Björn Liedéns författarinlägg Hälsa och natur

17/9/2016

Margaretas tidsålder

Margareta
Minnet av dig sjunger hela tiden inom mig
Överallt i huset finns du:
Jag hör din andning, det mjuka prasslet från dina kläder,
Känner handen på min axel
Du bar på många viktiga hemligheter –
– Som jag ensam äntligen fick ta del av
Dina distinkta ord var dina
-du sa inte ”och” utan ”ock”
Ditt språk och dina ord bar eftertankens prägel

Och det trots vuxenlivets långvariga mobbning

Väl dolt bar du på skapelsens viktigaste fulländning
Den stora kraften i din innerliga kärlek
Fullkomnade också mitt liv
Också dina vänliga händers anatomi
Vittnade om din mjuka kärlek
Dina pekfingrar var lika långa som dina ringfingrar

Så oerhört svarta dina ögon blev

Då du till slut – besegrad av döendet –
Sa att du ville dö

Alldeles just nu är världen på väg in i din tidsålder
Du föll på tröskeln till allt det nya
Som sedan länge varit ditt

30/8/2016

Älskade Margareta

Inom mig finns du också just nu, också just i det här rummet.

Och jag talar till dig.

Vid 33 års ålder hade jag som du vet en epifani som för alltid förde mig in på ditt stora yrkesområde.

Det vetenskapliga författandet.

Vi träffades sent i livet – båda två seniorer – i slutet av förra årtusendet.

Vi var tillräckligt väl förberedda – du hade skrivit till mig – du hade läst i mina böcker.

Det ledde till att det ögonblickligen slog gnistor mellan oss.

Jag fick omgående uppleva din fantastiska förmåga till fokusering – din förmåga att plötsligt i ett koncentrat bli dig själv – att i bästa mening bli din inre människa.

Bakom din till synes stillsamma fasad finns, fanns en frigörande kraft vars styrka jag aldrig förut hade mött.

Under 20 års tid har jag i fyra stora steg fått se och uppleva kärlekens fantastiska utveckling och mognad. Resan genom livet har tillsammans med dig lett till en djupare förståelse av kärlekens villkor.

Just nu står den nya förståelsen av kärleken i dörröppningen – och knackar på.

Denna den sista resan hade jag velat göra med dig – fullborda med dig.

Men döden ville annorlunda.

Margareta – hör mig – jag älskar dig

27/7/2016

Fokusering bästa vägen till den bästa sexualiteten?

Några korta kommentarer.

Sedan åtskilliga år har den amerikanska psykologen Alaine N. Aron hävdat att 15-20 procent av befolkningen utgörs av så kallade högkänsliga personer. Man har i svensk press kunnat läsa om hennes faktiskt revolutionerande upptäckter och tankegångar.

Googlar man på sökordet ”högkänslig personlighet” får man nästan 8000 träffar.

dhmett

För många av oss som upplever att sexualiteten i media presenteras på ett opersonligt och förråande sätt väcker hon en mycket intressant tanke – hon menar att de 20 procenten personer kan tänkas ha ett bättre sexualliv har det på grund av ökad privat förmåga till fokusering.

dhmtva

Om detta formulerar hon sig försiktigt på sidan 232 i boken och hon nämner också att en separat bok om de högkänsligas sexualitet är under författande.

Jag ser med spänning fram emot att få läsa boken – en bok som RFSU ständigt kommer att få stora bekymmer med.

 

 

 

22/9/2015

Förälskelsen – en passion för livet

Poeter och skönlitterära författare har i alla tider skrivit om förälskelsens ”frälsande” effekt! Sedan snart 30-40 år har den vetenskapliga forskningen långsamt kunnat bekräfta att poeternas beskrivning kan vara till och med biologiskt riktig.

