Björn Liedéns författarinlägg

Professorn i journalistik, Jesper Strömbäck, Mittuniversitetet i Sundsvall, skriver den 23 augusti 2010 ett inlägg på Second Opinion rubriksatt med ”Vänstervridna journalister och högervridna medier?”.

Inlägget är redan i sin introduktion egendomligt för i påannonseringstexten påstås det att originalartikeln är publicerad i GP, men där finns den inte – rimligen bortcensurerad av GP:s redaktion – artikeln är ju inte alls i journalisternas smak.

Men det fantastiska är att denna gång har det inte gått att helt mörklägga de viktiga synpunkterna på medias vänstervridning. Jesper Strömbäck har alltså fått publicera dem på Second Opinion – en av Internetdemokratins främsta vapendragare (www.second-opinion.se).

Jesper Strömbäck har i sin bok ”Den medialiserade demokratin” (SNS 2004) visat att en stor förändring av allmänhetens kunskapsinhämtning vad beträffar viktiga samhällsförhållanden har i ett längre perspektiv skett. Medborgarna får inte längre sin huvudinformation av anhöriga, vänner, bekanta utan från massmedia. Det betyder förstås att kravet på att massmedia ska bidra med opartisk information till medborgarna nu är större än någonsin. Men tragiskt nog har utvecklingen gått åt rakt motsatt håll – förstås till förfång för demokratin.

Jesper Strömbäck skriver ordagrant: ”Studerar man fakta har de som anklagar journalister för att stå till vänster i politiken rätt i sak… Det råder med andra ord ingen större tvekan om att svenska journalister står till vänster om allmänheten politiskt sett”.

Statsvetarprofessor Olof Petersson visade 1989 i sin bok ”Makten över tanken” att 64 procent av journalisterna då stod till vänster medan valmanskåren till cirka 49 procent röstade till vänster.

För detaljerade uppgifter se kopian av sammanställningen på sidan 120 i hans bok. En intressant detalj i sammanhanget är att 38 procent av frilansjournalisterna röstade på Vpk.

Nu visar alltså en kartläggning av journalisterna 2005 att siffran 64 och stigit till 67.

Det är också viktigt att konstatera att bland vänsterröstande journalister ligger tyngdpunkten åt vänster och då borde den inom högermedia ligga på den högra utkanten men det gör den inte. Fler borgerliga journalister röstar folkpartistiskt än moderat trots att Moderaterna är ett mycket större parti.

Detaljer av hur allmänhetens och journalisternas politiska sympatier fördelar sig framgår av den tabell som Jesper Strömbäcks artikel innehåller.

Partisympatier hos den svenska allmänheten och svenska journalister (%)

Viktigt i sammanhanget är att påpeka att vi inte får veta hur stort bortfallet är – sedan journalisternas partitillhörighet blivit alltmer ifrågasatt har säkert ett ökat motstånd bland journalisterna mot att uppge sina politiska preferenser uppstått, vilket betyder att 2005 års undersökning är osäkrare än den gjord 1989. Siffran 67 kan vara betydligt högre.

När samhället vill att höga krav ska ställas på att sanningen verkligen ska komma fram använder det sig av det fristående juridiska systemet. Man är väl medveten om att det mycket lätt uppstår en sanningsförtryckande skråanda inom olika grupperingar, självklart också bland journalisterna.

Det är därför naturligtvis helt otillräckligt att journalisterna får utvärdera sig själva. Journalistprofessor Kent Asp – vars forskning åberopas av Jesper Strömbäck – är förstås partisk så att det osar om det. Att journalister skulle vara de i stort sett enda som i sin yrkesutövning inte styrs av sina egna värderingar faller på sin orimlighet, varför jag absolut inte kan tro på den opartiskhetsförklaring som Kent Asp avgivit och som Jesper Strömbäck återger.

När Uppdrag gransknings Janne Josefsson gjorde sin beryktade valstugeundersökning kunde man i efterhand se att den var extremt bristfällig, då man på intet sätt kartlade ”främlingsfientligheten” i samtliga partiers valstugor.

