Björn Liedéns författarinlägg

I Läkartidningen nr 3 för detta år finns en intressant artikel med rubriken ”Posttraumatisk stress: vad vi bör göra efter allvarliga händelser”. Artikeln är skriven av två psykologer, båda anställda vid Kunskapscentrum för katastropsykiatri, Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.

Det viktiga med artikeln är att den är en klinisk översikt som bygger på en kunskapssammanställning som femton europeiska länder gjort tillsammans. Projektet heter ”The European network for traumatic stress (TENTS).”  För den som vill ha närmare uppgifter går det att läsa om det på www.estss.org/tents

Författarna påpekar att människors reaktioner på allvarliga händelser som trafikolyckor, våldsbrott, katastrofer ser i stort sett likadana ut världen över.

Artikeln är viktig därför att den bekräftar de i mångas ögon mycket egendomliga resultaten av terapin för människorna som upplevt World Trade Center-katastrofen i New York. Det berättades nämligen ganska omgående att många personer som varit med om katastrofen blev sämre av den debriefing som de fick.

Den sammanställning som de femton europeiska länderna gjort visar entydigt att det som är i särklass bäst för majoriteten drabbade är egenvården. I artikeln står det ordagrant: ”…tidiga insatser bör ha tyngdpunkten på att främja drabbades egen förmåga till återhämtning, t.ex. genom psykologisk första hjälp” och det är viktigt för det gäller många. Författarna skriver ordagrant: ”De flesta drabbade återhämtar sig av egen kraft. Bara en minoritet riskerar ihållande posttraumatiska stressreaktioner.”

Personerna i de minoriteter som inte klarar att själva ta sig ur stressituationen får bäst hjälp av KBT och då ska KBT-behandlingen vara uteslutande traumafokuserande. Det handlar inte om att ”gräva i personens barndom”. Den freudianskt omhuldade familjeterapin är inte användbar. När det gäller barn och unga skriver författarna ”TENTS har inte funnit tillräckligt stöd för andra typer av psykoterapi (t.ex. familjeterapi, bildterapi) eller för läkemedelsbehandling.”

Författarna konstaterar att det finns goda möjligheter att hjälpa de som reagerat starkt. Författarna skriver – ”det finns möjligheter att behandla svåra reaktioner med effektiva metoder, men kunskapen har ännu inte fått tillräcklig spridning.”  Det är alltså så att allt för många psykologer med psykodynamisk inriktning står i vägen för den nya effektiva terapin.

Författarna upprepar sig och skriver ordagrant: ”I utvärderingen framkom att det saknades vetenskapligt underlag för att genomföra screening av alla drabbade i akut skede, och i expertunderlaget uppnåddes konsensus om att sådan inte bör utföras.”

Allmän engångssamling av de berörda i kyrkan – som vi har sett exempel på – är i stort sett värdelös.

Nyaste forskning visar alltså att alla inte ska terapeutiseras utan bara de som behöver den speciella KBT-terapin. Det kan vara skäl att påpeka att forskarna upptäckt att i Norden missbrukas debriefing mer än i EU för övrigt. Klåfingriga psykologer som ger kort individualterapi gör saken förmodligen sämre. Författarna skriver: ”Debriefing som sker individuellt och som ges vid ett enstaka tillfälle kort efter händelsen har rapporterats som möjligen skadlig, dvs. den kan förvärra posttraumatiska stressituationer.”

Man skriver ytterligare: ”Vi ser också ett behov av utbildning, då psykologisk debriefing i enskilda sessioner – vilket inte rekommenderas – fortfarande används.” Detta är ett viktigt konstaterande. Nyligen fick vi uppleva att den KBT-orienterade organisationen WeMind inte fick ta över behandlingen av PTSD-drabbade från Röda Korset – deras terapeuter som alltid behandlat på det gamla vanliga ineffektiva sättet fick facket med sig och då tvingades WeMind tyvärr att vika sig.

Inom kultureliten finns för närvarande en ökande tendens till att allt fler författare fläker ut sig om sina misslyckanden, ältar dem, permanentar dem.

Det gäller – att istället att som psykiatern David Eberhard flera gånger påpekat – glömma och gå vidare.