Allt fler studier på mer eller mindre livslångt parbildande djur – framförallt de stora fåglarna – bekräftar kärlekens övergripande betydelse. För människan stämmer modellen mycket bra, men då människan lever mycket länge, kan hon hinna med mer än en monogami – se t.ex. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt.

klippdntre

 

 

21/9/2015

Livslång kärlek

Också TV4 förmedlade senare under dagen nyheten om zebrafinkarnas kärleksbaserade trohet.

finkar

 

20/9/2015

Stor är kärleken

År 1973 erhöll etologen och läkaren Konrad Lorenz Nobelpriset i medicin därför att hans forskning på ett epokgörande sätt visade på kärlekens ursprung och aggressionens ibland positiva sida.

Sedan dess – och också långt dessförinnan – har forskning på djur bidragit med mycket viktiga kunskaper om människan.

Livslång parbildning är ovanlig i däggdjursvärlden men desto vanligare bland fåglarna och för den som vill förstå den livslånga monogama parbildningen kan därför forskning på fåglar ge avgörande bidrag.

En forskargrupp vid Max Planck-institutets ornitologiska sektion publicerade den 14 september 2015 en intressant rapport med rubriken ”Fitness benefits of mate choice for compatibility in a socially monogamous species.” Forskningsrapporten återgavs och rapporterades i Medical News Today den 14 september 2015 under rubriken ”Birds reveal the evolutionary importance of love.”

Vad forskarna har gjort är att man tittat på parbildningen hos den livslångt monogama Zebrafinken och man skriver: ”Few studies have quantified the fitness consequences of allowing versus preventing such idiosyncratic mate choice.” Forskarna menar alltså att deras forskning är ny och betydelsefull och kastar nytt och värdefullt ljus över människans parbildning.

Forskarna konstaterar att människan är mycket kräsen i valet av livspartner och vägen till parbildningen är ofta kantad av många olika sorters kontakter som mer eller mindre framgångsrikt leder till att paret bildas.

De tilltänkta två träffas kanske hos middagar hos vänner och bekanta, upplever en nervös kurtis, ses kanske idag efter en onlinesökning med träff på nätet, får uppleva förnedrande träffar, snabba reträtter och till slut ”den rätta träffen” som leder till att kärleken utvecklas och man går in i en ofta mycket långvarig relation.

Varför man som försöksdjur har valt Zebrafinken beror på att denna lilla fågel är livslångt monogam, är mycket specifik i sitt partnerval, delar på föräldrabördan och har ingen ”idolideologi”.

För att synliggöra den personliga kärlekens betydelse för parets framgångar – bland annat som föräldrar – använder man sig av 160 Zebrafinkar. De delades in i grupper av 20 fåglar och i de voljärer som de fick vistas i utvecklades kärleksförbindelser mellan flera par. Forskarna följde alltså flera par som av egen kraft – kärlek – startat den livslånga parbildningen och dessa följdes allt framgent.

Andra par som bildats utsattes för brutal separation – de till varandra sammankopplade fåglarna särades och sattes i andra voljärer tillsammans med en annan obekant individ av det motsatta könet. Man skapade alltså ett ”tvångsäktenskap”.

Experimentet visade med all tydlighet att de individer som fick fortsätta att leva med den partner som de själva kärleksfullt valt hade hela 37 procent bättre framgång i sin föräldragärning.

Fågelföräldrar som själva valt varandra hade högre grad av befruktade ägg och de späda kycklingarna överlevde i högre grad framförallt därför att hanen visade sig nödvändigt kapabel under kycklingarnas första kritiska 48 timmar.

I fåglarnas personliga samspel såg man att intensiteten i kontakten mellan de tvångsparade fåglarna inte höll samma kvalitet som de som själva hade valt sin partner. Kontakten mellan fåglarna var mindre – framförallt var honan ovilligare till parning – och hanen och honan var otrognare – framförallt hanen.

Forskarna spekulerar litet i vad detta kan betyda för kulturer där man har arrangerade äktenskap som inte bygger på kärlek mellan de två utan på för ”klanen” viktiga relationer. Givetvis har det också betydelse för haremsmodellen, där ju kvinnans möjlighet till att välja kärleksfullt är helt borta och därför naturligtvis kan inför andra män utsätta henne för svåra frestelser – frestelser som hotet om stening ska ha kontroll över.

För människans del är det ju också klart att från början hyggligt känslomässigt sammankopplade partners kan drabbas av ”burn out” och det allra bästa som kan ske är att starta en ny och hållbarare relation.

