En av Sveriges mest kända psykoanalytiker, Clarence Crafoord, har nu givit ut sina memoarer. Boken heter ”Kärleksförsök och svek, En själsläkares berättelser”, Natur & Kultur 2010.
Jag avger några kommentarer efter läsning i boken.
Bokens omslagsbild visar Clarence Crafoord när han är cirka 10 år gammal. Han ligger på gräsmattan hemma, har öppen mun, kliar sig på kinden, tittar på betraktaren och läser en tidning. Den vardagliga, ja banala tonen i bilden är förstås avsiktlig men hjälper inte.
Boken recenseras i Läkartidningen, nr 17 år 2010, av psykiatern och beroendeläkaren Lars Sjöstrand. Hans recension är en mycket intressant läsning eftersom han kan se på problematiken inifrån.
Johan Cullberg har i sin memoarbok beskrivit sin psykoanalys hos Gösta Harding som nog så värdelös, varför det är extra intressant att se hur Clarence Crafoord hanterar det mycket kontroversiella ämnet – psykoanalysens betydelse i dag.
Personligen tror jag att Clarence Crafoord är en på många sätt utmärkt person som tyvärr blivit ideologiskt grovt vilseledd.
Lars Sjöstrand skriver i sin recension att han konstaterar att Clarence Crafoord öppet redovisar privatlivets svårigheter medan han får det svårt när det gäller yrkesrollen. Lars Sjöstrand skriver ordagrant: ”Självrannsakan saknas däremot till det psykoanalytiska synsätt som han har varit en så prominent företrädare för… Crafoords egen trosvisshet i förhållande till den psykoanalytiska teorin har totalitära drag”.
På sidan 258 skriver Crafoord ordagrant: ”En psykoanalytikers praktik är både den plats där han eller hon bedriver sitt säregna yrke… eller konsthantverk om man så vill”. Redan tidigt i kapitlet betitlat ”Den psykoanalytiska praktiken” påpekar han alltså att psykoanalytikerns jobb inte är som ett vanligt yrke utan mer som ett konstnärskap.
På sidan 259 skriver han ordagrant: ”Psykoanalytikern är ingen färdledare och känner varken till farvattnen eller målen för den gemensamma resan”. Man förstår att med den beskrivningen av psykoanalysen kom hans nu nedlagda Psykoterapiinstitutet direkt i skottgluggen – nu i vår tid då man begär att det – evidensbaserat – skall bli bra resultat av terapierna.
En annan absurditet hittar man på sidan 260. Där skriver han ordagrant: ”Många undrar hur dessa hundratals timmar kan fyllas av innehåll, och hur analytikern bär sig åt för att minnas allt – (Freud hade 60 analysander i veckan). Freud avråder tydligt analytikern från att splittra sin uppmärksamhet genom att föra anteckningar under timmarna”.
Svenska folket har nu i snart 200 år varit läs- och skrivkunnigt och att i dag bekämpa analfabetismen betraktas som den kanske viktigaste åtgärden i tredje världen. Att psykoanalysens ”guru” Freud på tidigt 1900-tal – då Europas analfabetism inte var utrotad -hävdade att skriftlig redovisning inte var viktig kan kanske förstås – men att i vår tid – när skriftlig dokumentation är mycket lätt att åstadkomma – låter Freuds 1800-talstanke – som många av hans andra idéer – helt befängd.
Det låter helt otroligt. Ett av människans säkraste kännemärken är att hon utvecklat ett språk – muntligt och skriftligt – urgamla runskrifter berättar om detta – men när psykoanalysen skall återge individer sin identitet skall alltså skriftspråket inte användas – en av Freuds många absurda och helt föråldrade idéer.
På sidan 262 skriver Clarence Crafoord psykoanalytiskt förklarande ordagrant: ”Själva analysens innehåll kan aldrig beskrivas annat än med litterära eller poetiska metaforer och konstgrepp, precis som man inte kan beskriva berättandet”. Formuleringar som denna illustrerar det totalitära draget hos Crafoord.
Han har förstås dock inte undgått att påverkas av att psykoanalysen är på väg ut. Lars Sjöstrand skriver i sin bokrecension: ”Psykoanalysens synsätt har kommit att marginaliseras i dagens kliniska psykiatri”.
På sidan 264 skriver Crafoord ”Den vetenskap som kallar sig evidensbaserad har i motsats härtill illusionen om att kunna förklara och bevisa allt och ålägger psykoanalysen att bevisa på samma sätt. Naturen kan dock aldrig helt kategoriseras eller bevisas, den kan bara stämma oss till ett ödmjukt avlyssnande. Detta är vad jag har lärt av den psykoanalytiska praktiken”.
Ja, det tror jag det. Hade han utvidgat sitt inskränkta psykoanalytiska tänkande med kognitiv beteendeterapi hade perspektivet blivit väldigt mycket större.
Att han intar denna ståndpunkt är fullt begripligt för den som läst hans bok om den behandling han fick, när han hade fått en hjärtinfarkt. Han fick i behandlingen ett erbjudande att vara med i en vetenskaplig studie men till detta intar han en klart antivetenskaplig inställning.
Självkännedom är en mycket viktig komponent i allt psykoterapeutiskt tänkande men det lyser alltså men sin frånvaro i Crafoords ”totalitära” förhållande till sin egen yrkesfilosofi – han analyserar inte och diskuterar inte det anti-psykoanalytiska synsätt som nu sveper genom hela Västvärlden.
Clarence Crafoords skötebarn – det mycket psykoanalytiskt färgade Psykoterapiinstitutet i Stockholm – är nu nedlagt efter det att Högskoleverket underkänt verksamheten och påpekat att det inte höll akademiskt godkänd klass.
I boken saknas viktiga uppgifter förstås – avsiktligt utelämnade. Vi får inte med ett enda ord veta om hans patienter blivit bättre och vi får heller inte veta hur mycket han tog betalt för sin nu underkända terapi!