessler Lindau och Natalia Gavrilova vid Universitet i Chicago. Rubriken på originalrapporten lyder: ”Sex, health, and years of sexually active life gained due to good health”. Forskningsrapporten kommenteras i Medical News Today den 10 mars 2010 under rubriken ”Better health: more frequent and better quality sex in later life”.

Det finns redan sedan tidigare studier som visar att sexuellt aktiva har en bättre hälsa. En studie visade till och med att män i 45-60-årsåldern, som upplevde 100 orgasmer per år hade en halverad dödsrisk. Medical News Today skriver: ”Sexual activity is recognized as having several health benefits. In addition, it is linked to living longer”.

I den aktuella studien som baserades på sammanlagt cirka 6000 kvinnor och män kunde man se att en 30-årig man kunde räkna med att ha tillgång till den sexuella kärleken ytterligare 35 år. För kvinnan gäller 31 år.

Vid studier av 55-åringarnas situation såg bilden litet annorlunda ut. Män kunde då statistiskt räkna med 15 års ytterligare sexuellt aktivt liv. För kvinnorna 10 år. För personer med en fast partner minskade denna könsskillnad.

Studien visade också att i gruppen 75-85 år var 40 procent av männen sexuellt aktiva, siffran för kvinnorna var 20 procent. Den lägre siffran för kvinnorna förklarades delvis av att de i större utsträckning i den åldersgruppen var ensamlevande.

Denna undersökning visar att det är viktigt att i det sjukdomspreventiva tänkandet också som skyddsfaktor ta med det aktiva sexuallivet – därmed får man ännu en möjlighet att vara rädd om sin hälsa. Det är t.ex. väl känt att den kraftiga kärlsammandragning som rökning/snusning orsakar i hög grad försvårar mannens erektion. Det betyder förstås att istället för att ta Viagra kan ett rökstopp vara det viktigaste. Rökstoppet har dessutom mängder av gynnsamma effekter långt utanför sexuallivet.

Det finns andra aspekter på ämnet. Det är inte helt ovanligt att barnen motsätter sig att farmor/mormor inleder en ny relation på äldre dagar – en relation som hotar hennes mormors-/farmorsroll och som komplicerar arvsfrågan. En sådan ogin inställning från barnen kan alltså ha en direkt negativ effekt på den äldre kvinnans hälsa.

Use it or loose it!

Older Posts »

Powered by WordPress