Vidare beror människans förmåga till kärlek i vuxenlivet i hög grad på hur anknytningen till föräldrarna – framförallt mamman – sett ut i den tidiga barndomen. En kärlekslös tidig barndom bäddar för svårigheter i det vuxna partnervalet.

27/8/2015

Psykoanalysen – en destruktiv, ibland dödlig pseudoreligion

jalieberman

Redan bokens framsida säger mycket om bokens innehåll.

Tittar man i ett amerikanskt-svenskt lexikon ser man ordet ”shrinks” översätts faktiskt med ”psykoanalytiker” men också med det terminologiskt vanligare uttrycket ”hjärnskrynklare”.

Att författaren på framsidan också skriver att historien om psykiatrin är ”Untold” visar att här får vi en mycket viktig sammanfattning som man tidigare inte har kunnat läsa. Det är en på många sätt mycket intressant översikt som t.ex. aktualiserar psykoanalysens tidigaste skeden och påminner om det som numera tystas ner – fallit i glömska – nämligen psykoanalysens mycket skadliga storhetsvansinne.

lieberman

Som synes av kopian av bokens omslag är författaren till boken utomordentligt välrenommerad och har som före detta ordförande för APA verkligen det rätta perspektivet på psykoanalysen.

Min text blir i hög grad en mängd citatsamlingar, där jag valt att oftast inte översätta författarens text utan återgett den ordagrant för den sakliga exakthetens skull.

På sidan 306 står det ordagrant ”Over the past two hundred years, the history of psychiatry has been characterized by long stretches of stagnation punctuated by abrupt and transformative changes – many of which, regrettably, were not for the better.”

Ett exempel bland många är förstås Sigmund Freud. Om honom står det ordagrant ”But Sigmund Freud stands in a class of his own, simultaneously psychiatry’s greatest hero and its most calamitous rogue.”

Boken konstaterar alltså att de psykologiska scharlatanerna har i det förflutna varit många men Freud slår dem alla med hästlängder. Han beskrivs som rörelsens mest olycksbringande skurk ”Calamitous rogue”.

Att hans halvreligiösa psykiatriideologi har mycket destruktiva effekter ända in i vår tid kan illustreras av att de två Socialstyrelseexperterna Mia Ramklint, med dr, specialist i barn- och ungdomspsykiatri och Lars Hellgren, med dr, centrumchef, båda vid Utvecklingscentrum för barns psykiska hälsa, Socialstyrelsen, Stockholm, har visat (Läkartidningen september 2009) att när det gäller att hantera så kritiskt känsliga patienter som ungdomar med självmordsrisk så använder sig inte svenska BUP-team av fungerande terapi utan återfaller i freudianskt tänkande och det har lett till att uppemot 90 procent av de unga i BUP-terapin fått fel behandling och fler har tagit livet av sig än de som sker när modern antifreudsk terapi används.

Det står klart att för många som kommit i närkontakt med den farliga kombinationen av psykoanalys och vänsterextremism har i livet fått oerhört komplicerande och försvårande komponenter som det tar år att befria sig ifrån, om ens någonsin.

Det freudska tänkandet har som bekant gett upphov till en mängd ”häxprocesser” i vilka pappor helt orättfärdigt anklagats för att ha sexuellt våldfört sig på sina döttrar. Det och helt andra orimliga anklagelser har lett till livslånga familjesplittringar som på ett förödande sätt försvårat kontakten mellan generationerna.

”By the 1960s, the psychoanalytic movement had assumed the trappings of a religion. Its leading practitioners suggested that we were all neurotic sinners, but that repentance and forgiveness could be found on the psychoanalytical couch.

När psykoanalysen var som värst och därmed mest inflytelserik svällde den ut till en ideologi av religiösa dimensioner – en ideologi enligt vilken alla normala friska sunda människor ändå var ”syndare” som egentligen alla borde ligga på Freuds soffa.