När Svt följde presidentkampanjerna mellan George W. Bush och Kerry så valde man – vilket Johan Norberg sedan tydligt kunde visa – att i alltför hög grad återge för Kerry positiva opinionsresultat medan man underlät att informera svenskarna om när Bush hade fått de bästa siffrorna. Det ledde förstås till att många svenskar som lurats av Svt:s vinklade redovisning i efterhand undrade om valet hade gått rätt till.

Med denna vänstervridning av media har den svenska allmänheten levt i säkert bortåt 30 år eller mer och det är därför hög tid att vi får en mediasektor som bidrar till att tidigare ensidigt belysta förhållanden nu blir allsidigt och opartiskt skildrade – till det kan Internetdemokratin bidra.

En hörnsten i demokratin är att medborgarna ska vara opartiskt informerade och sedan genom att rösta visa vad de själva tycker.

Blickar vi ut över världen idag så ser vi med övertydliga exempel från Nordkorea, Kuba, Kina, Zimbabwe att vänstern även i sina extrema former inte är intresserade av demokrati utan av den råa makten.

Konflikten mellan gammelmedia – mediekratin – och internetdemokratin blir allt synligare.

Biträdande featurechefen och journalisten Catja Hultquist skrev i DN den 2 augusti 2010 en krönika i ämnet.

Rubriken på hennes inlägg var ordagrant ”Konspirationsteorier. Misstänksamheten mot de etablerade medierna är på sina håll grundmurade på nätet. Det är vi och dom”.

Hennes inlägg är extra intressant och det av två skäl. Hon har specialiserat sig på digitala medier och hänvisar bland annat till massmediekritiska sajter som Flashback och Politiskt inkorrekt (www.politisktinkorrekt.info).

Hon påpekar att den kände vänsterdebattören Noam Chomsky har i sin dvd ”Manufacturing consent” (ungefär ”Alstrande av samtycke”) lett i bevis att media sållar informationen och ”sätter agendan på ett raffinerat sätt”.

Detta ligger förstås mycket långt ifrån medias uppgift att i bästa demokratiska ordning opartiskt informera allmänheten så att medborgarna sedan själva kan självständigt skapa sig en egen uppfattning.

Catja Hultquist medger också i slutet av krönikan att många journalister – om än inte en majoritet – känner igen sig i Noam Chomskys och t.ex. sajten Politiskt inkorrekts beskrivning av hur gammelmedia manipulerar allmänheten.

Mediesajten Second Opinion (www.second-opinion.se) har granskat SR:s sommarpratarutbud för åren 2000-2009 och därvid synat 580 sommarpratare.

Man har visat att 64 procent utgörs av skådespelare, artister, mediaprofiler, journalister och författare representerande gissningsvis åtskilligt mindre än 5 procent av befolkningen. Journalisten Maria Bjaring skriver ”Till public service finrum får mest kultur- och mediaeliten komma”.

Man har också visat att endast 6 procent företräder vetenskapen, 5 procent näringslivet – som ger meningsfullt jobb åt en mycket stor del av befolkningen – och 1 procent är religiösa ledare.

Programmet har stor genomslagskraft med cirka 1 miljon lyssnare per avsnitt så det är en bred allmänhet – som bidragit med mycket licenspengar – som lyssnar.

På bilden som illustrerar artikeln syns många av kändisarna – Jan Guillou lutar sig riktigt långt ut ur sin rad för att synas – att han under flera år i sin tidiga journalistkarriär nu avslöjats som landsförrädare borde i rimlighetens namn ha avskräckt programmakarna.

I en kommentar till programmet skriver Erik Hellmén den 11 juni ”Sommarpratandets kvalitet har gått stadigt nedåt. Entoniga fotbollsspelare med ETT intresseområde, förvirrade kulturjournalister som mal på om sina nulliteter. Finns det inga intressanta, intelligenta och underhållande människor kvar i Sverige längre? Eller, är de inte tillräckligt politiskt korrekta för att tillåtas att fritt tala i radio?”