Denna religiösa övertro på psykoanalysens samhällsomstörtande förmåga ledde till att hjärnskrynklarnas verksamhet ansågs kunna ha storartade effekter. ”The movement believed that Freud’s theory was so profound that it could solve the political and social problems of the time.”

…”psychiatry’s faith in its power to achieve them was quixotic.” (verklighetsfrämmande)

Psykoanalysen betraktades av sina utövare som en världsförbättrarlära – som alltså skulle lösa hela Västerlandets problem.

Det psykoanalytiska storhetsvansinnet ledde långt ”Thus did psychoanalysis cross over from a medical profession into a human potential movement.”

Detta oerhörda språng visar på psykoanalysens mycket grova självöverskattning och det krävs åtskilliga årtionden för att denna extrema haussning ska till slut ebba ut.

”Yet despite all the hype, little was or could be done to alleviate the symptoms and suffering of people living with the day-to-day chaos of severe mental illness. Schizophrenics weren’t getting better. Manic-depressives weren’t getting better. Anxious, autistic, obsessive, and suicidal individuals weren’t getting better. For all of its prodigious claims, psychiatry’s results fell far short of its promises.

What good was psychiatry if it couldn’t help those who were most in need?”

Påståendet om psykoanalysens oöverträffade effekter visade sig snabbt vara mycket ihåliga eftersom den påstått suveränaste terapin av alla visade sig INTE kunna hjälpa dem som behövde hjälpen allra bäst – dvs de schizofrena, manodepressiva, autistiska och tvångsneurotiska.

En av psykoanalysens mest obehagliga effekter var påståendet om att alla som upplevde sig som mentalt friska egentligen var psykiskt sjuka.

I boken står det ordagrant: ”Gone forever is the notion that the mentally ill person is an exception, wrote Karl Menninger (William’s older brother), in his 1963 bestseller; The Vital Balance. It is now accepted that most people have some degree of mental illness at some time.”

Detta var i mina ögon kanske det värsta när det psykoanalytiska tänkandet och dess ofta sjuka förespråkare ville sjukförklara även det friska, det sunda, det glädjefyllda.

”It was no longer acceptable to divide human behavior into normal and pathological, since virtually all human behavior reflected some form of neurotic conflict, and while conflict was innate to everyone, like fingerprints and belly buttons, no two conflicts looked exactly alike. Starting in the late 1950s and early ’60s, the psychoanalysts set out to convince the public that we were all walking woundered, normal neurotics, funchtioning psychotics… and that Freud’s teachings contained the secrets to eradicating inner strife and reaching our full potential as human beings.”

”But along with prescient insights, Freud’s theories were also full of missteps, oversights, and outright howlers. We shake our heads now at his conviction that young boys want to marry their mothers and kill their fathers, while a girl’s natural sexual development drives her to want a penis of her own.”

Kraftfulla protester mot det sjuka tänkandet kom från både Abraham Maslow och Carl Rogers som båda i begreppet ”self actualising people” målade upp den rakt motsatta modellen – den för hur mycket psykiskt friska människor ser ut.

Också läkarkåren i Västvärlden och förstås Sverige genomskådade i stort psykiatrins och Freuds sjuka psykologi och man var helt medveten om psykoanalysens impotens, slutna självspeglande universum. ”The rest of medicine was fully aware of psychiatry’s impotence and its closed-off, self-referential universe. Physicians from other disciplines looked upon psychiatrists with attitudes ranging from bemusement to open derision.”

Detta skapade naturligtvis stora spänningar mellan Freudskt anlupna psykiatriker och läkare i övrigt. Begripligt nog såg man med avståndstagande på psykiatrins förvirring och drog sig inte för att öppet håna ”världsförbättrarna”.

För läkare och lekmän utanför psykiatrin såg man mycket tydligt psykiatrin som ett växthus för ”ne’er-do-wells, hucksters” och många förstod att psykiatrikerna själva hade sina egna problem och insikten om att psykiatrikerna/psykologerna var ”shrinksanlupna” nådde långt utanför den medicinska professionen.

Jag hade en kurskamrat som redan under de prekliniska åren hade delat in psykiatrikerna i tre grupper nämligen idealister, kapitalister och haverister. Det som då i mina öron framstod som ett närmast studentikost skämt blev med tiden bister och frånstötande verklighet.

”Psychiatry was widely perceived as a haven for ne’er-do-wells, hucksters, and troubled students with their own mental issues, a perception not limited to medical professionals.”

Även den stora välutbildade allmänheten förstod så småningom att alltför många av dem som arbetade inom psykiatrin hade egna olösta problem och var därmed väldigt olämpliga i den yrkesposition som utgick från att de kunde hjälpa andra.

”It seems appropriate that Hollywood, with its culture of self-absorption, self-improvement, and pretense, was one of the first communities to embrace a new therapy that involved endless self-examination.”

Den destruktiva, negativa svartsynen som Freud och psykoanalysen excellerar i har sedan många årtionden fått en intensiv uppbackning och ofta överdriven förstoring av alla sorters ”kulturarbetare”. Att i den påstådda sanningens namn få arbeta i det aldrig upphörande psykologiska navelskådandet har blivit en livsuppgift för många teater- och filmförfattare. Med hjälp av filmens nästan hypnotiska makt – du sitter i en helt mörk lokal och är helt fångad av en jättestor ljusruta framför dig som i dig trycker in det budskap som regissören avser – det är en hjärntvättning så god som någon. Den kulturella bilden av psykoanalysen har alltså gång på gång nötts in i det Västerländska kulturmedvetandet – således har filmen ”Gökboet” nu rullat på i 40 år. Och många okritiska biobesökare har tagit till sig filmens psykoanalytiska överdrifter.

Lieberman ger en tydlig bild av hur dominerande det psykoanalytiska tänkandet varit.

”In 1924, the first Freud-leaning psychiatrist was elected president of the APA, and the next fifty-eight years witnessed an almost unbroken series of psychoanalyst presidents of the American Psychiatric Association.”

Psykoanalysens enorma luftslott avslöjas till slut av Laskerpristagaren och psykiatern Aaron Beck. Hans forskning visar att de för Freud centrala påståendena om undertryckt aggressivitet som drivkraft för depressionerna var och är helt fel. Och när Beck visat detta går han vidare och utvecklar den kognitiva beteendeterapin (KBT).

”Aaron Beck’s venture beyond the rigid precepts of psychoanalysis to explore the true nature of neurotic depression through experimentation enabled him to create a unique form of psychotherapy that improved the lives of millions of patients.”

”The unexpected success of CBT opened the door to other kinds of evidence-based psychotherapy by showing that it was possible to treat patients more quickly and effectively than traditional psychoanalysis allowed.”

KBT har alltså fungerat som en språngbräda och som lett till en rad nya terapier alla visat sig vara mycket mer effektiva än psykoanalysen. I veckans nummer av New Scientist handlar ledaren om att chefen för USA:s mycket stora National Institute of Mental Health, Thomas Insel, understryker detta och påpekar att de mycket viktiga biologiska landvinningar som gjorts inom psykiatriforskningen måste komma till användning. I New Scientistnumret berättas att man numera kan med ett blodprov nog så säkert kan avgöra om en person är suicidal eller inte.

Lieberman fortsätter: ”This was an impossible dream a century ago and was not the norm even thirty years ago, at the start of my medical career. Today recovery is not just possible, but expected. A self-determined, fulfilling lif is the goal for all people with mental illness.”

Totalt tillfrisknande var tidigare helt otänkbart men är nu en möjlighet och det är därför att vetenskapen har slagit ut den freudianska, sekteristiska religiösa tron. ”But we have entered a period of scientific advances that will produce a stream of innovations more dazzling than any that have come before.”

Om någon skulle komma på idén att starta en simskola för barn med målet att få barnen att kunna simma även på djupt vatten men till denna simskola rekryterat simokunniga lärare, skulle alla inse det fullständigt felaktiga i upplägget.

Under mer än ett halvt århundrade har den freudianskt anlupna psykiatrin/psykologin varit en ”livsstilsskola” där väldigt många av lärarna inte kunnat lära ut det de borde ha kunnat.

 

 

 

 

Older Posts »

Powered by WordPress